Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-549
sen stigit så betydligt, från något öfver 8 till 13’/2 dlr. smt.; följden
var, att behållningen i hans kassaräkning steg från 8,900 till 31,500.
Som prof på hvad spamimålsprisen inverkade både på
inkomst-och utgiftssidan (på den senare genom benådningens växt) kan
anföras, att 1756 bestred man en utgift af 47,700 dlr. smt. (däraf
benådningen 17,700 (med en inkomst af 57,000, under det att
följande år utgifterna stegrades till 66,000 (däraf benådningen
34,000), men ock inkomsterna lycldigtvis samtidigt sköto upp
till 89,000. De ansträngningar som gjordes 1759 att utfylla
lönerna för nödlidande professorer, de två emeritilöner, som då
inrättades, den utvidgning af anslagen till kansü och kontor som då
fastställdes och de tre nya adjiuikturer som tillskapades1 med flera
nya utgifter inneburo emellertid betydande nya kraf på
universitetets kassa, och man kunde väl vara tveksam, om jämvikten skulle
kunna uppehållas. Det gick för 1759, då spannmålspriset ännu
stod öfver 13 dlr. smt., men då spannmålspriset 1760 föll till 8, var
det nätt och jämt, att man fick affärerna att gå ihop, räntmästarens
kassabehålbiing sjönk ock då ned till den betänkligt lilla summan
af 345 dlr. smt.
Det var ju icke att undra på, om under dylika förhållanden
man vid universitetet blef synnerligen orolig för hvarje gång den
hotande utsikten öppnade sig, att höga vederbörande skulle vilja
påtvinga någon ny och onödig utgift. När därför riksdagen 1761
skapade den nya professuren i statsrätt, och fråga uppstod huru
man skulle finna medel till den nya lönen, förklarade räntmästaren
och inspectores ærarii 1762, att detta icke vore möjligt, därest icke
utgifterna för e. o. expenser och byggnader, som på senare tider
fördubblats, nedbragtes och fastslogos vid ett sammanlagdt maximum
af 10,000 dlr. smt., hvarjämte alla personliga anslag borde
ovillkorligen indragas vid innehafvarnes afgång.2 Det var uppenbart,
att man ansåg den ekonomiska situationen högst betänklig, efter
som man icke tilltrodde sig att finna utvägar till en enda ny lön utan
starka föregående reduktioner. I själfva verket kommo ock
affärerna för 1762 att trots ett betydligt stegradt spannmålspris visa
en nedgång i räntmästarens kassabehållning från 10,450 till 2,450,
farhågorna för ekonomiens framtid syntes således icke oberättigade.
Det gick dock annorlunda. Spannmålens pris sprang under 1763
upp till ovanlig höjd, och följden visade sig genast i en stark
förbättring af finanserna; äfven under följande åren, intill dess Julinskölds
session 1768 rubbade jämvikten, förblef ställningen i det bela god
1 Om tillkomsten af dessa nya utgifter se Afd. 1, s. 304 ff.
2 Se Afd. 1, s. 359.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
