MAN har bakom sig jul och nyår, som man firat lika högtidligt som i Sverige med undantag af att matsedeln varit sämre och julotta icke förekommit.
Ja, den gamla julottan!
Ty här efter Nordlands kust seglar man icke gärna en lång väg till kyrkan, medan mörkret ligger öfver jorden som en svart päls, svarta skär icke synas i svart vatten och lömska stormar när som hälst kunna kasta sig utför en fjällsida och utan varning stjälpa allt seglande på fjorden.
Mor i huset och pigorna ha sett med bäfvan helgens slut. Första delen af Januari är för dem - i Helgeland, Nordland och Tromsö amt - den sträfsammaste tiden på hela året. Far och hans folk skola utrustas för det kommande stora torskfisket i Lofoten. I midten af Januari skall allt vara färdigt. I bästa fall böra de då vara stationerade i sitt vær.
Den 16 Januari börjar torskfisket enligt Lofotlagen. Då äro alla för fisketiden tillförordnade läkare, telegrafister, uppsyningsmän, domare, polismän, länsmän o. s. v. stationerade på sina platser och alla gå i spänning. Skall fisket bli bra? Skall torsken bli fet eller mager? Är det lina eller garn, som blir mest vinstgifvande? Vestlofoten eller Östlofoten? Prisen? Blir lefvern fet? Måtte det bli bra väder! Gud nåde oss för de kalla östanvindarne, fjällvindarne, de torskfördrifvande vindarne!
De första dagarne i Januari, kanske redan i jul kommer ett telegram till tidningarna, det intressantaste och mest efterlängtade telegram. Det handlar om den första torsken. Nyheten kommer från Röst, den yttersta ön i Lofoten, brottslingarnes och lagfiendernas afsides liggande ö, strandningarnes och vrakplundringarnes ö med en arkipelag af farliga små öar och skär omkring sig.
I år är torsken mycket mager! Man skall således minnas om 1895 års torskfiske, att garnmännen klagat medan linmännen varit belåtna. Ty då torsken är mager går den flitigt på lina, men obetydligt på garn. Den är svulten och biter med nöje på krokarne, antingen betet är salt sill, lodde, torskrom eller stycken af blækspröiten - ett slags bläckfisk.
Strax efter nyår sätter sig mor och hennes tjänsteandar i rörelse. De ränna i feberaktig hast mellan de många husen på gården. Mor har att göra, om hennes man är egare af en femböring och har eget eller legdt folk ombord. Hon skall i så fall baka bröd till alla männen ombord, se om och förstärka deras ylleförråd, tänka på och fylla allas behof af smör, kött, levser och allt annat, som enligt hundraårig tradition skall höra till en Lofot-matsäck.
Den fattige fiskaren går ofta som legd man och får då utrustning af sin husbonde. Annars utrustar han sig själf och är lottegare i en båt. Utrustningen blir efter omständigheterna och tager icke så långt tid eller så mycket arbete.
Men är det hos en förmögen landthandlare, där mor skall ställa matsäck och kläder i ordning för flere båtlag - ibland med en sammanlagd besättning af t. ex. 30 man - får hon icke värma jorden med senfärdiga steg de fjorton dagarne efter nyår. Man har god matlust i Lofoten under de tre månaders aptitskapande arbetet på Vestfjorden.
En förmögen landthandlare på dessa trakter har gärna kor för gårdens behof och litet därutöfver; han är ju också i regeln gästgifvare. Fjällbetet är rikligt och ger fet mjölk af stark gräddhalt. Myrarne mellan fjälltopparne ha rikligt med gräs, som slås och vinterbärgas med stort men lönande besvär. Fram på hösten bli smördrittlarne innehållsrika, men innehållet är tillsvidare fridlyst. Det är Lofotfararnes smör; de skola ha minst 5 kilo per man.
En tid före jul har det varit storslakt och en mängd af gårdens stora får - man har stora bondfår i Norge - har fått släppa till lifvet. Hvarje man skall ha i sin kista ett "smalfald", hvilket är bogarne, låren och sidorna af ett får - saltadt, rökt och torkadt kött.
