- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Sjul

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sjul

Första kapitlet ur en lapphistoria

NU är det så, att på förejulen drager renlappen med sin hjord från fjällen, ty det kärast är af vintern söka renarna sin mossa under snön i skogarne nere i landet, och ofta komma de ända fram till hafvet. Men på våren tidigt vandra de tillbaka; vajorna äro drägtiga och på fjällen kalfva de.

Klämmet var en af de förmögnaste lapparne på sitt fjäll, såsom ock hans fader Anders före honom; och denne var det, som genom allehanda skymningshandlingar ökat slägtens vålmåga, men ej dess anseende. Svårt är att skilja sanning och saga, men kändt var allmänt, att Anders dömts att gälda bot för renstöld, suttit inne, kommit tillbaka en bruten man och dött kort därefter. Klämmet ärfde honom ensam; han var nu enda barnet och under hans tid visade sig olyckan; hjorden minskades hvarje år genom krypskyttar, varg och processer. Han hade en son Sjul, det är Sivert; han var 18 år, då fadern dog, och tog jämte modern Gåli hjorden i arf och ego.

Få mil från Sjuls kåta vid Bitåsen var pålsmessomarknad; dit hade Gåli, det lilla surögda krypet, begett sig, men en akja med renkött drog hon efter sig; hon skulle sälja efter vägen. Sjul var hemma, vaktade renarne och tänkte på den sommarnatt uppe till fjälls, då han just träffade sin hjärtans kär och de båda beslutat att ha sina hjordar gemensamt för all framtid. Hans käresta var nu långt ifrån, men till våren skulle de mötas, slå hjordarne tillsammans och bilda hushåll på Gitsfjäll.

På marknaden fick Gåli höra mångt och mycket och aldrig glömde hon den resan. Det berättades af den ene för den andre, mottogs med glädjeskratt och skickades vidare. Ingen af lapparne visste det säkert, men det låg i luften som syre; och visst hade det händt - ändtligen! Nu kunde de börja lefva! Det skulle lysa sol öfver dem, som vandrade i obygden. Glädjen och bränvinet gick efter den långa raden af gäster på lappbröllopet; de sutto på sina korslagda ben och stucko flottiga fingrar i puttrande grytor, däri halfkokadt kött och urkramade tarmar summo omkring och anammades med ett fast grepp. De skrattade och berättade; kvinnornas bjäfs och pärlor glittrade och glimmade; nyheten hade gjort dem uppsluppna; de slängde med ett plirande skratt köttstyckena af sina tjufskjutna renar: "nu skulle det vara slut med det." Folket stod omkring och gapade, ty huru ofta nordsvensken än kommer i beröring med fjällfolket, huru mycket de båda folken så att säga gnida sig mot hvarandra, alltid finnes hos lappen något hemlighetsfullt, något bakom, som ingen vet. Ho, hej, hvad glädjen stod högt! Det ångade lifslust af hvar enda päls. De skrattade och berättade. Visste någon att kungen påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och lapp bättre än hittills? Kungen hade sagt det till höga herrar, höga herrar till lägre, och nu var det gånget från topp till topp som majeldar tills de hunnit hit och sken öfver deras tillvaro - och de jublade. En så'n kung! Ingen visste det säkert, men alla kunde berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan ville ta gråben - de skrattade. Björn, det var ingenting. Honom hade Klämmet utrotat. Och nu kommo historier. Hade någon hört att Klämmet nyss varit i färd med björn? Renfett rann i mungiporna på honom, som frågade. Åh Klämmet, björnmannen: i honom bodde mera än hin håle visste, fast det aldrig fick ord. Då han var ute sist, hade han skjutit ett felskott, björnen rusade på honom; Klämmet stöp i brådskan, fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan och höll fast. Det fälde lifvet. Klämmet kastades som en vante omkring, men höll, famlade efter knifven, fick honom i handen och stack så blodet forsade. Det var en seglifvad best. Tänk, öfver 30 stygn innan kan stöp. Huden var platt förderfvad och där fans icke fläck på den, som ej rann röd af blod. Men då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och lefde, men det syntes ej på honom.

