- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Norges märkligaste ström

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Norges märkligaste ström

VI hade nästan glömt lögnerna af alla lögnhalsar i Nordland och Lofoten och hoppades ändtligen få utomordentliga ting af Saltströmmen, Norges mest storartade ström, Malströmmen öfverlägsen och snart desslike i rykte.

I Lofotens rorbodar hade sillfiskare berättat oss stycken ur Saltströmmens förskräckliga saga och spottat åt Malströmmen - ändock att denne Edgar Allan Poes och Jules Verne's hiskliga hafshvirfvel, sade de, vid vissa tider icke af fiskarebåtar kunde passeras på kortare afstånd än två mil! Hvad skulle då icke Saltströmmen vara?

Kejsar Wilhelm besökte den här om året och Hohonzollerns avisoångare låg där flere timmar, medan käjsaren från Kungsstötten på Knaplundö såg strömmen gå galen och vild. Kungsstötten, därifrån han såg undret, är rest till minne af kung Oskar II:s besök där 1873 och smakar grafsten öfver en grosshandlare, trots att Bodö landsförsamling gjort allt för att få den prydlig och lagt ut 3,200 kronor för den.

Bodö stad är utgångspunkten för en resa till Saltströmmen. På en eller två timmar kommer man dit. Ångaren styr ut ur Bodö hamn, går rundt den udde, på hvars yttre sida staden af misstag blifvit bygd, och traskar sakta och makligt uppför Saltenfjord till Knaplundö.

Ejder, måsar, skarvar och andra sjöfåglar simma framför oss under färden. Innanför den nya molon förekomma de i flockar på trettio, fyratio, femtio - intill hundra.

Utanför molon bilda de formliga fält af rastlöst rörliga grå och hvita punkter. Man kan icke förebrå dem för feghet. Ångaren kan händelsevis ha sin kurs rakt på ett sådant där fält af ejder och nalkas obevekligt, trots att de snabbt simmande fåglarne nästan springa på vattnet och med mirakulös säkerhet klara alla små backar, som vågorna bilda. I allra sista stunden dyka de med hastiga knyckar och ett raskt slag af vingarne eller flyga de upp för att slå ned strax vid sidan.

Ett intressant skådespel var det, som bjöds vid mynningen af Saltenfjord. En god stund hade vi iakttagit en större fågel, som med slappa, långsamma vingslag hållit sig högt uppe i luften och nu sänkte sig öfver en flock ejder. Det var en hafsörn af största kaliber. Ejdrarne skockade sig tillsammans, men döko icke och flögo icke. Örnen kom allt närmare, fortfarande med slapp och slö flykt. Vi väntade hvarje ögonblick att han skulle lägga sina vingar tillsammans och störta sig öfver flocken. Spänningen ombord var lika stor som bland ejdern, men medan ejdrarne summo hit och dit rådvilla, stodo, vi som fastspikade och väntade katastrofen. Jag hade min lilla blixtkamera i beredskap, allting var på så nära håll, att de skarpsyntaste bland passagerarne kunde se örnens onda och stela blick. Men där hände icke något som vi väntade. Örnen flaxade och vinglade, var ovig och obeslutsam, ville gärna ha sin stek, men högg den icke. Slutligen var han endast några alnar från ejderflocken, och då flög den ifrån honom med snabba, hvinande vingslag. Örnen höjde sig genast, hade icke tanke på en förföljelse, utan började samma klumpiga attack på en annan flock och på en tredje, fjärde och femte under loppet af en fjärdedels timma. Slutligen ledsnade han och satte sig på ett skär. Då vi där passerade honom inom det präktigaste skotthåll, lade han sina vingar till rätta och gned näbbet emot sin klo.

Hvad denna vinterklädda kust är tryckande storslagen! Otto Sindings älskade Bodö myr ligger som ett liklakan och hans högt älskade fjällö står blåhvit i hafvet och fryser. Han har målat vackra taflor från dem bägge och skrifvit vers om dem. På myren med den första odlingens djupa diken kors och tvärs och med de vida vyerna vill han bli begrafven, då han blifvit färdig med sitt måleri och sina verk. Ja, det är en intressant grafplats. Midnattssolen gör denna låga platå på näset trolsk och fager, och vinterstormarne susa häröfver med ett till och med här i Nordland sällspordt raseri. Midnattssolen tittar upp mellan ett par djärft tecknade tinnar på Landegode och - snön myllrar från Börvastinden, Bejarens fjäll och det aflägsna Sulittelma vid svenska gränsen. Man ser Sulittelma härifrån under klara sommardagar och under solsken om vintern.

