- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Lofotens målare

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Lofotens målare.

SVOLVÆR i Lofoten i Norge var Gunnar Bergs hemort, och Gunnar Berg var Lofotens målare och dess högt älskade son.

Lofoten!

Ja, det är ett herrens under, antingen det står med tindrande fjällspetsar och midnattssol eller dess taggade fjällsamling står upp ur hafvet en solskensdag om vintern, hvit som den hvita, hvassa tandraden på ett sällsamt, sagostort vidunder till rofdjur. Det är ett enda stort sagoland, fattigdomens land och rikedomens, ett land af vänhet och fasa, alltid detsamma land, hvars namn är titeln på Norges största sagoäfventyr, som fortgått hundraden af år före våra dagar, och som skall locka och tjusa dem, hvilka komma efter oss led för led i långa tider. Där finns ödslighet, som pressar ens sinne och väcker längtan bort; där skiner Guds klara sol öfver skönheter, som hålla en kvar i ständig växande kärlek till det förunderliga landet. Att vara född där är detsamma som att bära en målare och diktare inom sig, om de också icke ge sig tillkänna i skapelser.

Mellan dessa yttersta öar går ännu Malströmmen såsom den gått i tidernas tusentals år, visserligen icke Jules Verne's och Edgar Allan Poës Malström, med vidunderliga strömhvirflar och svängande, afgrundsdjupa trattar af vatten, men dock en ström, som måste tagas med i beräkningen, som inger mer än respekt.

På dess nyker (folgerberg) bygga milliarder fåglar. Det säges, att de skymma solen, då ett skott faller, och det är sant.

Torsken stiger hvarje nyår in i den stora Vestfjorden och leker. 30,000 fiskare taga årligen på 3 månader 30 millioner, men man har icke märkt att fisket minskas. Lofotens fiskevær äro då som myllrande myrstackar. Hundraden af köpefartyg komma och gå. Telegrafapparaterna knacka ideligen. Fjären är full af fiskaffall och måsarne skrika där nere hela dagen. Här utföras hjältebragder. Här spar man och här slösar man - och här är man ena dagen en asket och den andra ett njutningslystet djur. Många segla i kvaf under en stormdag och bli borta. Andra ödelägga sin hälsa för återstoden af lifvet: Lofoten ger hvar och en ett minne.

Allsköns parasitfolk strömmar till. Den ene har manufakturer och bränvin. Den andre är en äcklig klockjude. Den tredje förevisar en dansande usling till björn, en raggig, vansläktad djäfvul.

Midt i detta land af underbar natur och äfventyrligt folklif lefde Gunnar Berg sitt korta målarelif.

Jag stod en dag i Oktober förlidet år i hans präktiga atelier på Svinöen i Svolvær. Där var instängd luft, kallt, tyst, ängslande - såsom alltid där dödens natt efterträdt en härlig, solbelyst arbetsdag. All målareglädje hos de brokiga friska taflorna stämde egendomligt mot de begrafningskransar, som hängde under den döde mästarens porträtt. Vid ett bord lågo lådor fulla af nya, svällande färgtuber. Bredvid låg paletten med hoptorkade färgklickar och de sist använda färgfylda penslarne, som fallit den kraftige 30-åringen ur handen.

Allt är lämnadt som det var hos honom, som gått. Allt samladt pittoreskt målarbråte ligger i dam och gömmer på historier ur hans lif. Minnen från södern, fynd af järn och brons, lappgudar af trä, skeppmodeller, gallionsbilder, konstiga fiskar - "han Gunnar" hade många intressen.

Min följeslagarinna berättar för mig om den dödes lefnad. Hon säger, att han var ett barn af Lofoten och var kärligt fastväxt här såsom Lofotens folk hade växt fast i genkärlek till honom, den vackraste lofoting, som någonsin seglat i en nordlandsbåt. Hvarje fiskare kände honom och var hans gode vän, såg honom gärna sitta i sin fenböring eller ottring och berättade honom sina besynnerliga historier, ty han förstod dem och hafvet. Han, som de, såg i nordlandsbåten det fagraste och bästa, som flyter på nordländskt vatten. Han var, som de, inne i allt och lifligt intresserad af allt det stora och lilla i lifvet häruppe. Karlakarl var han: kunde i köld och vinterdag sitta på ett skär och måla långa timmar; han kunde segla sin båt och visa ett kraftprof af det sega slag, som stormsjö kräfver. Talar man med en nordländing om Gunnar Berg, får man höra mycket om hans taflor, men med säkerhet också om huru stark och vacker han var. Ingen enda glömmer den sidan af saken.

Och denne unge konstnär, som själf fröjdade sig af sitt öfvermått af krafter och gladde sig åt sin gärning och åt det fagra lifvet, - han dog som krympling ifrån alla sina tilltänkta arbeten och ifrån de landsmän, som kappades om att beundra honom.

