Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOB 195
med tänderna i vikarens ena bakskrävling och dyker
med honom.
Fyrmästaren reser sig upp och rusar ned till vattnet..
— Var tusan tog Bob vägen? Varför kommer han
inte upp igen? Kanske vikaren har hunnit ge honom
ett tjyvnyp, ty en vikare hugger inte falskt —
Fyrmästaren blir ängslig. Bob och Sälen äro
fortfarande borta–––––-men där — därborta höjer sig
vikaren med halva kroppen över vattnet, långt ute är
han redan–––––-och där, där dyker Bob upp strax
bredvid. Nu får han sikte på vikaren och börjar modigt
simma rakt på honom igen. Vikaren dyker.
Fyrmästaren ropar: — Bob! Bob! Ici, Bob!
— Det dröjde länge, innan Bob fick klart för sig
att han borde simma i land, berättade fyrmästaren.
Och ängslig var jag också att han inte skulle orka
ta sig fram ända till stranden. Ingen båt hade jag
heller i närheten. Det blev några oroliga minuter och
det var inte mycket krafter kvar i hunden när han
äntligen fick botten under tassarna. Han orkade knappt
ruska av sig vattnet. Ja, det är en underbar hund,
sade han och klappade Bob. Tror du inte han
begriper vad vi tala om? Jo, det kan du vara lugn
för! För min del är jag alldeles övertygad om det.
Förra sommaren t. ex. satt jag härinne och läste en
dag, då jag fick besök av en karl med ett viktigt brev.
Det gällde att några timmar senare ge sig i väg med
motorbåten till Stockholm. Jag ropade utåt köket att
man skulle bära oljekläderna ombord. Båten stod som
vanligt uppdragen på slipen med en stege lutad mot
relingen. Hunden var inne i rummet, då jag gav
befallningen. Han låg som vanligt på mattan under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
