- Project Runeberg -  Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du? /
105

(1916) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Mor Enfaldigs anfäktelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blev hastigare, plågoandarna triumferade, hon såg eld
och lågor under sig och hörde ett förfärligt
jämmerskri ur avgrundens djup. Nu tyckte hon, att ormar slogo
sig omkring henne och ingöto sitt brännande gift i
hennes lemmar. Hon sjönk allt djupare och djupare.
Under ett sataniskt triumfrop av plågoandarna föll hon ned
i elden. Härvid gav hon upp ett jämmerrop, så att hon
vaknade därav.

Svetten lackade från hennes panna, hela hennes kropp
skälvde, och hon visste icke, vart hon i denna sin vånda
skulle vända sig. Åter föll hon i dvala, och nu såg hon
sig bunden släpas fram inför Justus Allsvåldigs
domstol. Med en eldsblick kastade han henne till jorden,
tog fram en stor bok, där hennes synder stodo
upptecknade. Detta register lade han för hennes ögon och
avkunnade med tordönsstämma den domen, att hon för evigt
skulle kastas bort från hans ansikte. I sitt medvetslösa
tillstånd kastade hon sig av ooh an på golvet, vred sina
händer och for ut i hädelser emot Justus, Immanuel
och Evangelium. Därvid vaknade hon åter.

»Så är jag då förkastad!» utropade hon, under det hon
föll i konvulsivisk gråt. Emellertid lättades hennes hjärta
något, sedan hon fått gråta ut, och hon hämtade sig så
mycket, att hon kunde stiga upp för att lämna sitt rum.
När hon kom ut, var allt stilla och lugnt. Hela staden
vilade i en djup och stilla slummer. Detta upprörde
henne ännu mer, ty allt utom henne tycktes andas idel
frid. Endast hon var fridlös och bar inom sig en
avgrund av plågor. Utmattad måste hon sätta sig ned.
Hon gömde sitt ansikte i sina händer och snyftade
högljutt. Då hon åter orkade stiga upp, vandrade hon
sakta framåt med bävande hjärta på den fridsälla stadens
tomma gator.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:12:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adamsson/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free