Man kan begripa att det blev en uppståndelse vid Norröns fyrstation när barkskeppet Amabel från Middlesborough en morgon stod fast på Örgrynnan bara några famnar från stranden. Visserligen hade det varit lite tjocka, men inte värre än man borde ha kunnat hålla sig ute på ordentligt vatten och vädret var ju fint som fläsk. Men när fyrmästaren kommit ombord och kastat ett öga på besättningen, kunde han nästan begripa. Alle man gingo i bakrus, kaptenens näsa var mörkblå, styrmännernas gredelina och matrosernas ansiktsfärg berodde nog inte bara på väder och vind. Men engelsmän super ju inte heller kristligt och när befälet anger takten, steppar folket efter.
Fyrbetjäningen på Norrön bestod utom fyrmästaren av fyrvaktar Roos och två fyrbiträden, Pettersson och Norrlund. Roos var en gammal suput, som varit konstapel vid flottan och bosatt i Karlskrona, men blivit avskedad på grund av uppstudsighet mot befäl och fylleri. Emellertid hade han inflytelserika släktingar och genom deras bemedling fick han fyrvaktarplatsen på den avlägsna Norrön, där man hoppades att han skulle hålla sig lugn, ty tillgången till starkvaror på en så enslig plats var ju oftast mycket obetydlig. Och dessutom var fyrmästaren känd som mycket sträng i tjänsten.
Fyrbiträdet Pettersson var en allvarlig man som skötte sitt och kunde ta både en och två och tre, men det syntes aldrig på honom. Norrlund var extra och yngst, en riktig grönskålling men livad och glad, dansade och stod i, ty flickor var hans lust, fast det gunås var ont om den varan på Norrön.
Alla som seglat i de där krokarna veta att Örskäret, där barken strandat, ligger en god timmes väg från fyrstationen, på andra sidan ön. Just som tjockan började lätta för en frisk nordlig bris - det var redan full dager och fyren var släckt - kom en man från barken och blev insläppt till fyrmästaren, som kom i byxorna i en hast. Pettersson fick order att segla in till stan och telegrafera efter dykarbåten och de övriga gåvo sig i väg till strandningsstället med fyrmästaren i spetsen. Roos började rådbråka engelska med matrosen, ty han ville ställa sig in hos honom - såna där engelsmän ha alltid starkt ombord - men hans språkkunskaper imponerade bara på Norrlund. Det blev mest yes box very well all right how do you do!
Jo jo men, vad Amabel stod på! Hon hade kört upp för gott innanför de båda stora stenarna och stod redan och högg litet i baksjön, ty brisen hade friskat i och då hjälper inte lälandet, om det är aldrig så högt, åtminstone inte vid Norrön. När de rott ombord gingo fyrmästaren och kaptenen genast in i kajutan och Roos och Norrlund började se sig omkring på däck.
Kabyssdörren stod öppen och vid spiseln stod en neger svart som sot, och rörde i en gryta. Norrlund hade aldrig förut sett en levande neger. Först gapade han och sedan började han skratta. Något så löjligt hade han inte kunnat tänka sig. Att det verkligen fanns sådana människor på andra ställen än i böcker! Han ropade på Roos och pekade finger inåt kabyssen, slog sig på knäna och flinade och pekade igen. Men effekten blev en annan än den han väntat sig. Negern började grimasera och visa ett par blodsprängda ögonvitor. Med en blixtsnabb rörelse drog han en väldig bowiekniv, rusade ut på däcket och vrålade något på engelska medan han sågade på sin hals med baksidan av kniven för att visa hur det skulle gå med var och en som begabbade honom. Norrlund sprang bakom Roos och det var nära att han i förskräckelsen hoppat i sjön, ty här hängde tydligen hans liv på ett hår.
Emellertid hade ett par båtar med fiskare kommit till sidan av barken och äntrade ombord för att vara med om den eventuella bärgningen. De hejdade sig något på relingen, då de upptäckte den ursinniga svartingen med kniven i högsta hugg. Vid anblicken av de nykomna lugnade han sig ett ögonblick och Roos bad honom så gott han kunde inte bry sig om den där gröngölingen som av bara oförstånd hade flinat litet. Han menade ingenting med det. Han var bara dum, det var just vad han var, och hade aldrig sett folk förr, för han hade aldrig varit på sjön egentligen.
