Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Mor Enfaldigs anfäktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger ibland de döda övergiven, såsom de slagna, som i
graven ligga, på vilka du intet mer tänker och de
ifrån din hand avskilda äro. Jag ligger fången och kan
icke utkomma. Mitt ansikte är jämmerligt för
vedermödas skull; Herre, jag uträcker mina händer till dig.
Yi förkastar du, Herre, min själ och förskyler ditt
ansikte för mig? Jag är eländig och vanmäktig, att jag
så bortkastad är, jag lider ditt förskräckande, så att jag
förtvivlar.»
Men den arma gumman ropade, såsom det tycktes, för
döva öron. Då nu intet svar förnams, sade Samvete
åter:
’ »Du kan väl nu förstå, att det är ute med dig.
Immanuel vill varken tala med dig eller se dig.»
Och nu vände gumman och gick tillbaka. Under
vägen såg kon sig ofta om, för att i sitt minne inprägla
bilden av Immanuels boning, eftersom hon icke kunde
få skåda honom själv. Mitt i det djupaste mörkret
hängde hennes hjärta fast vid Immanuel med ett band, som
icke kunde slitas. Men hon förstod det icke själv.
Hon såg bara mörkret.
Med tunga steg vandrade hon alltså genom stadens
välbekanta gator.
»Jag skall nu, jag måste nu», utropade hon
ångest-fullt, »lämna dig, du heliga stad, ty jag har hädat din
herre.»
Redan var allt hopp ute; redan tyckte hon sig se
Beelzebuls och hans tjänsteandars skadefröjd; redan
skådade hon de plågor, som han beredde henne. Dvalasynen
rann åter upp för hennes blick, och med ett
genomträngande skri föll hon avdånad till marken. I detsamma
öppnades ett fönster därinvid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
