- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
57

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärnfolk - Ådalens poesi - Kärnfolk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Allt såg han, som sprang för lifvet.

Imbär var ej långt ifrån honom. Han skulle kunnat
tala med henne, därifrån han var, — det var länge
sen sist. Men han hade en ting framför sig, som kom
honom att rådvill springa, som galen löpa fram och
tillbaka: vatten. Han kände så väl till det stället. Just
så långt vågade folk ro efter stranden, som dit. Här
gick en och annan liten svartkrusig sughvirfvel som
på försök; några alnar längre ned större — icke längre
på försök, och där nedanför — det tjänade ingenting
till att tänka på slikt! Där stod Imbär och väntade.
Mellan henne och honom stucko svarta stenar upp ur
bläcket — som lycka var: här var icke vatten att
drunkna uti. Ännu några steg sprang han uppför.
Imbär höll jämn höjd efter stranden. Han hörde att
hon ropade — och med det tog han fart och hoppade
så långt han kunde.

Tunn isskorpa ref sönder hans ansikte, då han
dök upp igen; händerna voro trasiga förut. Det var
att slå sönder med hela armen för hvarje simtag; —
han låg djupt och flämtande. Imbär stod så hög och
vacker — och han var så djupt, att han väl aldrig
kunde nå upp till henne. Att han hållit sig fast vid
en sten och hvilat, mindes han sedan, och att han
måtte ha simmat ytterligare, trodde han, men att Imbär
stått i vattnet till axlarne, långt innan han nådde
henne var alldeles säkert.

Så stodo de våta människobarnen och kände sig
varma, medan deras kläder fröso till is, och på andra
stranden skrek Zakris och svängde sin mössa i jubel,
då han såg dem gifna åt lyckan.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 18:14:21 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free