Desslikes 3 mjölkostar af höstkokningen; desslikes 3 kilo gammal ost, 4 kilo hemfläsk och 3 à 4 talgljus pr man. Sillfjärdingen, med världens bästa sill uti, den sill som nordländingen icke säljer, är afsedd för hela båten. (Man äter icke så mycket sill här i sillens land. Aldrig steka de den i papper och aldrig äta de den med potatis till frukost. I en landsända, där punsch icke är aftondryck, är sillen icke så begärlig frukostmat. Man lägger den i ättika och lök eller kokar den till middag, då gärna serveras en soppa tillredd af sillspadet, kallad "sillgryn" - en hemsk uppfinning.)
På hvarje båt beräknas ytterligare en viss mängd salt och ett halfankare "syre" eller myse, kokad af sur mjölk, alltså mjölksyra. Nu mera är den ofta ersatt af ättika.
Kaffe beräknas till ½ kilo pr vecka och båtlag. En del brännes och males; det är afsedt för själfva resan till Lofoten.
Under dessa januaridagar med det ofta otäcka vädret är det ett sjudande arbete i hvarje gård där Lofotmän finnas. Mor och pigorna springa om hvarandra. Far, drängarne och legdkarlarne gå af och till, fram och tillbaka mellan sjöbod och båtar. De larma och arbeta i "nöstet", där femböringen 1 ligger, under tak; de syna näten och slamra med draggarne. Åror och skott kastas in eller ut. Smällarne gå med doft ljud upp till gården, förbi stabbur och fjös till vedbacken, där yxhuggen ljuda, så att det ger eko mot den tvärbranta fjällväggen bakom gården.
Man tager ved med sig till Lofoten; där är det smått af den varan. Lofoten är ju nästan ett enda stort stenröse. Vanligen bränner man där engelskt stenkol såsom för det mesta efter hela kusten allt ifrån Helgeland.
Nu drager man alltså i sär dessa egendomliga tätt sammanlagda huggna lunder af björk, som från första snöföre så småningom rests på vedbacken med stammen ned och kronorna upp. Träden - gamla och knotiga, men små björkar - köras hela utför fjällsluttningarne med kronorna släpande såsom kraftiga bromsar. Mellan tunnor och allsköns bråte i femböringen staplas vedträden för att vid framkomsten till rorværet splintas i små stycken att göra upp eld med, innan kolen läggas in i den opraktiska norska triumfbåge-kaminen.
Så kommer den dag, då femböringen sättes på vattnet, försedd med sitt ankare och sina två draggar. De barkade garnen läggas in i tomma silltunnor och föras ombord. Glaskafveln - runda ihåliga glaskulor - glimmar i grönt och blått. De synas bräckliga och dyrbara, men äro ingendera. Det är det här allmänt använda flötet för garnen.
Strax därpå stufvas tolfbandstunnorna med sängkläder uti: en stråputa, en rya och en skinnfäll. Madrass begagnas icke af vanligt manskap i Lofoten. Man lägger ryan på britsens hårda bräder och sofver den arbetströttes tunga sömn.
Men mor och hennes pigor?
Hon och de ha det värre än männen. Bakningen och tvätten hålla dem i rörelse natt och dag. Man vet hur kvinnfolk säga, då de ha mycket att beställa.
Det baket är svårt. Flatbrödet, som är ackurat det svenska tunnbrödet med den skillnaden att det är bakadt af råg, tar det mesta besväret och den största tiden. Hvarje man skall hafva sina fem bismerpund eller 30 kilo. Af rågkafring (rågskorpor) skall han hafva 18 kilo och af mjukt stombröd (limpor) 12 kilo samt därtill 50 hvitlevser.
Dag och natt är bakugnen varm. Kvinnorna äro hvita af mjöl och röda af svett. Medan det ena gräddas, jäser det andra och så fortgår det veckan igenom dag och natt - i stora gårdar naturligtvis. Gårdsmannens "kona" vet att hon lefver. Hon stickar på långa Lofotstrumpor, lappar ylleskjortor, går till kvinnfolken som baka och bjuder kaffe och till tvättkvinnfolken med bränvin. De sistnämnda stackars människorna äro nere vid sjön och sticka oupphörligen sina röda händer i det kalla vattnet, medan frosten gör deras kjolar till styfva, knastrande iskrinoliner.
En dag inbäras männens matkistor i dagligstugan och mor packar dem med döttrars och pigors hjälp.
