- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Senjens storbjörn

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Senjens storbjörn

En historia från Tromsö stift

GÅRDSMANNEN på Kvanaas hade lagt sig till hvila en månskensnatt under uppfrosten.

Käringen låg vid hans sida och snarkade. Hennes mun var öppen. Genom två luckor i hennes bruna tandrad gick andan ut och in under oljud och jämmer. Det pep i hennes näsa som ett fjärran skrik af en lom.

Månen var full och sken som den kan göra endast häruppe. Hela Senjen, den stora ön, med fjäll, åkrar och gårdar, låg som i ett elektriskt ljus. Husens fönster glimmade. Fjällen hvitnade och blånade. Hvarje grässtrå på gårdsplanen blänkte af frostens silfver.

Gårdsmannen kunde icke sofva; det var käringens och hans väntans skull. Hans väntan kittlade honom i kroppen. Käringens pipande näsa varslade en fara, en jämmer, en olycka. Det liksom ropade till honom fjärran ifrån af en i nöd stadd - det var käringens näsa, visserligen, visserligen! - och det var ändock så obeskrifligt hemskt i den tysta natten.

Han steg upp och tassade omkring på golfvet med ohörbara barfotasteg. Han bar på ett hjältemodigt beslut, men det syntes icke på honom. Han skulle göra en hjältegärning, men han skälfde vid tanken på det afgörande ögonblicket, som skulle komma förr eller senare denna natt. Bössan lutade mot dörrpanelen och tittade mot taket med sitt djupa och svarta öga.

Vid fönstret stälde sig gårdsmannen, som var en tysker, och såg ut öfver fjället och slätten: där i klyftan skulle Senjens storbjörn komma som ett stort bylte med gnistrande ögon. Huru de skulle göra upp sina affärer i den tysta natten visste den store i höjden! Om han ändå hade skrutit mindre - om han hade låtit vara att lofva så stort, att Storbjörnen skulle dö för hans hand denna höst och denna vecka! Handelsmannen på Giboustad, hans gode vän, skulle grina åt honom i flere år, om han icke höll sitt ord.

Ett stilla tramp hördes. Det växte och kom närmare. Tyskens varma bön om ett uppskof till nästa natt hade vår Herre alltså icke hört!

Björnen!!

Där kom han utför sluttningen, utför backen. Han gjorde sig ingen brådska och hade ingen rädsla. Han stannade gång emellan och vädrade - stod mörk och tjock som en fläck i det månglänsande landskapet, målerisk och jovialisk.

Natten förut hade han gjort ett besök i granngården och försökt sig på porkan, den stora slaktsuggan. Man hade väntat honom. Folk hade haft gevär och hållit sina ögon öppna. En åtel med själfskott hade placerats på lämpligt ställe, och det oaktadt ... ! Så konstigt hade det tillgått, att själfskottet lossats af sig själft och narrat jägarne att löpa till - och under tiden var det som bamsefar var sta' och tog porkans lif. Hon skrek i början för det hon tyckte det var farligt. Och då hon kände, att det gjorde ondt satte hon i väg med ett illvrålande, som hördes öfver halfva Senjen. Då kom folk och bamsefar gick hungrig till fjälls.

Björnen stod ett stycke uppe i backen och vädrade med framsträckt hufvud. Gårdsmannen stod vid fönstret och såg på honom medan hjälten inom honom ropade på dåd och stackaren i hans inre grät och bad om uppskof till en annan natt - en mörkare. Käringens näsa pep och kved. En koskälla hördes från ladugården och strax därpå ett fnysande från bamsefar.

Nalle satte i gång utför backen.

Han gick rundt fjöset och såg sig om med en humoristisk kännaremin i ögonen. Han hade gått in i ett fjös förr och tagit en kossa; han var säker på sin sak.

Hvarje hans steg utaf de stora, varma labbarne smälte frost. Visset gräs tittade upp och undrade.

Gårdsmannen hade vågat sig till förstugudörren, som han höll på glänt och färdig att genast slås i lås. Han undrade han med.