Ilsket morrande drog sig negern tillbka in i kabyssen och slog igen dörren med en olycksbådande smäll, sedan han föst hotande skakat sin svarta knytnäve åt sin vederdeloman.
- Förstår du inte det, din dumma fan, sade Roos faderligt åt Norrlund - och ni andra också, era krubbitare, tillade han vändande sig till fiskarna, vilkas deltagande i det blivande bärgningsarbetet han ansåg onödigt och fördelaktigt, att såna här jävlar ä farliga. För de glömmer aldrig nånting. Och förr eller senare skall han hämnas på Norrlund och det kan hitta på att hända att ni får er ett skrubbsår med, för sådant är negrerna inte så noga med! Men nu går jag in till honom och lugnar honom för tillfället. Skulle jag lämna skutan, ansvarar jag inte för något liv - ni kan ju inte spika english med honom, era vassbukar!
Varpå Roos med värdighet öppnade kabyssdörren och steg in. Han litade på verkningarna av den gamla uniformsmössa han händelsevis hade på sig.
Därinne började han ormtjusa negern genom att berömma honom för hans resoluta uppträdande som gentleman och för ordningen med boxes and spoons i kabyssen. Negern blev stolt över ett sådant betyg av en vit man, tog fram ett krus brandy, slog högtidligt upp dörren samt hällde upp ett dricksglas åt the old gentleman. Därpå tecknade han åt de andra att komma närmare. Alla fingo var sitt glas utom Norrlund, i vilken han i stället spände ett par svarta eldkulor som sprutade hämnd och olycka.
- Det är nog klokast att du ger dej härifrån så snart som möjligt, medan du ännu är i livet, Norrlund! sade Roos. Det är visserligen min tur att sköta fyren i kväll, men när det blir mörkt, kan du bli killad när som helst - vet du vad det betyder? Därför är det bäst att du övertar mitt jobb.
- Men jag kan väl inte gå förrän jag fått order av fyrmästarn.
- Bara han har slutat skaffningen hos kapten, skall jag sköta om den saken - titta, där går din mördare till kajutan med brickan.
- Men tror Roos, att jag får gå hem? För när fyrmästarn sätter den sidan till, så ger han sig inte en tum.
- Det blir jag som sköter om den saken, och jag vill inte ha ditt liv på mitt samvete.
Nu hade folket slutat med sin skaffning i penteriet och tände sina pipor för att gå ner i skansen och slöa. Roos slog sig icke i språk med dem. Han föredrog stewartens sällskap, ty han hade i ett hörn av kabyssen upptäckt ett stort korghus och hoppades att det skulle börja dugga ur det litet senare. Emellertid gick han akter ut och när han äntligen fick träffa fyrmästaren lyckades han efter långt parlamenterande utverka att Norrlund beordrades att överta tillsynen av fyren för natten, fast gubben ansåg att denne som var yngst skulle kunna göra mera nytta vid äntring och avriggning, om sådant skulle beslutas.
Och Norrlund gick hem för att se efter fyrstationen, bitterligen ångrande, att han skrattat åt negern, ty han ville naturligtvis vara med om arbetet vid ett så stort fartygs strandning. Men gjort var gjort.
På natten ökade vinden och med den baksjön. Fartyget blev läck. Och besättningen flyttade i land, där den tältade. På morgonen kom dykarbåten. Det kom folk från närbelägna öar och deltog i bärgningen, som varade bortåt en månads tid. Men det var inte om den jag skulle berätta.
Mat och sprit och allt lättare gods sattes naturligtvis i land först, och Roos gjorde sig så ofta han kunde ärende ditned för att lista åt sig en florshuva. Och han gick aldrig förgäves, ty negern var mycket frikostig. Hela besättningen gick omtöcknad dagarna i ända och till slut blev det för mycket även för befälet, som började frukta alltför våldsamma excesser. Fyrmästaren insåg att Roos icke kunde bli människa igen förrän förhållandena ändrades och en vacker dag flyttades spriten ombord på dykarbåten. Pang! Där stod Roos eländig, utan möjlighet att sköta sitt ständiga bakrus, olycklig och bedrövad intill döden.
