- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
I midnattssol

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I midnattssol

DENNA löfprydda väg från den norska kuststaden till det låga fjället har kejsar Wilhelm gått. Så långt det gick, åkte han i vagn efter en bondmärr från Jensvold.

Bonden sade: - Stor ära för mig det här, ers majestät, men ännu större för märra!

Här på en naken skifferstensplatå är "kejsarvarden" rest till en åminnelse af Tysklands oroligaste ande. Här satt han och njöt champagne medan Bodöjuristen, hvilken lupit som en röd hund en hel vecka för arrangementer och agrementer för kejsaren, fick nöja sig med ett torftigt vin tillsammans med tjenareflocken - afsides.

Man berättar att han led.

Genom löfskog och rara blomster har stigen gått i skugga, medan alla kullar brunnit och glödt i nattsol.

Här ha vi nu sett midnattssolen i snart två hela månader, men ännu göra inbyggarne hvarje vacker afton stora utvandringar till turisthyttans låga löffjäll. De ha öppet sinne för naturens härligheter, dessa norrmän här uppe. Gå de i mörker och storm under långa vintrar så veta de också att dricka sol, då sommaren kommer. De ha knappt tid att sofva.

Är midnattssolen så vacker?

Ett fullkomligt uppriktigt svar vore väl närmast: dess största märkvärdighet är, att den ses klockan 12 på natten, att det icke svider i ögonen att se på den och att den är så dyr för utländingar.

Det är svårt att säga, hvad den kostar kanonkungen Krupp, som nu ligger där nere på Bodö hamn med sin hvita lustjakt, full af gäster och tjänare, på väg till Nordkap.

Eller hvad den kostar engelsmännen på de andra lustjakterna, svarta svanor som flockat sig omkring den hvita.

De resa dyrt som furstar och föra med sig all den komfort, som får rum i ett 800-tons fartyg.

Undrar, om de icke alla känna sin stora förväntan något sviken såsom den gör, som ser midnattssolen för första gången och har burit i sitt minne de solglänsande rader som Björnstjerne Björnson skref om sin solresa efter nordlandens kust.

Många gånger har jag sett elden gå fram i de ångermanländska och jämtländska skogarne. Röken har legat öfver byggderna milalångt och milabredt, och solen har sett på eländet. Om man då med sitt ämbar och sin granruska har kommit midt in i historien och någon gång i brända skor fått löpa för det kära lifvet, har det händt, att man sett ett stort blodsprängdt öga stirra på sig genom röken.

Det har varit solen - mera röd än en midnattssol, mindre glänsande, mindre innerlig, men lika vacker.

Men midnattssolen är vacker - här från kejsarvarden på löpsfjället. Jag skulle likväl icke offra en rad på den, om det icke vore för landskapets skull, ett historiers och naturunders land. Först Atlanten, blickstilla och blank så långt ögat ser. Så denna kust med några af Norges originellaste fjäll, hvart med sin historia. Så Landegade fjällö i imposanta former, rosafärgad och violett. Och Vestfjorden - och Lofoten!

Öarne därute på hafvet äro "fuglevär", där ejder häckar i tusendetal, skattas som bondhöns och är tam, fastän vild. Nära kusten reser sig Fuglö, konstigt och trotsigt. Bakom står det runda Rota, som också heter Kunna, fastän man icke skall säga detta namn.

Fram ur fastlandet sticker en stor udde, slät och grön. Det är den stora Bodömyren, som nu är odlad, men där för endast tio år tillbaka stadens kossor drunknade lätt. Staden och hamnen äro på ena långsidan; Saltenfjord på den andra. Härifrån ser jag, hur gräset står grönt på hustaken i Bodö. - Nu ha de slutat att beta sina getter på taken.

Från staden går en hvit väg, som grenar sig. Hvita hus äro strödda kring på myren. Ett af dem är stortingspresidenten Sivert Nielsens, litet och anspråkslöst, envånings med frontespice. Där finns ungdom och glada viljor, och där kan man vara säker på att ha det koseligt - så länge gamlingen är borta på stortinget. Är han hemma, går det mera högtidligt tillväga. Han själf är en gammaldags man, som stiger tidigt upp och går tidigt i säng - hvarje morgon redan klockan 9 på vandring till staden och sitt postkontor.

Följer man hans väg och viker af till vänster där den grenar sig, kommer man på en kort stund till landtbruksskolan. Corps de logiets ena hörnrum var för ungefär hundrade år sedan bebodt af sedermera fransmännens konung Ludvig Filip, den tid han lefde i landsflykt som prins. Hans rum är orördt och hans nordlandshistoria lefver än. Man vet mycket om hans äfventyr och hans illegitima afkomlingar i Salten och Ofoten.

Luften är i natt full af en åska, som aldrig kommer, och ett regn som vi vänta på i dessa solheta dagar.

Molnen äro violetta och röda. Fjälltopparne stå i ljusare rödt och deras eviga snö i illande rödt - i midnattssol.

Saltenfjords vatten är som blod, så ock Beierfjordens, Nordlands egendomligaste fjord, trång, märkvärdig, fylld af besynnerligheter. Det var där som en man för några sedan på en natt stängde in sill för 40,000 kronor. Något platt, glänsande rödt och långt synes däröfver och bakom på fjällen.

