Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ringdans medan mor väntar... - Ådalens poesi - En ringdans medan mor väntar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvistar knastrade, och alla små stenar rasslade och
skreko.
Solen hade gått ned för en god stund sedan —
en timme väl. Men det var ljust som på dagen.
Strax efter midsommar var det, då här i våra
uppsvenska bygder ingen natt är under de två timmar,
som solen sofver.
Luften var ljust gul med eldfållade små moln i
väster. Salmon och björnen dansade i det trolska
ljuset sin lidelsefulla ringdans på Hästberget, den ene
sjudande och bullersam, den andre snabb och tyst.
Och mor som låg hemma i vånda!
Af ortens björnjägare var Salmon den främste.
Allt intill Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan
lycka i björnskog. Han hade till dag och datum skjutit
flere än tjugu björnar, det man visste säkert. Själf
sade han tjugufem, och det kunde vara sanning. Men
aldrig förr än denna lidandets och nödens och
brådskans natt hade han sett maken till denna. Han
kunde icke förklara detta ofattliga raseri . . . och denna
envisa löpande kanalje, var han kanske jagad och
sårad, hade man beröfvat honom ungarne? Nej, det
fanns icke bloddroppe i de bruna håren.
Inga skott hade hörts i skogen alltsedan tjädern
slutade spela. Nu — nå här var endast frågan att
kunna akta sitt skinn.
Nalles små stickande ögon glödde. Ryggens hår
låg, tätt, slätt, bakåtlagdt. Öronen hade han dragit
intill hufvudet. Det låg någonting af isande
beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan ett ögonblicks
uppehåll jagade han efter den magre nybyggaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