Och på fyrstationen dvaldes Norrlund så gott som i fångenskap, ty han vågade ej gå ut av fruktan att möta negern.En dag kommo några flickor från fastlandet seglande med en kutter. De ville så gärna se vraket och bärgningsarbetet och bådo Norrlund så vackert att han skulle följa dem dit genom skogen, ty de hittade inte. Nåja, en liten bit kunde han väl gå med dem. Men man vet ju hur flickor äro beskaffade och Norrlund hade inte på länge träffat några. De narrade honom med sig allt längre och längre - nästan fram till strandningsstället. Men vid en vägkrök - vem mötte de, om inte negern! Denne hade antagligen glömt bort hela begabbningsaffären, men nu kände han igen Norrlund och såg på honom så lömskt, att han tog ett hastigt och snöpligt avsked av flickorna, dök in i skogen och smög sig på omvägar tillbaka till stationen.
Negern var på väg till sin kapten, som för tillfället var fyrmästarens gäst. Han skulle klaga på styrmannen på dykarbåten på grund av ett uppträde ombord. Negern hade velat hugga en stek, som uppassaren skulle bära akter ut till befälet. Uppassaren gjorde alarm och styrmannen som var en stor, svår karl satte båda tummarna under öronen på negern, bar honom för över och klådde upp honom kanske litet mer än som behövdes.
På hemvägen från kaptenen gick negern vilse i skogen. Det blev natt. Så småningom letade han sig ned till stranden långtifrån tälten, upptäckte ett stort skjul, ett slags magasin, gick in, gjorde upp en brasa på jordgolvet, lade sig och somnade. Men han vaknade vid att huset stod i ljus låga. Det var nära att han brunnit inne. Barfota som han var måste han jumpa genom lågorna, varvid han brände fötterna svårt. På morgonen lyckades han med mycket besvär ta sig fram till strandningsplatsen, ställde sig sjuk och skyllde på skoskav.
Huset hade brunnit ned till grunden - det fanns bara aska och några spikar kvar. När fyrmästaren dagen därpå gick förbi stället, måste han gnugga sig i ögonen, ty magasinet såg ut att vara försvunnet från jordytan. Först ett par veckor efteråt, när man sammanställt alla händelser, förstod man att det måste ha varit negern som åstadkommit eldsvådan. Nu låg han emellertid i tältet oduglig till arbete och skötte sina fötter så gott han kunde.
Då tog Norrlund en dag mod till sig och gick ned för att titta på bärgningsarbetet. Men fortfarande ängslades han för negern och hans hämnd. Det var ju hemskt att ha en dödsfiende på så nära håll. I sin nöd vände han sig till Roos och frågade honom om det ändå inte fanns någon möjlighet att bli försonad med den fruktansvärde. Fyrvaktaren, vars bakrus ännu höll i sig, fast det sjöng på sista versen, gick som vanligt omkring och dillade bland bärgningsarbetarna, pratade och bjöd på snus. Han svarade först undvikande för att göra saken svårare för Norrlund, men påstod slutligen, att det enda sättet att bli god vän med negern var att skaffa ett par flaskor rom. Han kunde ju till exempel ro ut till dykarbåten, där engelsmannen hade sin sprit och hälsa från negern, att han behövde rommen för att badda sina fötter som tycktes bli sämre i stället för bättre.
Glatt och hastigt rodde Norrlund i land och gick till Roos, som full av ljusa förhoppningar satt hos negern. Då denne vid åsynen av begabbaren började rulla med ögonen, sökte Roos klargöra för honom att besöket gällde en förlikningsskål. Den svartes hjärta började klappa varmt vid åsynen av flaskorna och han log med hela käften åt Norrlund, nickade och ville på allt sätt klargöra att han visst inte kände något agg mot den unge mannen.
- Korka nu opp en butelj, din olycksfågel, och bjud mister dricka först och tänk på att du har mig att tacka för ditt onyttiga liv - men fort som satan, för vi har inte fått en droppe på en hel vecka, mumlade fyrvaktaren hest och förväntningsfullt.
Norrlund fick i en handvändning ur proppen och räckte flaskan åt hedersgästen, som satte den för munnen och drack några klunkar.
Men i nästa ögonblick förvandlades hans hy och med ett absolut omänskligt vrål spurtade han ut - den ättikssprit som restauratrisen av misstag i hastigheten överlämnat åt den olycklige budbäraren.
