Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norröliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 ADEL, PRÄSTER, SMUGGLARE, BÖNDER
för annars vet ingen hur det kan gå. När allt är klart,
sjunger jag ut. Då kan du komma. Stanna här så
länge!
Norrlund fick vänta en god stund innan fyrvaktaren
ropade. Han närmade sig långsamt och försiktigt.
— Whip ön, sweeting! skrek negern. Han
grinade som en svart solvarg — om det finns sådana
djur — tog en djup klunk och räckte buteljen åt den
darrande Norrlund.
— Wet the neck, my mammys son!
Norrlund tyckte det var otäckt att dricka efter
svartingen, men han vågade inte annat. För resten
begrep han inte ett ord av all den dimmiga välvilja
som fienden nu överhopade honom med. Nej, det
var bäst att gå hem, och han frågade fyrvaktaren om
han inte fick knalla sig av.
— Ge dej i väg du bara, men i morron får du
nog skaffa mer konfonium, om du inte vill att han
skall ilskna till igen! Försvinn, gosse!
Norrlund gick tacksamt.
Inom en halvtimme sovo negern och fyrvaktaren
liggande på rygg med gapande munnar och de tömda
buteljerna emellan sig. Gamle Roosen var en ärlig
snarkare, som snarkade både vid ut- och inandning
utom då gomsegelfallet lossnade från tungspenen
ibland. Då sade han i sömnen: — Va fan nu då? och
fortsatte sedan snarkningen som om ingenting hänt.
Men Norrlund gick direkt in till fyrmästaren och
påstod att han ögonblickligen måste resa in till stan
och få en tand utdragen. Han stod inte ut med
värken längre. Det var så han kunde dö. Han skulle
få segla till Remmarön med Eriksson som slutade vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
