- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Ett skämt av Janson

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Ett skämt av Janson

- Nehej, uppsyningsman, nån lagbrytare har jag aldrig varit och aldrig jag blir, d'ä mitt ord!

- Janson är en räv, d'ä vad han är! Vad hade han att göra ute vid Lillharan i förrgår, för exempel?

- Där? Där söker jag efter farsgubbens gamla torskgrund, när jag har nån ledig dag. Si gubben och Österberg på Långskär blev okomsamsa och Österberg sågade av den gamla tallen på Storkubben, som var det ena märket - den djävla tjyvgybben - och sen har det vart stört omöjligt att hitta grundet. Och där som en fick rent oförnuftigt med torsk!

- Torska mej hit och torska mej dit, Janson, men när vi var där i går, så var det märken efter eld på Lillskäret och i tången låg det fullt med tomma tyska konservburkar. Färska spår, Janson, och dom hade ändå tänt elden med en estnisk tidning! Hörnu, Janson, inte var han ute med torskpilken i det vädret! Zackeus Erikson sa för resten att han hade sett Janson gå i land på Lillskäret - eller åtminstone hade Jansons båt kommit ur sikt bakom Lillskäret, när han seglade från Lillharan.

- Zackeus, den frimickeln och psalmbusen! Ska uppsyningsman tro ett ord vad läsarna säjer, så blir han så lagom salig. Men för resten ska faen stå och resonera längre med uppsyningsman, när han vill ha mej till lagbrytare. Vill han säja om i vittnes närvaro vad han har sagt mej i dag? Nej, det törs han inte! Jag har levat i fred hela mitt liv både med lagen och profeterna och nu är jag för gammal att göra djävelskap. Låt han mej gå i fred, annars ...

- Tat inte så häftigt, Janson, men jag tror Janson så mycket jag vill. Jag ville bara säja honom att i längden har det ingen välsignelse med sig att smuggla och risken är för stor för resten.

- Nog är det till välsignelse för uppsyningsman och vaktmästarna, när I gör det ena beslaget efter det andra, för den delen! Men kom inte å schinera mej, era djävla snokar - - -

- Så, så, Janson, jag ville bara - - -

- Jag ger jäven i vad I vill, men jag vill att I ska veta hut. Stå nu inte och var oförskämd längre, jäkla tuppkyckling, d'ä så jag vill kräks, när ja sir på dej och kom ihåg att gubben Janson håller att ta i än, för den delen! Gå din väg för snart börjar jag se rött. Jaha, rör på hasorna och stör mej inte i min lovliga näring, snokjävel!

- Ska nog ha ett öga på Janson, sade tulluppsyningsmannen och lomade av nedemot bryggan, där tullkuttern väntade. Janson spottade en vackert laktritsfärgad krumbåge efter honom och återtog lagningen av sin ålryssja.

*

Två dagar efteråt infann sig Zackeus Erikson på tullen i Tallsund och begärde ett samtal med uppsyningsmannen. Han var mycket hemlighetsfull och viskade att han ville tala i enrum. Nå det gick för sig. Han ville inte att vaktmästarna skulle veta att han hade något med saken att göra, för han ville leva i frid med sina grannar, men det stod inte rätt till ute vid Lillharan. I dag på morgonen just i soluppgången när han rodde ut för att ta upp strömmingsskötarna hörde han en motor utåt de där krokarna. Han tog fram sjökikarn och såg att det var folk på Lillskäret. Så slörade han i väg ner till Storkubben och gick upp till det vita märket och därifrån såg han att det låg en stor motorbåt mellan Lillharan och Lillskäret och folk var ute i en jolle och det såg ut som om de fiskade. Och om en stund gick motorbåten till sjöss igen. Det var en riktig snabblöpare, för det dröjde inte längee förrän den försvann bakom Skälkobbarna.

- Det var bra det, Zackeus! Men hör nu, säj mej, har han hört talas om något gammalt torskgrund utåt Lillharan? Gubben Janson påstår att han håller på att söka efter ett därute som hans far hade reda på, men som de tappade bort sedan Österberg på Långskär sågat av en tall på Storkubben.

- Inte! Nej, d'ä välan Jansons historier. Och aldrig har han hållit till därute förrän nu häromdan, vad jag vet av, och det skulle jag välan ha sett i så fall.

- Det är bra, Zackeus! Kan han något så när uppge stället där det såg ut som om de hade fiskat?

- Åja, något så när!

- Då är det bäst att Zackeus följer med i eftermiddag. Det kan bli en vacker slant för Zackeus också, om det blir beslag. Och vad grannsämjan beträffar, så stannar hemligheten inom tullverket. Vi tar hans båt på släp och så lägger vi oss i sundet mellan Rumpö och Granskär, där vi inte syns. Där ligger vi tills det blir mörkt och så ror vi i hans båt så smått utåt Lillskäret. Det är ju nedan och mulet, så det passar bra. Om något skall hämtas på natten, så hugger vi gossarna på bar gärning. Är Zackeus med på det?