Spottande och fräsande och ursinnig av vrede sökte negern efter slidkniven, ty nu skulle han killa hädaren, som stod förlamad, tills Roos efter att ha luktat i flaskan övertygat sig om det begångna misstaget. Då fick Norrlund äntligen fötter under sig, ty han förstod att en försoning var omöjlig. Han lopp till skogs och stannade inte förrän han var framme vid fyrstationen, där han stängde in sig i sin kammare.
Om en timme kom fyrvaktaren och hämtade honom. Han såg högst allvarlig ut.
- Hör du, din olycka, sade han, om du inte ögonblickligen följer med mig tillbaka och byter om flaskor, så svarar jag inte för ditt usla liv en dag till. Negern har lovat hacka dej i småbitar om han inte inom en liten stund får upprättelse. Han svär på engelska så fraggan flyger i stora schok ur käften på honom.
Darrande följde Norrlund sin förman. Hans steg voro allt annat än lätta, ty han var långtifrån säker på expeditionens lyckliga utgång. När de kommit ut ur skogen och närmade sig stranden, såg Norrlund att negern släpat sig utur tältet och låg i skuggan av en hög packlårar.
- Det är bäst att vi smyger oss bakom honom och gör en omväg så han inte får syn på dig, för då kan han få ett anfall igen. Jag har ättiksflaskorna i båten. Ro nu ut och byt om, men ro för livet!
Det stod inte länge på förrän Norrlund var på återväg med två flaskor riktig sprit. Roos hämtade den vid tilläggsplatsen.
- Det är bäst att du väntar tills vi ha provat varan, för annars vet ingen hur det kan gå. När allt är klart, sjunger jag ut. Då kan du komma. Stanna här så länge!
Norrlund fick vänta en god stund innan fyrvaktaren ropade. Han närmade sig långsamt och försiktigt.
-
-
Norrlund tyckte det var otäckt att dricka efter svartingen, men han vågade inte annat. För resten begrep han inte ett ord av all den dimmiga välvilja som fienden nu överhopade honom med. Nej, det var bäst att gå hem, och han frågade fyrvaktaren om han inte fick knalla sig av.
- Ge dej i väg du bara, men i morron får du nog skaffa mer konfonium, om du inte vill att han skall ilskna till igen! Försvinn, gosse!
Norrlund gick tacksamt.
Inom en halvtimme sovo negern och fyrvaktaren liggande på rygg med gapande munnar och de tömda buteljerna emellan sig. Gamle Roosen var en ärlig snarkare, som snarkade både vid ut- och inandning utom då gomsegelfallet lossnade från tungspenen ibland. Då sade han i sömnen: - Va fan nu då? och fortsatte sedan snarkningen som om ingenting hänt.
Men Norrlund gick direkt in till fyrmästaren och påstod att han ögonblickligen måste resa in till stan och få en tand utdragen. Han stod inte ut med värken längre. Det var så han kunde dö. Han skulle få segla till Remmarön med Eriksson som slutade vid vraket i kväll. Från Remmarön kunde han ta ångbåten. Efter många om och men fick Norrlund permission, ty fyrmästaren hade ingen aning om att hans fasa för negerns hämnd var så allvarsam.
Ty Norrlund hade fått den verkliga skräcken i kroppen och det var hans avsikt att inte återvända förrän negern var borta från Norrön, kosta vad det ville.
Stackars Norrlund! Eriksson reste inte från bärgningen men han lånade Norrlund sin båt och tidigt på morgonen bar det i väg. Och han kom aldrig tillbaka. Han hade fått väder på sig och en vecka efteråt hittades båten långt nere åt Söderarm till, sönderslagen och utan Norrlund.
Och efter ytterligare en vecka stod i tidningen en dödsannons så lydande:
Att den högste efter sitt allvisa råd under segling utanför Norrön låtit till sig hädankalla extra fyrbiträdet etc.
Så där litet vet man om morgondagen.
En vacker dag - eller rättare ful - gick Amabel totalt sönder i sjön under en svår SO-storm och resten av lasten, ett par hundra tolfter plank, slogs i land. Besättningen fördes till Öregrund av dykarbåten och reste till sitt land igen. Några dagar efteråt var jag med när Norröborna togo upp rodret från bottnen och brände ur metallen.
Inte kan jag rå för att berättelsen slutade illa. Men det är för läsaren
som när man ger sig ut på sjön: Ingen vet ändalykten.