Hans far skrifver därom till mig: "han bar i längre tid på ett ondt i ena benet och då det efter flere operationer visade sig vara en kräftböld, blef han nödsakad att låta amputera det. I augusti 1893 blef det aftaget högt upp på låret under ett uppehåll på Trondhjems sygehus. Gunnar var oss en kär son. Då han vände tillbaka till hemmet mottogo vi honom som krympling på två kryckor".

Han bar sin olycka med tålamod och hade återvunnit lifslust och glädje, då han strax därpå reste till Berlin, där han dog dagen före julafton i lunginflammation, en svit af influensa. Fadern, som genom dag och natt rest dit ned, hann icke fram medan han lefde. Men liket förde han hem och begrof det i ett särskildt uppfördt grafkapell på sonens egen ö i Svolværs hamn "Gunnarholmen".

- Och nu var historien slut.

Dock icke ännu. Så länge det finnes brokigt sagolif i Lofoten och ett stycke därutöfver, skola hans taflor berätta om en vaken sannskildrare därifrån. Och här i den öfvergifna ateliern finnas taflor, som kunna berätta, antingen de äro färdiga eller endast påbörjade. Äkta pärlor, käckt målade dukar, målareglada. Här fiskare, där fiskareskär, här en bit snöyra, där midnattssol och där - åh! - ett solbelyst fjäll med grönskande gräs från fot till topp, ett gräsfjäll, sådana som de kunna finnas i Lofoten, det jättestora stenröset!

Här ropar en brokig och glad tafla, att det låg sol öfver Lofoten, den dag han målade just detta skäret.

Här hviskar en älsklig skönhet, att mästaren vid nattens inbrott tagit posto så, att han haft Svolværgeita framför till vänster och fiskeskäret under sig. Då hade någonting oändligt vackert visat sig för honom. I lä för midnattssolen hade stenhällar och hus legat i skugga och sofvit. Gräset hade varit dunkelt och mörkt, hafvet stilla och alla brunbarkade segel på hamnen hängt slappa till torkning. Då hade händt, att en fjällspets på en gång blifvit yrvaken och illande röd af rodnad: solen hade sett på honom. Därpå hade ett helt fjäll färgats rödt af solen, medan de andra sofvit i sin blågrå och violetta midnattsfärg, och så hade de tindrat och glimmat i halfva landskapet, medan den andra hälften legat i skugga och sömn.

En stor skisserad duk - skada att den icke blef färdig! - berättar huru det går till en solig vintermorgon, då hundratals fiskebåtar vid uppseglingspolisens signal på en gång sätta ut i hamnen för att vittja linor och garn ute på Vestfjorden.

En sådan morgon och en sådan syn lärer den aldrig glömma, som sett dem.

Så hafva vi "Sjödrabbningen i Troldfjorden", som har sin märkliga historia.

Från kejsar Wilhelms älsklingsställe i Nordland - Raftsund - sticker sig en liten smal fjord in mellan höga nästan lodräta fjällväggar. Det är den berömda Troldfjorden.

Hände sig en dag 1890, att torsken, som detta år icke gjort så stort "insig" som vanligt, gick upp efter Raftsund och stack i otaliga skaror in i Troldfjorden. Några fiskare stängde den med not och skulle just bereda sig till att på en enda gång bli rika män, då något annat hände.

Genom telegrafen blef "stänget" snart kändt öfver halfva Lofoten. Fiskare kommo till i tusental och ville vara med. För att skydda de förstkomnas rätt hade fiskeriuppsyningscheferna mellertid låtit afspärra fjorden med fyra ångare, som surrats vid hvarandra och godt förtöjts vid stränderna med kättingar och kablar.

De anstormande fiskarena mottogos med vattensprutning och andra lämpliga medel och hejdades för några minuter. Men snart kokade det nordländska blodet. Ångarne stormades. Sprutorna riktades emot deras manskap. Kablarne kapades. Kedjan sprängdes. Rikligt med stryk bestods. Fiskarena sprängde sig igenom. Gnyet och larmet af striden hördes långa vägar.

Inom en halftimme var den trånga fjorden full af fiskarebåtar. Små garn utsattes och drogos fulla upp och - sålunda fiskades där många dagar igenom innan fjorden började tömmas. ----------------------- ________________ Var född i Svolvær den 21 Maj 1863, utbildade sig i sin konst i Düsseldorf, Berlin och Paris, dog i Berlin den 23 December 1893 på Elisabeth Krankenhaus. Från den tid - 1883 - då han första gången reste ut, gjorde han under loppet af de tio åren flere resor till kontinenten, men vistades mest hemma i Lofoten, som för honom var allt.


The above contents can be inspected in scanned images: 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164

Project Runeberg, Sat Feb 14 10:15:25 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free