- Project Runeberg -  Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du? /
41

(1916) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Befrielse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hört talas om honom mycket. Tror du, att jag kan
skicka honom ? Man har sagt, att han är en smula
förmäten. Han lär taga herr Justus i hand och se honom
rätt in i ögonen. Och det är väl för mycket? Men
kanske folk bara ljuger på honom. Jag vill göra, som du
säger.»

Trots allt elände kunde mor Enfaldig icke hålla sig
för att le, när hon hörde dessa ord. I stället för att
svara läste hon för Adamsson berättelsen om den
förlorade sonen. När hon kom till de orden, att fadern
varkunnade sig över honom, föll honom om halsen och kysste
honom, då tryckte hon med pekfingret på varje ord och
läste om versen fem gånger. I det samma vid femte
läsningen tittade Utfattig Tro in, och en stråle av hopp flög
genom Adamssons hjärta. När han fick veta, vad det var
fråga om, var han genast färdig att stå till tjänst. Det
var otaliga gånger han hade besökt herr Justus. Därför
kände han vägen väl.

Gumman avlägsnade sig, och Utfattig Tro begav sig
åstad. Det var mycket mörkt. Under vägen mötte han
Tvivel. Denne vart ond och överföll honom. Ett
ögonblick sviktade Utfattig Tro. Men äntligen fick han
överhanden. Dock darrade han på benen en lång stund
efteråt. Då kom han ihåg en sång, som ofta stärkt honom. Han
började sjunga: »Klippa, du, som brast för mig, låt mig
gömma mig i dig.» Han fick åter mod och fortsatte
hastigt sin väg i det djupa mörkret.

Efter en stund började solen gå upp, och sedan var det
ingen nöd.

Med bävan väntade Adamsson svar. Därpå behövde
han icke heller längre bida. Immanuel kom och löste
honom själv ur bojorna; försäkrade honom, att skulden
var glömd och aldrig mer skulle utkrävas. Därpå förde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:12:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adamsson/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free