Flatbrödet, som hängt på ett loft att torka, bäres nu ned i stora korgar, och mor börjar det omsorgsfulla, rumbesparande inläggandet af de tunna bröden. Ett flatbröd är en lev. Två och två lever åt gången läggas på ett varmt järn att mjukna, vikas dubbla och placeras på kistbotten. Två lever är en skrok och hvarje skrok är beräknad för en måltid. För hvarje nytt lager flatbröd klappar mor dem tillsammans med ett lock, så att intet utrymme skall gå förloradt - hon "linner" brödet.
Efter flatbrödet komma rågkafringarne såsom slantar i en myntrulle, därpå levserna och sist stombrödet. Man frågar hvad en levs är.
Levsen bakas af råg i kakor så stora, att ett silltunneband nätt och jämt kan omsluta dem, och dubbelt så tjocka som flatbrödet. Med en röra af mjölk och hvetemjöl smetas ett öfverlag på bröden, som därpå gräddas, dunkas på baksidan med ljumt vatten och läggas, två och två med vackra sidan in. Skäras i lämpliga trianglar och äro färdiga.
Klädkistan, som också mor ombestyr, skall hafva en omgång hälgdagskläder, strumpor, fem par väldiga vantar, skor, oljedräkt och en mängd småting till lappning, lagning och annat.
Då allt är färdigt och stufvadt i båten, blir en kort paus, så vidt icke vädret är gynsamt för afseglingen.
Men i hvarje fall skall ungdomen ha en dans ofvanpå tillrustningarna. Det är en gammal sedvänja.
Där möter en mö sin gut, som skall till Lofoten, och tager sig en sväng med honom. Icke så sällan för sista gången. Hur mången käck gosse har icke "blifvit borta" i Lofoten. Vestfjorden är en stor kyrkogård med många hvitnade människoben i sitt djup. Där går icke en vecka, utan att någon blir borta. Vågorna slå öfver honom och det stora äfventyret fortgår i væren. Han saknas knappt bland de 30,000 äfventyrarne, om icke i en stuga på ett naket skär af en moder eller käresta.
Midt i dansen kan den gynsamma vinden blåsa upp. Höfvidsmannen samlar sitt folk; det är icke tal om att stanna ännu en timme. En liten jolle ror fram och tillbaka mellan stranden och femböringen. Flickorna följa gossarne ombord och trakteras med "kistebetten": en levs, en bit spickekött, en kringla och ett glas vin.
Gossarne lofva bref, de efterlängtade Lofotbrefven. Flickorna lofva trohet, ändock det icke behöfves: det finns nästan ingen manlig ungdom kvar.
Strax därpå stå de alla i land och se huru jollen drages upp på femböringens "farm" (midt), seglet hissas och färden anträdes. Mor står i fjæren (ebblandet) och ser på. Hon grät icke, då mannen tog farväl af henne. I denna landsände får man aldrig se känslosamhet och tårar, då man och hustru skiljas. Han smeker henne icke då folk ser på; hon visar honom icke att det kostar tårar att se honom draga bort.
* * *
Men männen segla mellan de branta fjällöarne inomskärs. Bakom ett svart, väldigt fjäll blir sällskapet ökadt af andra Lofotbåtar. Vid sidan af ett annat tindrande hvitt stöta flere till, och slutligen räknar sällskapet sjuttio, åttio, nittio båtar.
Kvinnfolket hemma får en väldig rengöring att begynna med, innan de få taga itu med ullspånaden och väfvarne. Pigorna tröska med handslagor de få tunnor korn, som växt och mognat vid gården, och så går lifvet enformigt till våren.
En enda gång, den 2 Februari, Kyndelsmässodagen, ha kvinnfolken en liten festlighet, som kallas käringjulen. Då är rengöringen länge sedan öfverstånden och då är, men först då, julen slut. Öfver backar, efter stigar och på vägar gå från morgon till kväll käringar och flickor gårdmellan och dricka kaffe, äta levser och läsa Lofotbref.
Femböringen är den största typen af nordlandsbåt, oftast försedd med ett litet hus i aktern. Besättningen är vanligen 6 man, någon enda gång 7. Såsom alla nordlandsbåtar har den gammaldags råsegel, hvarför han icke kryssar så bra som han länsar undan, hvilket han gör storartadt.
Nordlandsbåten med de höga stäfvarne och det oändligt finbildade skrofvet är den vackraste båt man gärna ser på ett vatten, en sjöduglig båt, en båt med själ.
Jag skall senare skrifva om honom och hans vackra saga.