- Nää, uppsyningsman, det kan jag inte. Jag måste ut med ålryssjorna i kväll - inte har jag råd att gå och slå dank en hel dag, och nu när ålen börjar gå till, och när vädret är så lämpligt - och så för resten vill jag inte, för sådant kommer alltid ut och då blir jag evinnerligt utskämd i hela skärgården - nää, det gör jag inte, uppsyningsman!

- Ja men tänk på pengarna, om det blir beslag!

- Ja men om det inte blir beslag, nej jag gör'et inte. Jag måtte välan ha gjort nog redan, för den delen!

Zackeus var omöjlig. Han seglade sin väg med gott samvete, ty han hade gjort en god gärning.

Men i stället för att segla sydostvart med kurs på sin ö rundade han Tallsundsudden och sträckte rakt ostligt.

*

På eftermiddagen smattrade tullkuttern i väg och när det blivit nermörkt låg den väl gömd mellan Rumpön och Granskäret. Vid midnatt rodde tullmännen med släpbåten till Lillskäret, drogo upp den i ett hagtornssnår och kröpo upp på berget för att observera. Havet var blickstilla men luften överdragen. Man skulle kunna ha hört årslag på flera kilometers håll.

Men intet hördes. Allt var tystnad och frid. Snokarna sutto hela natten med öronen spetsade och ögonen på skaft. Så småningom rodnade österhimlen och snart tittade solskivan upp som en röd mösskärm bredvid Lillharan. Nu var hon uppe och det var tid att röra på sig.

Men några nya spår efter folk syntes inte på Lillskäret. Jo vänta - därnere på hällen lågo två stenar några meter från varandra. De hade inte legat där förut. Naturligtvis betydde de något. Kanske man skulle ha dom stenarna överens för att hitta något som var sänkt.

- Hör nu, gå två man och ro hit båten, här är bestämt nånting, sade tulluppsyningsmannen. Ni har väl vattenkikarn med?

- Håll rejt, uppsyningsman!

Snart skrapade båten i strandstenarna och chefen satte sig i aktern med vattenkikarn i knät, man stötte från land och backade sakta utåt. Uppsyningsmannen sänkte ned det primitiva objektivet i vattnet och kommenderade: Sakta - och håll stenarna ens!

- Håll rejt, uppsyningsman!

- Stopp, här har vi något som blänker i tången - och där också - och där med! Stopp! Ut med draggen! Dom här estländarna måtte ha varit ena riktiga gröngölingar. Tänk att lägga så nära strand! Sådana ärans idioter att lägga långrev!

- Stopp nu har jag'et! ropade vaktmästarn med draggen och halade in. Jo, det är nog riktigt! Det är de vanliga dunkarna på 10 liter! Det var då riktigt tur att Zackeus inte var med, så blir vi inte så många att dela. Det här låssas vi inte om för honom. Eller vi kan ju ge honom en femma om vi vill vara gentila. Nummer ett är bärgad! Lägg in årorna! Och nummer två! Samma slag! Men det var en fasligt dålig ända - jag tror det är en gammal flagglina. Nummer tre, välkommen i min ark, sa gubben Noak! Fyra - å fem å sex - å sju - men va faen ä detta - jag tror sannerligen för mitt liv att dä är en nattpotta! Å slut är dä på reven också!

Vaktmästarn höll i sin hand ett gammalt nattkärl av järnbleck. Han stirrade på uppsyningsmannen.

Uppsyningsmannen stirrade på den rostiga och skamfilade pjäsen.

- Just som ja skulle till att säja åtta, så får jag opp en potta. Dä sån där poesi! sade vaktmästarn.

- Slå upp en av dunkarna - fram med en korkskruv - raska på bara - här är någe skoj! Nå får du inte ur korken, Mattson! Har du aldrig slagit opp en klass 1 förr! Nå??

Mattson luktade i dunken.

- D'ä vatten, uppsyningsman!

- Jag kunde just ge mej fan på det! Det är naturligtvis den där förbannade gubben Janson, för Zackeus kan det väl inte vara. Han är ju läsare. Men får jag tag i Janson! Får jag tag i den räven! gnisslade uppsyningsmannen. Jaha nu är vi grundkuggade. Men låt nu inte det här komma ut! Å, den jävla tjuvgubben!

*

Samma dag på eftermiddagen voro 1,000 liter estnisk sprit i säkerhet på fastlandet. Gubben Janson hade bara velat sysselsätta tullen på annat håll medan en motorbåt lastade in de 100 dunkar som lågo förankrade utanför hans egen brygga. Han hade redan fått sin rundliga betalning plus två dunkar sprit. På kvällen var det fest i hans stuga. Glädjens och kaskens vågor gingo höga. Gubben Zackeus var också med.


The above contents can be inspected in scanned images: 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47

Project Runeberg, Sat Dec 30 21:36:14 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free