I söder står Sandhornets fjällrygg med skarpa linier och bakom och ut på hafvet blånande fjäll af egendomlig byggnad.

Springare i dussintal följa oss från Saltenfjords mynning och visa sin vackra simkonst. Af och till plaskar det i vattnet på ömse sidor om ångaren, då en af de vackra fiskarne gjort ett bågigt, mjukt hopp öfver vattnet och nu i lättjefull lek smäller sin sida mot en våg. Vinterliggande seglare ligga i fjordens vikar med snöhvita branta fjäll öfver sig; vår kapten talar om Orientens hvitbarmade odalisker; bestyreren för Ankers marmorbrott talar om hvit marmor; den nordlandsbåt, som hämtar oss och för oss till land, är halffyld af snö och mellan soltindrande höga snödrifvor söka vi oss upp till en landthandlare, som bor midt i strömmen. Här och där i allt detta hvita brinna gårdarne i ilsket gult och rödt i solskenet. På trappan står den halflame handlaren i Rembrandtsbelysning; en droppe under hans nässpets glänser som en diamant, darrar och faller.

Nu är ingenting att göra; strömmen är lugn. I natt blir ebb; då är det för mörkt att se något. I morgon vid flod blir det lämpligt.

Saltströmmens stora märkvärdighet är, att den är en salt ström till och från hafvet. Den stora Skjærstadfjorden har en smal förbindelse med Saltenfjord och hafvet, och denna förbindelseled delas utaf två öar till tre smala sund. Då ebb eller flod inträffar, pressas vattnet våldsamt ut eller in genom dessa sund, som då bli som forsar, fulla af hvirflar, sugande stora vattenkittlar och små fall. Sex timmar går vattnet utåt och sex timmar inåt. Endast en kvarts timme vid full ebb eller flod ligger strömmarnes vatten stilla. Denna stund begagna lokalångarne för att slippa igenom. Det händer visserligen någon gång att strömmen kan passeras då den går stark, men då måste man gå med den och icke emot den.

Den mellersta strömmen är den starkaste, djupaste och obändigaste; det är den berömda Saltströmmen, en af Nordlands stora märkvärdigheter: fruktad, älskad och rik.

Stränderna på ömse sidor äro låga, delvis bestående af nakna hällar och delvis gräsbeväxta. Små hus stå uppklifna i sluttningarna, och i lä bakom en udde har ett dussin fiskarekåkar trängt sig tillsammans i en pittoresk grupp och se ned på det ständigt oroliga salta vattnet med det rika fågellifvet på sin yta, mången slags läcker fisk i djupet och hundratals väldiga jättegrytor i sin konstigt bygda stenbädd.

Vi kommo till Saltströmmen under en olämplig tid - i slutet af Oktober. Vill man se naturundret som storslagnast bör man vara här i April. Då öfversvämma alla vatten, som ha sitt inlopp i Skjærstadfjorden och strömmen ryter och rasar, då ebben suger den stora fjordens vatten genom sunden.

Här är ett rikedomens och olyckans vatten. Fisk och fågel trifs här och fröjdar sig vid lifvet. Olyckan drabbar Saltströmmens folk årligen; döden i sughvirflarne är icke så ovanlig. Här är ett sagors och "skröners" vatten: det konstiga här sker, och det olyckliga häri händer, öfverdrifves, under det berättelserna gå man emellan. Här är ett vatten af ständigt intresse: de, som här bo, tröttna icke att tala om strömmens mångfaldiga ting, lefvande och döda. Skäggiga och grönsvarta stenar stå blöta i "fjären" (ebben; äfven den landremsa, som står torr under ebb), och jättegrytorna med sina hvilande svarfstenar äro föremål för kråkors och måsars undersökning och högljudda konversation. Ejdern, den romantiska fågeln, som på samma gång är leverantör till något så prosaiskt som dunhandlare, bor här i hundraden och lägger ägg och beskattas på ett litet skär här bredvid.

Springare besöka detta vatten och leda sig igenom det, ty deras simning - så förunderligt kraftig den är - är endast en lek. Grindhvalen kan gå hit in i stora skaror, hoppande efter hvarandra under muntra åtbörder - och till och med hvalen!

Ja, om hvalen berättade Andreasson i Kapstö en historia. Detta jättedjur, denne storsimmare, som med en harpun i kroppen kan bogsera ett hundra hästkrafters ångfartyg en hel dag, trots att fartygets maskin arbetar back, detta väldiga hafsvidunder klarar sig icke i Saltströmmen, då den har godt om vatten från Skjærstadfjorden och är riktigt galen. Mången gång har Andreasson stått ute på gårdens trappa och haft storartadt nöje af väldiga hvalar, som försökt gå emot Saltströmmen. De ha piskat vattnet i raseri, sade han, och gjort vildsinta, stora hopp, men hvirflarne ha fattat dem och lekt med dem och gifvit dem respass tillbaka.

