- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Stormfartyg

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Stormfartyg

SNÖN yrde den oktoberdag då vi två svenskar med näfverkontar på ryggen trängdes med flere hundra sillfiskare, som skulle lämna Lofoten med "Raftsund".

Fjällen stodo frysande hvita - me svarta och grå, där branter hindrade snön att fastna. Hafvet var svart som bläck.

Ett tjugotal sillångare lågo i hamnen och förlorade pängar hvarje dag, därför att sillen aldrig kom. Femtiotal af seglare redo för sina ankare. Femtiotal af roddbåtar svärmare kring "Raftsund", och alla ville komma först.

Icke långt från oss låg ett litet fartyg af förnämt utseende. Elegant ordnadt däck, oljade eksidor, solid rigg.

Där lättades ankare och sattes segel. Det gick utan skrik och gnissel - och så snabbt som om osynliga händer hade skjutit på ilade "sköjten" ur hamn.

Seglet var märkt med ett R. S. i en svart ring. Ofvanför var en etta.

"Nu seglar Colin Archer till Finmarken", sade en fiskare. "Det är en af Norges bäste seglare" lade han till.

* * *

Solen sken och himmelen var blå och Lofoten var strålande vacker den vårdag jag kom till Henningsvär under det stora torskfiskets sista och brådaste tid.

Hamnen i väret befanns vara ett långt och smalt sund mellan två öar under det 1,000 meter höga fjället, Vågakallen. På ömse sidor lågo ångare, seglare och fiskarebåtar så tätt att segelrännan kunde öfverspottas. Och hvad för en trafik! Den var så stark och örondöfvande, att jag icke - behöfver ljuga på den.

Vid hvart annat årtag stötte vi samman med mötande båtar. Där skreks och präjades. Där skällde bergensare. Där bredde sig breda trönder i breda årtag. Där kafvade kväner och lappar - och helgeländare - och Vefsenväringar - och Statfjelddalingar - och Saltdalingar - och Gildeskålingar - och Senjeniter - och Svenskar - och klockjudar och frälsningsarmén!

På rännans ena sida låg en liten elegant eksköjt med en stäf som om den velat stångas. En elak uppsyn i oljad ek.

Det var räddningssköjten "Liv", som hade sig betrodt att vaka öfver fem tusen fiskares lif på fiskehafvet utanför.

* * *

En mulen stormdag i medlet af maj stampade sig en Hamburgerångare förbi det stora fågelfjället Svärholtklubben, i nordligaste Finmarken.

Akterdäcket var vått af regn och sjöar. Ångaren raglade som en rusig man. Få passagerare. Allt det nöje jag hade var att dricka pjolter med en gudsman och sedan gå upp och slå kana i de präktiga backarne på akterdäck.

Så kom en matros och rände förbi mig och kastades som en vante till akterdäcket. Han hissade flagg och halade den tre gånger upp och ned till hälsning.

Intet världens ting var att se på hafvet mer än en obetydlig seglare, som hoppade mellan skumkammarne som en springare.

Räddningssköjten "Bergen".

Den sackade snart bakom oss och gömdes i den stora svans af stenkolsrök, hvilken vi släpade efter Östfinmarken.

* * *

Nu får du komma hvart du vill efter Norges kust, där storfiske drifves, och du skall se en af dessa solida farkoster bland fiskarbåtarne - såsom vallhunden följer hjorden. I stilla och vackert väder ligga de för ankar, men ingen storm är så stark och ingen orkan är så häftig, att icke räddningssköjterna ha ett väder som passar dem, precis.

De segla bra och äro så konstruerade, att ingen storm och ingen sjö kan krossa dem. Endast skär och grundbrott får en räddningssköjt ha respekt för. Åhja, - grundbrott? "Colin Archer", den mest bekanta af dem, utförde i fjor sin stoltaste bragd midt bland grundbrotten i Havningberg, där ishafvet i hela sin kraft stormade in i hamnen.

Många gånger under årens lopp har storm tagit fiskarelif, somliga dagar intill ett hundratal. Båtarne ha i stora oväder icke kunnat reda sig, och ingen har kommit dem till hjälp. Svensk publik minnes säkert ännu den stora olyckan här nordpå för några år sedan.

Under Lofotfisket detta år var det en daglig stark trafik på räddningssköjterna. Fiskare, handlare, ämbetsmän och resande kommo i båtar, stego ombord, gjorde samma frågor, som förr under vinterns lopp gjorts och besvarats tusende gånger och alltid besvarats med samma tillmötesgående.

Inflytelserikt folk inbjödos på profseglingar, som ofta på "Liv" aflöpte så, att sjösjuka grasserade bland gästerna under de något skarpa seglingarna.

En sköjtekapten vill nämligen ogärna göra lustseglatser med folk, om icke vinden är så pass att landkrabborna få lära sig förstå, hvad storm vill säga, och hvad en räddningssköjt duger till.

Rödletta och modiga stiga gästerna ombord i nya oljekläder. Bleka och matta gå de i land, men ingen ångrar sig - ingen har ångrat sig mer än doktorn i Henningsvär!

Jag hade många gånger seglat med "Liv" i storm och sett hur öfverlägset säker den var, men blef ändock förvånad den stora orkandagen i Finmarken förliden maj.

Storm hade gått på från morgonen. Vi tyckte att det var ett präktigt väder att komma fram med, och vi tänkte nå Köllefjord den dagen - ifrån Hammerfest.

Inga seglare funnos på Vestfinmarkens haf den dagen, och de stora kustångarne, som icke lägga sig inne för en vanlig storm, ville icke ut.

"Liv" var mol allena och länsade för så stora segel som det bara var möjligt att föra. Molnen släpades på de ödsliga fjällen som ljusgrå blöjor, och hafvet gick svart och hvitt.

På en gång bryter orkanen fram - kastar sig utför fjällsidorna - jagar genom sunden - vrålar, skriker, larmar - gör vattnet svart och slätt - gör det hvitt och fräsande - kommer så våldsamt fort, att vi icke hinna refva. Nu gäller det riggen på "Liv"!

Bakom oss se vi stiga upp en hög hvit vägg, som blir allt högre, ju närmare den rullas fram mot oss på orkanens vagn: Vattenrök! Ty orkanstötarne skära af stora vågor, smula sönder dem och drifva dem som aska och damm före sig i vild fart. Nu gäller det om "Liv" är lif!

Ombord taga vi saken med ro. Icke en enda blinkar. Tvärtom; vi spärra riktigt upp ögonen för att ingenting af skådespelet skall gå förloradt. En forskande blick af kaptenen på rigg och grejer - ett säkert tag i rorpinnen af bäste man. -

Sjö och orkan slå "Liv" nästan öfver ända.

Vi se icke någonting för vattenrök och spolande sjöar. "Liv" hvisslar långa melodier med sin rigg. Och så slängas vi fram en timme i ett orent farvatten . . . . . .

Det gick ypperligt.

Sköjten hade icke en enda skada, hur noga vi synade. Ingenting hade bekommit den - ingenting af skavank och missöde en slik dag, då vi fingo se den synen vid Finkirken: att en - bäck, som annars kastade sig rätt i hafvet från en fjällkant, nu drefs som en rök tillbaka öfver fjället.


The above contents can be inspected in scanned images: 181, 182, 183, 184, 185, 186

Project Runeberg, Tue Mar 3 12:21:20 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free