VI träffade honom i Gäddede under Mikaelihälgen.
Jormsfolket sade, att det var "kungen", som skulle afgöra, om vi två resenärer kunde få följa med kyrkbåtarna till Jorm, en half dags rodd eller mera.
Bland allt kyrkfolk, som kom och gick efter landsvägen i Gäddede, fanns ingen, som såg ut som en kung. Där var handelsmän från Ström och ett par bönder från Hammerdal, en del norskar från gränsen, "Kristiania-gymnastik" och lappar, men ingen mjölkfet och myndig man med fjällkungalater.
"Sänd er kung till gästgifvaregården och säg att vi vill tala med honom", sade doktorn, som just kommit tillbaka från ett barmhärtighetsvärk, det första, men icke det sista under vår långa fotvandring. Och därmed blef det.
Kungen kom.
En medelstor, gråklädd man, med hvassa, lugna, grå ögon, mörkt helskägg och fjällpjäxor. Ingenting af kung, men så mycket mera af fjällbo, af sliten illusionslös halfgamling. Han tog oss lugnt i ögonsikte, lyfte icke på mössan, sade icke "herre", gjorde inga frågor, sporde ej om namn, men lofvade kort och godt att vi skulle få plats i hans båt.
Gästgifvaren hade visat oss fotografier från Jorm och berättat om en underjordisk älf strax bortom gränsen, och så hade vi räknat ut att vi kunde lika så gärna se detta vackra och mera därtill och sedan rikta kosan mot Mosjöen i stället för Namsos.
Frampå förmiddagen hade kungen trummat ihop sitt folk. Dyrbara fysionomier och lustiga kroppar!
De stora kyrkbåtarna fylldes med allsköns mjölkflaskor, matsäcksmesar och albarkade skinnväskor. Man talade jormsk rotvälska i munnen på hvarann och det beslöts fram och åter, innan vi blefvo färdiga att stöta från land. Doktorn och jag hade svårt att förstå deras tal: det var icke vanlig jämtländska; den förstår jag godt. Sedan vi kommit in i Norge funno vi att gränsbyggare - både svenskar och norrmän - hafva sitt eget egendomliga språk, hvars spår vi funno så långt ned som i Faldmo, två mil från norska kusten.
Båtens tre par åror gingo oförtrutet såsom munnarna, till dess vi kommo till näset mellan de två sjöarne Kvarnbergsvattnet och Jormsjön. Under marschen däröfver passerades Jönstraforsen, vacker som allt jämtländskt forsvatten: kristallklart, af kall grön färg, törstskapande.
Åter i båtarna på Jormsjön. Åter mycket funderande och mycken rotvälska och åter i väg.
Efter oss drog sig stranden alltmera tillbaka. De aderton stora kyrkbåtarna som stodo där kvar, pekade med sina master i vädret och lågo på sina sidor som i sömn. En järnspis låg ibland dem. Hur de fraktat den hit utan hästar och åkdon vill jag icke tänka på. Man led redan af att se huru gubbar, män, käringar och unga flickor under vandringen öfver näset dignade under de tyngsta bördor. Svetten lackade i strömmar på de feta, runda fjällstorsorna; deras kinder brunno af glöd, men de höllo jämna steg med de otröttliga, torra männen. Våra halft kurtisanta försök att "hjälpa fröken att bära" uppskattades icke till fullo.
Gladlynt folk!
Då de förstodo hvad vi sade, så skrattade de, och då de icke förstodo, så skrattade de, och då vi icke förstodo dem, så skrattade de än värre och visade alla sina tänder. Vi lågo hårdt på årorna och det blef kapprodd och ännu mera skratt. Då stockholmaren, göteborgaren och kungen listade sig en hårsmån före, var det roligt, och då de blefvo efter, var det ännu roligare. Och roligast blef det då kapprodden skulle gälla kaffe i Kycklingvattnet.
Vattnet var spegelklart och fjällen stodo blå och allvarliga och sågo ned på oss, gladlynta människor. Tre båtar gjorde tre långa skåror i vattenytan. Årorna böjde sig under våra tag. Röda tröjor och grå rockar och gula näfverkontar och brunröda skinnväskor och blå ögon under kvinfolkens hufvudplagg! Det var färg öfver det hela.