Ett "skrön" från Salten hade vi fått till lifs, och det hade berättat, att en stor lastpråm, som tillhörde Sulitjelmabolaget, på försök hade släppts i strömmen vid utgående ebb. Det gick bra ett långt stycke. Pråmen dansade och kastades emellan stränderna, men höll sig flott. Så nalkades den en skummande hvit fåll af upprördt vatten; en hvirfvel mötte och pråmen dök rätt ned och försvann. Den hade ett par timmar därefter kommit upp på Saltenfjords yta, mald till små smulor. Ett äkta Saltenskrön!

Det ges så mycken olycklig sanning om Saltströmmen, att det synes mig vara onödigt att ljuga på den. Under fiske efter torsk, kvetja, sej, lax eller rödfisk kan det hända sig, att en smidigt fager saltværing (nordlandsbåtens vackraste typ) kan våga sig för nära - kan ryckas med - kan klara sig några minuter - kan komma till en sughvirfvel och dragas ned. Om en stund komma spillrorna af båten upp till ytan, medan liken af familjefädren ännu svänga om i djupet bland hopar af kvetja och uhr. Olyckan blir strax bekant. Strömmen ligger strax under gårdarnes fönster. Sådana dagar gråter man vid Saltströmmen, men dagen efter är man där igen och fiskar - och kanske vågar lifvet.

En gång hände sig att en ångbåtskapten gick med sin ångare i Saltströmmen på olämplig tid. De, som från stränderna sågo försöket, väntade ångarens krossande eller sjunkande och hvarje mans död, som ombord var. Men strömmen var nådig. Där det såg som farligast ut och hvarenda man ombord väntade sig döden på ögonblicket - där togs ångaren af en kraftig våg och kastades helt lätt på en slät klippa vid ena stranden, där den blef liggande oskadd, men halfstjälpt.

Strömmen är lika stark vid utgående och ingående med undantag af vårtid. Skjærstadfjorden har då sina älfvar svällande af allt snövatten från fjällen omkring, och strömmen är då vid inträffande ebb som en låg, våldsam fors. Husen på stränderna lära darra. Rykande vattenskum stiger upp från de breda, men låga vattenfallen, och dånet hörs på långt håll. Så berättas.

Nu var här icke så intressant. Vi som visste att vi här hade framför oss Norges mest storartade ström, kände oss besvikna och talade sakta med hvarandra om våra lögnhalsar i Lofoten.

Nu var här som ett kraftigt hvirfvelvatten mellan två fall i en fors. Men här och hvar gingo elaka hvita strömmar mellan vågorna och hvirflarne, och det var nog så trolskt i alla fall. Här började en hvirfvel svänga helt plötsligt, därpå draga sin periferi tillsammans, djupna till en tratt och så plötsligen fyllas och dö. Där slogo sig två svängande vattengrytor tillsammans och gjorde hvarandra om intet. Tusende sömmar och fållar fårade vattnets yta, men ingen dess teckning bibehöll sig. Hvarje ögonblick förändrades strömmens riktning. Det var som en berättelse, huru onda andar i Saltströmmens djup jagade hvarandra i planlös ilska.

Ejdern låg och vaggade på de vanskligaste ställen, svängde med i hvirflarne, gungade på vågkammarne och snurrade mellan stenarne, men klarade sig och led ingen manspillan.

Midt i allt detta kom en listerbåt.

Då fingo vi se att en färd genom detta fruktade sund kunde vara vansklig nog - om också icke så farlig en Oktoberdag.

Listerbåten sköt god fart för vind och ström, men gick icke långt, förr än han, trots att han hade väl skotadt, föll af betydligt, gick rundt och kovände till hälften. Med aktern före började han så en annan afdelning i sin seglats och gjorde lika god fart som kräftgångare. Han såg hjälplös och komisk ut.

Efter förtviflade ansträngningar lyckades männen få sin farkost upp i ett bakvatten under land. Där åstadkommo de något som skulle föreställa stagvändning; båten låg på andra bogen ut i strömmen med samma resultat som förut, med den skilnad att han hamnade vid andra stranden. Under nytt försök att stagvända rände han sig upp på ett skär och skrämde upp en väldig mängd ejder. Nu lät han gå pik- och försegelsfallen och inväntade bättre tider.

"Det där borde de ha tänkt sig", sade folk.


The above contents can be inspected in scanned images: 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157

Project Runeberg, Mon Feb 16 12:45:47 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free