Soartisen. En isbrä, som är femtio kilometer lång och tio bred, den andra i ordningen i Europa. Turister i tusental besöka den under sommaren och förvånas öfver att se kornet mogna och morötter bli stora alldeles intill den väldiga isen, som styckevis stupar i fjordvattnet. Där knäpper och bullrar det alltid, då den förfärliga massan skrider fram - och moränen rasslar.

Från Svartisen sträcker sig en kedja af de elegantaste fjäll, en del med pyramidsidor skurna efter linial. Längst i öster - Saulo - i gamla Sverige! Toppen sticker upp bakom en låg och jämnskuren fjällrygg, vacker, naken och röd. Och i närheten Sulitjelmatopparne i snöns solbelysta karamellsfärg och fjällets allvarliga svarta, där stupen äro, och ingen snö kan fastna.

Detta griper - att långt ute i hafvet på andra sidan den 15 mil breda Vestfjorden, se Lofotens sagoland i toppar och tinder, och i fjärran öster Sverige, därifrån de varma sommarvindarne komma. Saulo är som en rödlett god vän, som ser öfver gränsen och hälsar mig hemifrån.

Där borta under Sulitjelmatopparne är en femårig svensk koloni - ett kopparverk, som ger arbete åt 800 människor. Midt i ödemarken ha svenskarne byggt järnväg och satt ångare på vattnen. Jag ser, hur på Saltenfjord en hvit, tvåmastad ångare rör sig framåt mot saltströmmen. Det är svenskarnes "Fortunatus" med flaggor och vimplar i den dagsljusa natten. Antagligen gäster ombord. Ty svensk gästfrihet är medförd hit. Då den hvita "Fortunatus" kommer in i hamnen, känna en del små damer försmaken af champagne och god mat på Grand.

Nu går ångaren mot saltströmmen, (det märkligaste vatten Norge eger) ett af de sund, som förbinda den inre stora Skjärstadfjorden med den yttre Salten och hafvet. Där trafikerar man endast under stilleståndet mellan ebb och flod, annars går det olyckligt. Ty då hafvet tränger in till Skjärstadfjord genom de trånga sunden, eller ebben suger vattnet tillbaka, är här en rytande fors, som intet fartyg och knappast hvalen reder sig med.

Detta landskap skall jag aldrig lyckas att beskrifva. Det skall målas. Hur annars visa, hur förtrollande fagert allting är i midnattssol: de löfklädda fjällen i närheten, de snöiga topparne i fjärran, de röda speglande vattnen, allt det gröna och violetta, som sofver, och allt det röda, som står vaket i solsken. Och Landegade, det stora fjället i hafvet, två mil från kusten, skall jag glömma det? Ingen som en gång sett dess stolta linier, som haft det som segelmärke på femton mils afstånd, som sett det rodna i sol eller stå hvitt och frysande i det svarta vinterhafvet, kan glömma det. Nu är det fagert som en saga, och solen ser på det natt och dag.

Nu solen - -

Ni kan tro, att många ansikten äro vända mot henne en sådan natt som denna - sista midnatten detta år. Man sjunger gluntar här bland allt annat svenskt. Två andäktiga unge män ropa till henne "ack om du hjärta har - flyende sol dröj kvar!" Barytonen är torr, men basen är mjuk och saftig och beder så innerligt.

Mossan är röd, stenarne röda, sanden, gräset, blommorna och alla ansikten som vändas mot norr, där solen ligger med sin nedrekant på hafvets yta.

Nu ser man på henne, utan att det smärtar ögonen, men gredelina fläckar får hon att dansa, hvart man än ser efteråt. Hon glöder, brinner och flammar, men skjuter ej strålar. All eld har hon inom sig. Gröna eldvågor och blåaktiga, gula, röda och violetta gå fram och tillbaka i evig oro inne i det brinnande ögat.

Aldrig glömmer jag den natt, då hon steg ned mot Lofotens orimliga och otroliga fjäll och tog dess stoltaste stenjätte Vågekallen i sitt sköte, så att han genomglödgades och försvann i minuter - för att skymta fram ett ögonblick inne i solen - för att åter slukas af elden och brinna. Skyar lågo omkring, genomglödgades som trådar i en glödlampa, gingo därifrån i varma färger och döko in i den gulröda etern i allt kallare färg, ju längre de kommo från det brinnande äfventyret.

Annorlunda var Vågekallen under påsklördagsstormen i Lofotfiskets sista tid. Nära oss, där vi seglade på hafvet, reste den sig hotande med stormskyar omkring. Ovädret rasade omkring honom och kastade sig ned på Västfjorden, som den dagen tog många fiskarelif. Och Västfjorden, som nu ligger blickstilla och blank - jag har sett den, då tusenden af fiskarebåtar kämpat på den, med ref satta, medan öskaret varit i gång och oljekläderna isnat.

Vi gå nu mot mörkrets tid. Det är förbi med midnattssolen till nästa år - på dessa trakter. Ännu ses den en god tid från Nordkap, ett stycke in i Augusti.

Om några månader är här ett middagsmörkrets land.


The above contents can be inspected in scanned images: 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193

Project Runeberg, Sun Mar 8 10:07:34 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free