- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
61

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om Gunnel - Ådalens poesi - Historien om Gunnel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“— — och det doftade alltid skog af henne, då
jag borrade min lilla näsa intill hennes barm . . . skog
och förunderlighet... och någonting af ett fagert fjärran,
som jag fattade och njöt, men som jag aldrig kunnat
kalla vid namn . . .“

Den äldre satt stel och tyst.

— — “De ha berättat mig mycket om henne, de
som kände henne i hennes sprudlande ungdomstid.
Märkligt folk hela högen, skall ni tro. Det diktades
mycket i denna afsides fjälldal och där lefde folket två
lif. Det ena gick med dem i dagligdags stök hemma
vid de grå husen. Det andra följde dem i skogen,
bodde med dem på sätervallen, var samman med dem
i de små vattensågarna och skvaltkvarnarna, tumlade
på hästtomman, lät dem gå vilse af trolleri på en myr,
hojade till dem från gran och fur, berg och lid. —
Tänk, om ni kunde begripa allt det där! Det lifvet gick
aldrig öfver Lappmyrhöjden utan att känna en underlig
händelse vara i faggorna och trampade aldrig en
fäbodvall i kvällningen utan att ly efter viterhundarna,
som skälla två gläfs i taget — eller rysa till de
hemlighetsfullas barn, som gråta under störesgolfvet. Slikt
satte ibland sådan fart i de drygaste bondgubbar, att
näfverskorna piskade deras okammade nackmanar —
efter stigen — framåt liden — utför byvägen — hem till
stugan. — För ett folk att lefva i dikt, herr — professor?

Folket därhemma — det var kåda, linnea och
nattvaka.

Jag ser så tydligt min fjällby — grå hus i klunga
för att icke vara så bittert allena, då vintern står mörk
öfver landet. Deras glimmande fönstergluggar kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 11:55:42 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free