Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungen i Jorm - Ådalens poesi - Kungen i Jorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tysta och grubblande gingo vi uppför backen.
I ett rum med tälgstenskamin satt den sjuke och
hostade. Jöns Jonsa gjorde klart för honom, att han
skulle blotta sin öfverkropp för undersökning. Skygg
och afvisande svarade sjuklingen att han icke hade
sändt bud på någon läkare. Han tänkte nog på
skillingen. Men det hjälpte icke.
Han fick andas och hosta — andas och hosta.
Han blef knackad på rygg och nyckelben, fick hålla
andan och göra andra konster. Hans öga stirrade
slött och förtvifladt. Hans underkäk hängde som på
ett färskt lik. Hans ansikte var det tröstlösaste jag
någonsin i mitt lif har sett — och jag har sett några
sorgsna ansikten. Hans tass var som ett skelett med
stramande, spändt skinn på sig. Armarne smala som
trumpinnar.
“Caverna magna“, sade eskulapen om ena lungan.
“Hvem vet hur detta skall gå?“
Kungen Jöns Jonsa hörde noga på föreskrifterna
och råden. För hvarje ny sak, som doktorn kom
med, nickade han belåtet, och då det hela var färdigt
och befanns vara vederfaret gratis, märkte jag på
den allvarlige, grå mannen att han var nöjd med
sin dag.
Nu berättade han, medan vi rodde genom mörkret,
att de funnit det bäst i Jorm att hålla tillsammans
och vara hvarandra till hjälp under hårda dagar.
Skulle han icke mana godt för en, som var sjuk och
behöfvande och icke var i tillfälle att tala för sig själf?
Det fanns många i Jorm som just nu behöfde läkare,
men där fanns icke mycket pengar — och icke kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