Det klang af glas i den tysta natten.

En ko bölade och skällkon slängde sin skälla. Den ko, som stod närmast det lilla fjösfönstret, hoppade långt in i sitt bås, trängde sig mot krubban, vände sig dubbel och såg sig om. Hon hörde fnysningar och såg en stor labb i fönstret. På väggen skrapade det af klor.

Frisk och kylig luft strömmade in i fjöset; korna skälfde. Ut genom fönstret gick synlig, varm ånga och den starka lukten af djur och gödsel; björnen skälfde, men af begärelse.

Hittills hade han gått lugnt tillväga och icke visat någon ifver, men nu hoppade han upp efter väggen och höll sig fast med bägge framtassarne i det högt sittande fönstret. Baktassarne skrapade och klöste längre ned. Han fick ej en blick in i fjöset förr än han ramlade tillbaka.

Den blicken piggade upp honom.

Men då han såg sig i stånd att direkt från den släta väggen klifva in genom fönstret, betraktade han med illslug uppsyn slipstensställningen strax bredvid och beslöt att hafva den till trappa. Alltnog han klef upp - och det såg i början lofvande ut. Hans hufvud var i jämnhöjd med fönstret, som var litet på sidan af slipstenen. Med framtassarna skulle han just taga ett säkert tag i fönsterkarmen, då - slipstenen började bli orolig och gå rundt.

Bamsen trampade och balanserade. Slipstenen vickade hit och dit och gick ett slag rundt. Den ludne fyren tumlade öfverända i det han linierade väggen med djupa klösningar af hvarje sin klo.

Han brummade ilsket, och ett ängsligt råmande svarade från fjöset.

Ett fönster öppnades i huset och en käringröst ropade ut i månskensnatten:

- Far! Hvar är du nån stans?

Men far låg i den lilla träfästning med skottgluggar, som han enkom gjort för denna nattens händelse och placerat under stabburet. Han svarade icke: han hade en propp i halsen.

Bamsen klef på nytt upp på slipstenen, trampade balans ännu en gång, men slog öfverända och stötte käften mot fjösväggen. Nu röt han.

Han kom ur humör, såsom lätt är att tänka.

Ännu en gång och under växande ilska steg han upp på det rullande, runda, röda öga, som föresatt sig att skydda kossorna på Kvanaas. Ännu en gång trampade han, klöste han, balanserade och vickade och än en gång

Han kom gränsle på slipstenens järnaxel och föll baklänges mellan två vingar i svängkorset.

Järnaxeln hade träffat honom illa; han var halft bedöfvad en kort minut.

Så tyst det vardt.

Tysken stack fram hufvudet som en nyfiken vessla. Han såg på den svarta gossen vid slipstenen - så präktigt skotthåll! Icke mer än femton alnar. Det ångade ännu ur det krossade fjösfönstret. Månen sken hvit och stor - eller var det det slätrakade, runda grinansiktet på handelsman i Gilbostad?

Skulle han skjuta?

Ja, det skulle han - och befalla sin själ i försynens händer. Men i detsamma steg bamsefar upp och utandades sitt brinnande raseri i ett långt vrålande och ett skrik, som kastade tysken hufvudstupa in i förskansningen.

Så dunsade det. Det var hela slipstensgrejan, som storbjörnen slet från väggen och skickade ut på gårdsplanen.

Han - björnen - kände hungern egga sig. Det luktade ko så läckert. Han började lufsa omkring fjöset, i början sakteligt och eftersinnande, men sedan allt mera hetsigt. Tak ville han ej pröfva på i natt; han hade fått nog af att klättra. Fönster funnos ej mer än det enda, där den härliga, luktande ångan välde ut i månskenet. Men vid tvärändan af fjöset var en liten glugg - med tunnbräder omkring och en hög inunder. Hvad slags - förstår man.

