- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Tornelius

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tornelius

Det finns verkligen dumbommar, som är så gudsinnerligt fåraktiga, så att de tror att det inte finns folk som kan vända syn. Jo jo men! Inte är det så många som har fått kraften, men än kan en träffa på gubbar, som sitter inne med förmågan. Men den, värste av alla i den vägen, som har funnits i Sverige, det var bestämt Tornelius, han var ändå värmlänning och bodde bortåt Glava glasbruk till. Inte använde han sin kraft på rätt sätt jämt, för han satt lite emellan på cellerna i Karlstad, men oftast gjorde han stollerier, så folk visste inte vad de skulle tro, och många var det som det gick så runt för i huvudet, så de blev rakt som bakomtagna, om de kom ut för Tornelius. Se han kunde aldrig låta bli att tosas med alla han träffade. Kom han in i en stuga och där fanns en katt, så kunde han ta den i knät och stryka honom över ryggen, så han blev alldeles okristligt lång, många många alnar. Och folket i stugan gapade så käften kunde gå ur led och ögonen stod som kaffekoppar i skallen på dom ända tills han vände synen rätt på dom igen och katten blev som han skulle.

Engång var han fyllesjuk och hade inget brännvin hemma till släckningen. Då gav han sig bort till en granngård, men där var mörkt och ingen hemma. Då fick han se att det lyste i lagårn och gick dit. Där höll käringen på att stilla kreaturena och han bad för Kristi död och pina: - Kära hjärtanes, I får lov te ge mej ett par supar, för jag ä så sjuk så.

Käringen stod i båset hos en ko, och hon sa: - Ge sej härifrån Tornelius, han behöver inget brännvin och inte får han något heller. För resten har vi inget hemma, utan masa sej hem han å lägg sej!

Tornelius svarade ingenting. Han tog bara tag i korompa och la den över axeln och gick ut. Och rompa blev så lång, så hon räckte långt ut på gården och hon skulle väl ha blivit hur lång som helst, om inte käringen hade ropat på Tornelius, för hon blev jämt rädd: - Ja, vi ska väl titta efter, om de inte finns nån slick kvar i kruset, Tornelius lille!

Och då blev rompa som hon skulle igen. Han var alldeles märkvärdigt hemma i sina stycken, den Tornelius!

Engång hade han gjort något jävelskap och fjärdingsman skulle resa in med honom till häktet i Karlstad. Han hade handklovarna på. Och rätt som det var reste han på sej och dök rakt in i hästen och försvann. Ja, fjärdingsman hade inget annat att göra än att vända och resa tillbaka till länsman och anmäla hur det var. Och när han kom fram och hade beskrivit eländet, så sa han: - Ta mej fan ja reser in te häktet me Tornelius mer!

Men när länsman tittade ut genom fönstret - jädringen go sitter inte Tornelius ordentligt och stillsamt i kärran med hanskarna på.

- Va pratar fjärsman för dynga? sa länsman. Han sitter ju i kärran.

- Ja, ja sir de, sa fjärdingsman, men ta mej faen ja reser ändå.

Och länsman fick resa in själv med honom, för den överheten tordes han inte på.

Engång var han inne på Arvika marknad och tokstollades. Där var ett stånd, där det stod ett par gummor och sålde blecksaker och gjutna järngrytor, såna där trebensgrytor. Och gick inte den jäkla Tornelius fram till ståndet och fick tag i grytöronen och vände grytorna ut och in, så bena stog inåt - tänk gjutna grytor! Och gummorna blev förbannade förstås, för de trodde att grytorna var förstörda, och han lät dem vara i sin villfarelse, tills de inte orkade skälla mer - då vände han grytorna rätt igen.

Till slut började folk vänja sig vid att han vände ögonen på dom och brydde sej inte så mycket om'et. Men engång väckte han allmän förargelse och det var ändå på själva kyrkogården vid en begravning. Det var för resten hans gamla mor som skulle i jorden. Och just som prästen skulle till att ösa jord på kistan - om ni vill tro mej eller inte, så fick alla se gumman sitta gränsle på kistlocket och röka pipa alldeles som hon hade gjort i livstiden, gumskrället. Prästen blev arg och det var ju inte att undra på, men han sa ingenting, han bara hötte med skoveln åt Tornelius, för han begrep ju att det var han, som var roten och upphovet, Men Tornelius lät käringen sitta kvar, så det vart rentav otäckt.

- Låt bli det där, Tornelius, sa prästen.

- Unnar inte pastorn mej å titta ett slag på min egen köttsliga mor, innan han sandöser henne, då ger ja inte mycke för pastorns relion, sa han. Och så tog han sej i ögona me rockärmen och låtsades gråta - illmarig var han och en le karl, Tornelius, annat kan en inte säga. Och prästen och menigheten fick vänta tills Tornelius fick åv sej att ta bort gumman.

- Ä de pastorns eller min mor? frågade Tornelius.

Prästen höll på att få skälvan och hela tiden satt käringen på locket och sög och rökte, ända tills Tornelius lät henne komma bort.

Prästen anmälde Tornelius, men länsman sa, att det fanns inga paragrafer i lagboken för sådant, sa han, så den gången klarade han sej.

Och så säjer folk ändå, att de inte finns synvändare. Jo jo mensan! Dom som säjer det, de har inte sett Tornelius.


The above contents can be inspected in scanned images: 48, 49, 50, 51

Project Runeberg, Sat Dec 30 21:36:41 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free