Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sandöhistorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
ADEL, PRÄSTER, SMUGGLARE, BÖNDER
Söderlund inte fanns till. Hon fick inte igen slanten.
Italienaren såg också ut som en apa. Kanske hade han
inte stulit slanten för resten!
— Illmariga, det är vad ni är bägge två! skrek
hon. Tänk om ni kunde tala! Men ni är väl så
full-matade så ni bara talar till varandra! Jojomen!
Illmariga är vad ni är, era tjuvrackaref
Sedan dess kom madam Söderlund aldrig till Visby.
Hon var alldeles för renhjärtad att ännu engång besöka
en stad där all synd fick växa fri och renodlad.
Och när hennes man dött, var det omöjligt att få
henne från Sandön. Hon var ett storartat fruntimmer,
skall jag berätta för redaktörn. Det sista jag minnsi
om henne var att hon hade tämjt några vilda får som
kom till hennes dörr i ensligheten och fick
brödkanter och potatisskal. Det var särskilt en vit tacka
som hon kallade Hjärtat, som hon tyckte om. Den
tackan följde madam var dag i snön, där hon gick
och drog ved och högg ris och bar torrved. Men en
gång måste gumman vara borta vid norra fyren ett
par dar för att hjälpa till med slakt. När hon kom
tillbaka, hittade hon Hjärtat dödfrusen och
ihjäl-svulten utanför sin dörr. Då grät madam Söderlund
och tyckte att det var hennes fel. Men fårena voro
ju vilda — och hade rett sig själva utan henne — så
länge hon kom ihåg. Men Hjärtat var död!
Tror ni inte att det finns hjärtesorg- ute på en
ensam ö mitt i Östersjön? Jojomensan.
Men Hjärtat hade ett lamm, som blev ganska tamt
— ja till och med påfluget — och kallades Näbban
just därför. Om någon tid hade Näbban ersatt Hjärtats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