"Var du inte rädd, Klämmet?" hade länsman sedan en gång frågat honom. "Ja tyss rå på'n", sa' Klämmet. Men nu hade han varit ute med sin sista björn likväl, och den hade han inte rådt på. Det sägs att hela hufvudsvålen följde, då björn bet. - "Ja-ja, han är heller inte riktig se'n", sade en. Ja, far hans, Nila var en konstig kropp, det med. Om honom var det många svarta historier - hade någon hört då han lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren? De storskrattade; det var nog en glad historia, en så'n historia! - Men då kom Sjul på skidor, åkte fram till hopen, slängde skidorna och föll som en trasa bredvid Gåli. "Puorist, Sjul, puorist"; han svarade ej, låg endast och stönade. Gåli stirrade på honom med ostadig blick - hon var full redan - och järnpipan, fyld med hurf, slängde i mungipan, ville falla, men nappades efter och stannade. "Drick nu, här är gästabud." Hon räckte honom en skopa bränvin, men den slogs ur handen på henne, "ditt fyllvrak, som du är!" skrek Sjul och grät högt. "Son min, son min" - hon kom ej längre af förskräckelse - hon ränkte väl säga, "jag är din mor", men dit hann hon aldrig, förr än Sjul var midt uppe i en historia och den var hans egen och den strypte skrattet i struparne rundt om. Ja, det var dimmans fel, ty ingen kunde se något, hur kan man begära det, då den är så tjock, att den kan klippas i remsor? Man hade ju ej hört till ett ljud eller sett ett spår på hela vintern, och just den dagen skulle de komma, komma ett helt följe med vinden, så att renarne icke kunde vädra; men att det skedde, som nu kom, - herre Gud i himmelen! Utför berget hade det gått i hvinande. Fetaste renarne lågo döda på stället, och resten, alla de flera hundra, jagades af vargarne - faen! - i ett huj mot stupan och utför. Tusende täta knäppningar i tusen springande klöfvar upphörde, där stupan vek in, och så ingenting förrän kropparne dunsade djupt nere tätt som jordklumpar, som falla ur en stjälpkärra.

Sjul grät; församlingen svor och larmade.

"Femton stycken har jag kvar, hvem är det här, som vill ha en fattig dräng, femton stycken, bara femton." "Bara femton", lallade Gåli efter - nu ha vi inte flera" - hennes tårar runno.

"Vargen, vargen, släppte du den?" Hvad hans historia gick sakta: "Skulle du Nila, skulle du Lars Abram, skulle du Nich-Nichsen - tro-tror ni jag är tokig?" Nej, hvad han det inte hade gjort! Det var nu två dagar sedan. Bägge två hade han ränt efter, förlorat spåren, där renarne gått i hopar på en myr, fått ögna dem och ränt igen. "Ja de' ä' hårdsprungna satar", sade en. Nere i skogen hade det gått undan. Sjul hade sprungit med skidorna medan svetten rök om honom. Där vardt mössan efter; hon hade strukits af i skogen - och ändtligen hade han sett en varg - den största af hopen - i en bergstigning. - Nu gnisslade och gnydde det från alla som hörde. "Nåå?" De skreko af ifver. Ja, det hade burit uppför, mest i zigzag; det var brant, och där hade skinnpälsen blifvit efter - den var för tung och varm och se'n hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen stannat. "Bet han emot?" Nej, han hade legat som en rem efter snön, då det bar utför igen. Sjul efter. Där hade det varit att se sig för - här stirrade allas ögon - berget var fullt af branter, skog och vindfällen. Han hade naturligen aldrig släppt vargen ur sigte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skefva i snön med skidorna för att vika - här böjde sig åhörarnes kroppar efter, utan att de visste det, - och då berget drog sig inåt vid bråddjupen, hade han under farten hukat ihop sig, spänt de böjda benen och legat an, han hade gjort hoppet med horisontala skidor - det gick en rörelse efter hela raden, som om de susat utför ett djup -: "Sjul, det var en skidlöpare!" Herre Jesus en sådan karl! Gåli hade fattat i hans päls såsom för att dra honom upp ur en håla; hennes tandlösa mun var vidöppen. Grön gimpa syntes på tungan.

Då hade vargen vändt och gått uppför igen och så uppför och utför hela dygnet. Hade det icke varit månljus, hade han sluppit.

Ändtligen på en sjö, knappt hundra alnar före, hade han stupat af trötthet, stigit upp igen, stupat. - Hvar enda en af dem, som hörde, liksom grep efter en knif för att sarga kanaljen. - Sjul hade varit icke mindre trött och slut, hjärtat hade bultat uti honom, nästan till döds. - Gåli mumlade sakta sitt Fader vår, det grep henne. Attje mijen, jukko leh almisne; ailesen sjaddes to namma, påtes to rik, sjaddes to situd; hvad kunde hon annat, det gamla kräket? Men då han hunnit fram, hade vargen rest sig igen på sina sargade fötter och grinat med öppen käft - Gåli: ho almesne, nau ai adnamen noln - men då hade Sjul stannat för att pusta, innan han gjorde slut; de hade sett på hvarann, han och vargen - det fanns ej kring grytorna ett enda öga att det ej begärde blod - "du har gjort mig till en fattiglapp, du, du, du satan!" Och sedan hade han slagit ihjäl honom med stafven, och sedan hade han hackat och sargat och påtat uti honom med sin korta knif, "du, du, din satan!" innan han sjunkit ned öfver det trasiga odjuret och fallit i dödlik sömn. Vadde miji farten aiken - - Gåli bad än.

Här såg sig Sjul omkring liksom för att se hvar han skulle sjunka ihop - en fattiglapp! - såg modern som genom ett silande tjockt regn och kröp in till henne, föll ihop och tjöt.

Hvar enda en hade sprungit upp, och alla skreko och lade ut att så, så och så, men Gåli kände sig liten, rörde onykter och förkrossad Sjuls hår som i en dröm och läste sitt Fader vår.

Lofvad vare Gud, som gifvit de elända att döfva sorgen genom bön.


The above contents can be inspected in scanned images: 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97

Project Runeberg, Wed Jan 14 15:22:39 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free