- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
93

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjul - Ådalens poesi - Sjul

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glädjen stod högt! Det ångade lifslust af hvarenda
päls. De skrattade och berättade. Visste någon att
kungen påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och
lapp bättre än hittills? Kungen hade sagt det till höga
herrar, höga herrar till lägre, och nu var det gånget
från topp till topp som majeldar tills de hunnit hit
och sken öfver deras tillvaro — och de jublade. En
så’n kung! Ingen visste det säkert, men alla kunde
berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina
dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan
ville ta gråben — de skrattade. Björn, det var
ingenting. Honom hade Klämmet utrotat. Och nu kommo
historier. Hade någon hört att Klämmet nyss varit i
färd med björn? Renfett rann i mungiporna på honom,
som frågade. Åh Klämmet, björnmannen: i honom
bodde ftiera än hin håle visste, fast det aldrig fick
ord. Då han var ute sist, hade han skjutit ett felskott,
björnen rusade på honom. Klämmet stöp i brådskan,
fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan
och höll fast. Det gällde lifvet. Klämmet kastades
som en vante omkring, men höll, famlade efter knifven,
fick honom i handen och stack så blodet forsade. Det
var en seglifvad best. Tänk öfver 30 stygn innan
han stöp. Huden var platt fördärfvad och där fanns
icke fläck på den, som ej rann röd af blod. Men
då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och
lefde, men det syntes ej på honom.

“Var du inte rädd, Klämmet?“ hade länsman
sedan en gång frågat honom. “Ja, tyss rå på’n“, sa’
Klämmet. Men nu hade han varit ute med sin sista
björn likväl, och den hade han inte rådt på. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 18:14:21 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free