Kycklingvattnets bondgård fick taga emot oss alla vid middagstiden. Köket blef fullt af folk och alla fingo vi kaffe och mjölk. Karlarne kommo i den lifligaste duspyt om någonting, och därpå kom historien om ett olofligt älgskytte. Älgen kallades "äsch" och allt annat hade lika lätt begripliga benämningar. - -
Det var först på aftonen vi började lära känna Jens Jonsa, Jormkungen. Han satt då vid styret och talade fram och åter med någonting på sitt hjärta, som hade svårt att få luft.
Lifvet hade lärt honom varsamhet med läkare. De voro alltid långt från Jorm boende lärda herrar, som en eller annan gång på allmän bekostnad gjorde en resa till Ankarede och då togo emot sjuka. Jormkungen berättade historier om dem, och ingen enda historia var vacker.
Här, där tolfskillingarna ha större värde än riksdalrarna hafva nere vid kusten, hade de, enligt hans mening, farit hårdhändt fram med de magra pänningbörsarne. Hvarenda historia ägde en spets, som ibland låg halfdold och ibland uppljust - och efter dem alla sporde han den medicinman, som satt i årorna, om dennes åsikt. Drog jag en moral ur någon historia eller yttrade mig med eller emot honom, syntes han icke bry sig stort om det. Det var doktorns mening han ville veta, och denna var svårare att få reda på. Den älskvärde medicinarn berättade lustiga historier och hörde gärna andra i stället, men så fort någon började hacka på läkarekåren, då var han tyst, så vidt han icke rent af började skälla. Jag fick erfara det på Dærgafjäll, då jag försökte ge honom en liten inblick i pastor Liljeqvists ögondiagnos.
Men den i grått vadmal och tjock yllehalsduk klädde kungen i Jorm fullföljde sina funderingar. Om också en kvart eller en halftimme förspildes med tal om annat - strax var han åter inne på det där kapitlet om läkare.
Så och så hade det gått med en och annan fattig i Jorm. Så och så hade en fått plågas i denna afsides fjälldal, därför att läkaren bodde 14 mil härifrån och man icke hade råd att hämta bonom.
Det började skymma medan Jormkungen talade. Fjällens hvita snö mörknade till blågrått. De gula och ljusbruna färgerna blefvo mörkbruna och sammansmälte. Skogens gröna fält under fjällens fötter svartnade. Ett litet ljus tändes långt bort på sjöns högra strand.
De andra båtarna hade lämnat oss och inga skämtsamma utmaningar gingo öfver vattnet. Men Jöns Jonsa talade fortfarande vid styråran.
Där framme, där det lyste, bodde en man, som var svårt sjuk. Stackare! Gud vet hur det skulle gå för honom?
Om han doge från familjen - hvad skulle då icke hända!
Jag sporde om mannen icke ägde hemman och hade något till öfvers.
"Ja, det var ett slags hemman - det vill säga: det var icke att tala om hemman. Här uppe voro de alla fattiga. Om man ändå vore så lycklig att man kunde någonting göra för andra; som gått långa tider med sjukdom och plågor!"
Den varmhjärtade, sluge Jormkungen!
Vi förstodo honom, och det föll sig naturligt att medicinmannen gaf order att båten skulle styras mot det ensamma ljuset på Jormsjöns strand.
Tysta och snubblande gingo vi uppför backen. I ett rum med tälgstenskamin satt den sjuke och hostade. Jöns Jonsa gjorde klart för honom, att han skulle blotta sin öfverkropp för undersökning. Skygg och afvisande svarade sjuklingen att han icke hade sändt bud på någon läkare. Han tänkte nog på skillingen. Men det hjälpte icke.
Han fick andas och hosta - andas och hosta. Han blef knackad på rygg och nyckelben, fick hålla andan och göra andra konster. Hans öga stirrade slött och förtvifladt. Hans underkäk hängde som på ett färskt lik. Hans ansikte var det tröstlösaste jag någonsin i mitt lif har sett - och jag har sett några sorgsna ansikten. Hans tass var som ett skelett med stramande, spändt skinn på sig. Armarne smala som trumpinnar.
