Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Adamssons familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jo, kära gumman, den har jag tagit ur min egen
ande.»
»Plär då nådig patronessan aldrig bruka bönebok ?»
»Nej, ty jag tycker, att det tar bättre att bedja med
egna ord.»
Härvid strömmade tårarna ur mor Lättrörligs ögon,
så att patronessan själv blev djupt rörd och kände en
helig andakt. Men sedan gumman torkat sina ögon,
sade hon:
»Ja, kära, nådig patronessan — ack, den som kunde
bedja så vackert!»
»Åh, kära mor, du får väl vara nöjd med mindre, det
är icke alla, som kunna det.»
»Nä’ nä’, det är så det: det är inte alla, som kunna
vara nöjda med mindre.»
»Nej, kära mor, jag men te inte så, jag; jag mente:
det iir inte alla, som kunna bedja så, som jag», svarade
patronessan hastigt, medan en flyktig rodnad, som for
över kinden, visade, att gummans missförstånd vidrört
en ömtålig punkt.
»Men hör, nådig patronessan», fortfor gumman, »do
säga, att mor Enfaldig ej heller plägar bruka bönebok.»
»Ja, hon är uppblåst och tror sig kunna, vad hon
icke kan.»
»Jo, jo, jag kunde just tro det, jag också.»
Vad som mycket bidrog att göra Adamsson och hans
fru märkvärdig, var att folket prisade såsom
märkvärdigt hos dem, vad som ansågs helt naturligt hos andra.
Om godsets rättare hälsade hövligt och vänligt på en
torpare, eller hans hustru sade några hjärtliga ord till
torparens barn, så fäste sig ingen därvid. .Det var, som
skulle det så vara. Men om patron hälsade och såg
vänlig ut, eller om patronessan neg och nickade åt en tor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