Då stannade bamsen och tänkte, och sedan han tänkt klef han upp på högen, stack sin tass genom gluggen och förde den så långt in som möjligt var. Han kände den skarpa gumpen af en ko, som skuttade och slängde sig i sitt bås. Han hörde en förtviflad konsert af de andra korna och hörde bindslena rassla. Den gamle storbjörnen! Han klämde sig tätt intill väggen för att nå långt och åtminstone få klösa. Käften stod halföppen och visade tänderna, som löpte i vatten - i seg saliv, som sakta steg öfver bräddarne och sakta sänkte sig mot gödselkasen i två månskensbelysta silfvertrådar.

Bamsen stod länge - så länge tyst och orörlig, att tysken kröp ur sin fästning och sakta smög sig fram.

Bamsen stod länge, men i ett nu drog han ut sin tass och angrep väggbeklädnaden. Samma sekund var det ett lefvande väsen med lyft gevär, som tog till fötters och försvann.

Bräderna bräcktes och klöstes i trasor, smulades och ströddes omkring på gödselkasen. Det smälde för hvar och en, som lossades. Det skrek i spikarne, som drogos krokiga ur sina rostade hål. Det dunsade och var oväsen bakom fjöset, och inuti det var ett lefvande lif, som aldrig förr under tyskens tid, så länge han varit på Kyanaas.

Väggen blef i en hast naken, men hålet blef icke större. Den gamle ludne gossen stod missnöjd bland brädstumpar, splintor och stickor.

Så lockande godt det luktade ur gluggen! Varma lefvande djur! Han måste sticka in hufvudet och vädra litet.

Den gamle bamsen - han hade grå hår i pälsen led mera än de stackare, som därinne sågo det ludna hufvudet och de små stickande ögonen. Korna sleto i sina kedjor och vände sina stora ögon så att de blänkte som téfat inne i fjösets skumrask. Men hur de kastade sig, så sågo de detta lurfviga hufvud snusande föras fram och åter i gluggen.

Nu gick sista afdelningen i rykande fart. Än en gång bearbetade björnen den förargliga gluggen, så att stora stycken af stockarne refvos loss. Han rasade, röt - och om man kan säga det om en svulten gammal björn - han grät högt. Han hoppade jämfota och svor på björnavis. Han kände sig gammal och öfvergifven. Kasen, som han stod på, luktade ko: han ref i den. Hon stank så retande; han började krafsa i den. Och då han väl kommit i gång grep honom raseriet, och han kastade gödseln vida omkring, så att stora stycken klaskade och smälde mot väggen. Han arbetade och svettades, och gaf sig icke förr än hela högen var kringspridd och skingrad.

Då gick han.

Bakom knuten mötte han tysken. Bägge stannade - men tysken föll hufvudstupa och svimmade. Skottet gick af och kulan hvisslade förbi bamsefars öra så elakt, att han beslöt sig för att lämna detta ställe.

En sedvänja var på Senjen att man skulle varsko hvarandra, då björn kom fram till en gård.

Han, gårdsmannen på Kvarnaas, gaf sig i väg till en granne då han vaknat ur sin dåning, men hann icke halfvägs förr än han mötte denne. Ja, hos grannar hade björnen nyss tagit en kviga ur en "grinda", ett fyrkantigt stängsel, däri småkreaturen stängas in öfver nätterna. Det var ingenting att göra med den saken.

Men detta var storbjörnens sista bragd.

Två dagar efter

Två dagar efter gick en lappyngling sin vanliga sex mils väg öfver fjällen med post. Bössan hängde på hans rygg. Han var känd för att aldrig skjuta bom.

Högt till väders på ett gräslöst fjäll såg han långt nere på en myr den ludne syndaren gå och lukta. Bakom små bärgknallar, ömsevis på fötterna och ömsevis framstupa smög han sig närmare: jo det var storbjörnen och han sköt honom genom ögat.

Men han, som sköt detta mästerskott, fick björnfrossan, då skottet fallit. Han hukade sig ned bakom sin betäckning, satt där skälfvande timmar igenom och vågade sig icke fram förr än halfva dagen gått.


The above contents can be inspected in scanned images: 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90

Project Runeberg, Wed Jan 14 15:24:23 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free