"Caverna magna" sade eskulapen om ena lungan. "Hvem vet hur detta skall gå?"
Kungen Jöns Jonsa hörde noga på föreskrifterna och råden. För hvarje ny sak, som doktorn kom med, nickade han belåtet, och då det hela var färdigt och befanns vara vederfaret gratis, märkte jag på den allvarlige, grå mannen att han var nöjd med sin dag.
Nu berättade han, medan vi rodde genom mörkret, att de funnit det bäst i Jorm att hålla tillsammans och vara hvarandra till hjälp under hårda dagar. Skulle han icke mana godt för en, som var sjuk och behöfvande och icke var i tillfälle att tala för sig själf? Det fanns många i Jorm, som just nu behöfde läkare, men där fanns icke mycket pängar - och icke kunde man begära att - en som reste härigenom och kanske hade brådt - kunde eller ville -.
Ja, den Jormkungen!
Sent på aftonen skrapade båtens köl i strandens grus. Upp för en långsluttande åker gingo vi till kungens gård och mottogos af en skällande hund, som smektes och tystades.
Den som har sett det inre af en gård i fjällen, behöfver ingen beskrifning af den stuga vi nu sutto uti. Den, som icke har sett någon sådan behöfver en så lång, lefvande och detaljerad beskrifning, att jag icke vill inlåta mig därpå.
Intrycket var torftighet och fattigdom, såsom alltid till fjälls - och i första ögonblicket. Om några timmar blir man varse ett och annat försonande. Om en dag eller ett par ser man ingen brist på komfort. Och blir man längre, skall man snart hålla en sådan otapetserad, torftig fjällmansstuga kär.
Han hade två stugor, hvaraf den ena var helt och hållet beklädd med fjäll, som vid närmare påseende befanns vara tjock spån. Denna stugas förstugukammare fingo vi för oss. En präktig renhud och en pampig skinnfäll i dess tvåmanssäng lofvade en varm natt.
H. M. kungen uppvaktade vid hr doktorns lever lär smörja hans långa pjäxor, passade på hvarje hans önskan, förhörde sig artigt om det ena och det andra och riktigt insockrade sig i hans gunst. Ja, det gick för öfrigt lätt: han syntes riktigt godt om denne allvarlige man, som gick så många krokvägar och spelade på alla de strängar, som medlidandet kunde äga hos en man - för att få hjälp åt sina vänner vid den vackra sjön. Redan innan Jöns Jonsa hade sagt ett direkt ord om sina afsikter, förstodo vi, att han hade en eller annan, som han tänkte mana godt för, innan vi skulle aftåga till Blåsjön.
I vår kammare uppstämde vi det ena glada skrattet efter det andra åt diverse originalkvickheter, medan Jormkungen säkerligen gick och tänkte, huru han på bästa sätt skulle få eskulapen att arbeta och ändock varliga fara fram med pänningbörsarne.
Mycket riktigt. Sedan vi gjort en hastig toalett och beundrat en bild af Sankt Göran och draken (draken fattades: "det kan du vara själf", sa' eskulapen) i botten af tvättfatet och konstaterat att hästens ben liknade de bourbonska liljorna, gingo vi upp till kungen och fingo se - -
Fingo se, att kungen varit ute och berättat. Där satt en gammal man - jag minns ej hvad sjukdom han hade - och talade skyggt om att han inga pängar hade, men gärna ville tala vid doktorn. En kvinna hade en egendomlig sjukdom i sitt hufvud o. s. v.
Alla undersöktes de grundligt och fingo sina recept. Alla sporde om priset och fingo det gratis. Och flere och flere kommo till, och det blef förmiddag och middag, och vi kommo oss icke i väg.
Kungen tassade tyst omkring och såg belåten ut. Han hade fått en klinik i gång och fått sina sjuka vänner tröstade och kanske något hjälpta, och det hela hade gått som oljadt och smordt. Vi voro alla belåtna. Min käcke, unge reskamrat, för det han kunnat stå till tjänst; folket för det de fått riktigt grundligt berätta, hur de hade det och blifvit tålmodigt hörda; kungen för det han tagit oss med i sin kyrkbåt och - jag för det fått köpa ett par präktika band till pjäxorna.
