- Project Runeberg -  Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du? /
113

(1916) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Mor Enfaldigs anfäktelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Herre, gå icke till doms med din tjänarinna, ty för
dig är ingen levande rättfärdig!»

»Håll!» avbröt Samvete, »håll in med ditt skrymteri!
Menar du, att du är Immanuels tjänarinna!? Nej, det
har du varit. Men nu är det slut.»

Ja, nu var det slut med henne, och vi vilja vända våra
ögon för en stund från hennes jämmer.

Då mor Enfaldigs bägge väninnor kommo in till
Immanuel, kastade de sig ned för hans fötter och anropade
honom om snar hjälp, ty annars kunde de icke förstå
annat, än att gumman på stället måste förgås. Men
Immanuel svarade lugnt:

»Jag vet väl, vilka tankar jag har om henne. G ån och
fören henne hem! Hon skall icke dö utan leva.»

Därmed avlägsnade de sig och förde sin vän hem igen,
tröstande på sanningen av Immanuels ord.

»Ja, hon skall leva.»

Emellertid blev det morgon. Mor Enfaldig hade för
vånda icke fått någon ro. Underrättelsen om hennes
tillstånd nådde snart Abrahamssons öra. Han hastade dit
men höll på att dåna vid åsynen av hennes marter.
Något sådant hade han aldrig förr skådat. Här låg hon
nu för honom, full av förtvivlans kval, hon som han för
icke länge sedan hört med så mycken frimodighet tala
om oföränderligheten av Immanuels nåd. Här låg hon
ett offer för oerhörda lidanden, hon, om vars lyckliga
ställning han gjort sig så sköna drömmar. Ur stånd att
uthärda denna anblick rusade han ut för att löpa till
Immanuel. Alla dem han mötte på vägen, tog han med
sig, och i ett nu var Immanuel omgiven av en skara, som
tiggde om hjälp för mor Enfaldig.

»Hon är värd, att du hjälper henne!» ropade
Abrahamsson, som redan tycktes hava förgätit, vad gumman

Brukspatron Adamsson. 8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:12:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adamsson/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free