Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärnfolk - Ådalens poesi - Kärnfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hemma uppe i Kerstops gård satt sonen Olle och
tryckte sin lilla näsa platt mot köksfönstret och såg
öfver till söder. Alla hans barndoms fantasier gingo
dit, till det trolska landet på andra sidan klyftan.
Medan ännu fars gård låg i skugga på morgonen,
stodo södra bergen i starkt violett ljus och stugan
med det konstiga, fyrfältade taket brann i purpur.
Midsommarkvällar, då solen dalade, var gården
midt-emot den sista som hade solljus. Solen tindrade och
glimmade. Fönstren tindrade och blänkte som stjärnor,
och ljuset bodde och sken i lintygsärmarne på de
kvinnor, som gingo mellan härbärge och sommarstuga
med träfat i sina händer.
Sådana kvällar kom far hem med lax på ryggen
och log med sitt stora ansikte, så att Olle vardt varm.
Längre fram på sommaren log ej far; då var han så
van att få lax. På höstsidan kom han hem en kväll
och hade många färger i sitt ansikte, då svor far —
och far och mor talade mycket i vindsrummet sedan
de lagt sig, mera på en natt än hvad förr sagts på
år och dag. Olle hörde nästan alltihopa, men mindes
ingenting annat, än att laxen var rädd för hjul och
kvarnkallar, som rördes i vattnet, och att han som
bodde midt emot hade haft mycket folk med sig och
funderat med far, så att far vardt sjuk efter den
betan.
Sedan gick far ej mera på fiske, ej ens ned och
hämtade sina nät. Det gjorde han först då snön fallit
omkring Mårtensmess, — men då han den resan gick
upp genom dälden, var gången senfärdig, ty hämdens
tankar äro en tung börda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