Litet fingo vi tid att se utaf Jorm, vi skulle till kvällen vara i Blåsjön. Men vi sågo, att här var vackert vid det stora vattnet mellan de höga snöfjällen och fingo höra, att det ägde sitt behag att bo i Jorm eller Jormlien. Frost härjar sällan kornet om hösten och jordmånen är god. Fryser det i Jorm, fryser det samtidigt långt söderut. Skatterna voro nog stora för den nya landsvägens skull, men icke som i Blåsjön.
Då vi ändtligen blefvo färdiga att aftåga och tryckte allas deras händer till afsked, som i kungens stuga voro, var det som skulle vi lämna gamla bekanta. Jag tror, att de också kände det på samma sätt. Där var icke en enda, som icke hjärtligt önskade oss lycka på vår långa vandring, och i synnerhet vännen Jöns Jonsa, deras talman. Han var en af de märkligaste bekantskaper vi gjorde under resan och många gånger talade vi om honom och hans sätt att diplomatiskt ställa till en klinik i Jorm. * * *
Om själfva sjön och folket är icke mycket att säga. De hade det mycket fattigare än Jorms bebyggare och voro därför häller icke så snacksaliga och lifliga. Hvad de mest talade om var den nya landsväg, som från Gäddede byggts genom Gusvattnet och Storvattnet för att vidare i sinom tid fortsätta till Ström.
Vi sutto i en eländig "bondgård" och talade med dem om en lots till ett lappläger på Blåsjöfäll och kommo att berätta, att vi från Håkafot gått öfver nedre delen af Karlberget och genom skog för att pröfva den nya landsvägen till Gäddede. Vid första ord om vägen kommo jämmervisor.
Vägen hade dragit öfver dem oerhörda skattebördor. Tre hemman i Blåsjön skulle just gå på auktion - för utskylder sades det. En man vid Rankasjön hade nödgats sälja sin bästa ko för landsvägens skull. Med mycken ansträngning hade medlidsamt folk året förut skaffat den ofärdige och sjuke mannen en häst, och denne skulle just tagas, då mannen beslöt sig att offra kon.
Han hade 8 barn och hade knappast en matbit i huset.
Förr än landsvägsbygget började, hade han haft omkring 10 kronor i skatt, hvilken nu fyradubblats.
En annan man hade genom landsvägsbygget fått 100 kronors extra utskylder, ett väldigt extra tillägg för en bonde utan annan förtjänst än det obetydliga, som kan bli för smör, ost och ett och annat slaktkreatur. På flera år ha trävarubolagen icke drifvit någon afverkning i denna trakt, och man vet hvad det betyder.
En tredje bonde - den vi just sutto hos - hade också fått sig en knäck af landsvägen. Under den sommar, som gått, hade från denna gård tarfvats 53 dagsverken till vägbygget, men då han ingen hade att sända i sitt ställe och själf såsom invalid icke var i stånd till sådant arbete, debiterades han med 2:50 pr dag. Nu skulle en större pantning eller konkurs öfvergå honom.
Den förbannade landsvägen! Det var så få människor och byar efter den sträcka, som landsvägen skulle få, att det icke var mening i att skaffa fattiga fjällbor i dussintal från gård och grund för den saken. På sommaren var ju Vattudalen den bästa förbindelseled, och på vintern var dess is lika god som en landsväg. Endast under en liten tid höst och vår skulle träpatroner och inspektorer - hvilka andra flackade omkring? - få den afsedda nyttan af den.
Ja, ja, ja! Vi höllo med dem. Landsvägar äro bra, men att folk skall gå från en mödosamt uppbruten torfva och en med nöd uppsatt gård är icke bra.
Vi kände oss riktigt lätta, då vi fått dalen under oss, all tanke på landsväg bakom oss och fjällens obanade vidder framför oss. Nu skulle vi icke se landsväg på 14 dagar.
Åh! Se där springer en flock renar - och se där
stiger röken ur Torkels kåta! Burribè!
