Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-627
skref i sin uppsats om universitetet:1 »Professorstjänst är den
högsta grad af befordran, hvartill man vid en academie kan komma,
ifrån academien gifvas icke några andra avancementer än att en
theologiæ professor hvart 20 år kan blifva biskop. Det är
besynnerligt, att en professor skall anses oskickelig att kunna bekläda
någon annan tjenst och altså vara utom all tour till befordran blott
derföre, att ban är professor och supponeras vara en lärd man». I
Tyskland kan man iakttaga något motsvarande. Där klagade en
universitetsman vid seklets slut öfver, att professorerna aldrig
befordrades utom universitetet och att de ringaktades i allmänna lifvet,
hufvudsakligen emedan de utgingo från obemedlade familjer,
tillbragte sitt lif i torftighet och saknade ett förfinadt samhällslifs yttre
fernissa.3 Hos oss liksom i Tyskland kar också adelns dominerande
sociala och politiska ställning säkerligen medverkat starkt att
nedtrycka anseendet af en lärarekår, som nästan uteslutande bestod
af ofrälse elementer. Vi hafva nyss sett, hvilken
undantagsställning den adlige studenten intog inom universitetslifvet, och om
äfven denna försvagades något under seklets gång, blef
professorernas ställning inom samhället icke bättre för det, särskildt sedan
Gustaf III tillerkänt adeln ett så afgjordt företräde framför andra
klasser. Uttalanden af tvenne professorer visa tydligen, att man
allt för väl kände detta motsatsförhållande. Melanderhjelm (då
ännu iclce adlad) motsåg med bekymmer sin sons framtid, emedan
han som ofrälse ej torde komma långt, och Mallet drog sig 1776 för
att hålla minnestal öfver baron Palmqvist, emedan, då denne var
baron och lian själf ofrälse, han icke vågade efter 19 aug. 1772 »tala
det som kunnat sägas förr af en ofrälse person».3 En ofrälse
professor kunde icke heller träda i adligt gifte utan att K. Maj :t gaf sitt
samtycke därtill.
Man må dock icke därför tro, att professorerna saknade sin
fåfänga eller underläto att hålla på sin akademiska värdighet, om
den antastades af dem som syntes stå lägre än de själfva på
sam-hällsstegen. Visserligen ser man icke vidare något spår af den
inbördes rangstrid fakulteterna emellan, som gjorde sådant väsen
af sig i förra tidehvarfvet, ej heller framträder universitetet ånyo
med påminnelser om behofvet af en hederlig rang inom samhället.’1
Den förra frågan var definitivt bragt ur världen, och förhållandena
1 Bih. 5, s. 143.
2 Se Fr. Paulsen: Die deutschen Universitäten, 1904, s. 134.
3 Melander till Wargentin 1 dec. 1775, Mallet till d:o 16 jan. 1776 (Berg.
saml., T. 16 och 17).
* Se härom Del 2: afd. 1, s. 364 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
