- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Kammarjunkarn

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bild på herrgården.

Kammarjunkarn

Jag var informator för ett par pojkar i en familj i norra Småland vid gränsen till Östergötland. Herrgårnden låg på en höjd och från den hade man utsikt över skogar och sjöar och blånande berg. I dalgångarna slingrade åar med brusande forsar och romantiska kvarnar. Ättestupor funnos där och trakten var översållade av runstenar och domareringar. Där fanns flickor också och kräftor att fånga tillsammans med dem. Och där var dans på logar och i gamla salar med vackra gamla möbler och där lektes pantlekar och gjordes bouts-rimés och flirten var blyg och rörande oskuldsfull - inte alls lik den flirt nutidens ungdom bedriver. Vi voro sentimentala och skrevo vers i varandras minnesböcker. Långa stunder kunde man stå ensam i skaldiska och svärmiskt amurösa tankar och från krönet av något stalp följa molnskuggornas tåg över det böljande landskapet, medan hjärtat slog snabbare än vanligt av ljuvlig ångest och fasansfull lycka.

Min idyll skulle ha varit fullständig om jag icke fyra timmar dagligen måst försöka slå latin och grekiska i två pundhuvuden som voro predestinerade till krigaryrket, ty fadern var pensionerad överstelöjtnant av gamla stammen, som svor så att det osade svavel och hänvisade till rottingen, då Cornelius Nepos eller Xenophons Anabasis blevo för komplicerade för ynglingarnas begåvning, men jag var icke säker på att bli segrare i en eventuell batalj med mina lärjungar, varför jag klokt föredrog att använda invektivens, ironiens och bakläxans mindre brutala taktik i min dagliga kamp mot de muskulösa och i frihet dresserade ungdomarnas avsky för studier.

Vår närmaste granne var kammarjunkare Lorenz Gyllenhöök, vilken sällsamma företeelse denna enkla skildring behandlar. D. v. s. kammarjunkaren ägde icke herrgården, utan innebodde hos en syssling eller brylling med samma namn. Men denne var så obetydlig, att man aldrig tänkte på honom i samband med gården. Bryllingen, gemenligen kallad patron Malkolm, satt mest i en länstol och snusade medan han slött åsåg hur hans likaledes välborna fru, i trakten kallad Tysta Marie på grund av sin fruktansvärda pratsjuka och hennes syster, benämnd Onda Bettet till följd av sin onda tunga, läto egendomen förfalla. Allt var snett och vint, murket och bofälligt. Trädgården var ett ogenomträngligt - ehuru vackert - snår av urgamla fruktträd, hallon, tistel, vinbärsbuskar, kardborrar och mossiga stickelbärsruskor.

Men det gamla envåningscorps-de-logiet med sitt vackert brutna tak och sina säregna former hade anor. Virket i större delen av huset var från 1400-talet och i ett av rummen hade Gustav Eriksson Vasa bott några dagar under färden från Kalmar till sin svågers gård Tärnö i Sörmland år 1520 - detta enligt en anteckning av socknens curatus herr Erengisle Kåre.

Det sades att kammarjunkarn var rik, fast ingen visste något närmare om saken. Största delen av året bodde han hos patron Malkolm, som var hans närmaste släkting och eventuelle arvtagare. De två eller tre månaderna han var borta fördelade han på ett par eller tre gamla kamrater från sin kammarpagetid. Och en gång om året borstade han upp sin gamla uniform och reste till Stockholm för att sköta sina affärer och vara med om slottsbalen. Då bodde han ett par veckor hos en gammal vän, som hade någon anställning vid Riddarhuset. Då han kom hem, var han fulladdad med nya ekivåka historier, på vilket område han var mästare. Och affärerna hade han skött. "Fördelaktigt", försäkrade han, och klappade patron Malkolm på axeln:

- Ja, du får väl se engång, då jag kvitterar det jordiska! Och patron Malkolm snusade och snöt sig och klappade kammarjunkarn på axeln till gengäld och svarade regelbundet: - Kära Lorenz, inte sa du tala om dön, du som ä så hörker å karsker!

Ty han talade småländska med oförfalskad accent. Han hade aldrig varit ute i världen som Lorenz, utan suttit på gården hela sitt liv. Och nu var han gammal och omöjlig att uppfostra, fast Lorenz ofta gjorde ansträngningar i den vägen, i synnerhet när det var främmande.

Ty Lorenz terroriserade hela herrgården, när det lynnet rann på honom. Han lade sig i allt utom i jordbruket, ty det förstod han inte - och ingen annan heller för resten. Ofta undrade vi hur patron Malkolm och Tysta Marie och Onda Bettet kunde finna sig i att bli så hunsade av kammarjunkarn. Men - resonerade vi - han var ju rik och de andra skulle få ärva, så det kanske var klokast av dem att låta udda vara jämnt. Vem vet? Han kunde ju i ilskan testamentera bort sina pengar åt någon främmande om de bråkade.

Han hade som sagt varit kammarpage hos Oskar I som kronprins och hade haft allt riktigt bra förspänt, men så kom det någon kärlekshistoria emellan. Han hade enligt egna uppgifter varit riktigt svår med sådant. Det blev slut med hans hovmannabana. Han hade varit anställd ett år vid legationen i Paris, men även där hade kvinnorna hindrat hans karriär. När han fått litet i hatten, dukade han upp de vidunderligaste historier om ett förhållande till en mycket högtstående dam - hon skulle ha blivit kejsarinna om inte hennes olyckliga passion för den eldige svenske ädlingen givit anledning till en skandal, som man talade om i Paris flera månader och som förorsakat att hon nu - "hon lever än", snyftade kammarjunkarn, sitter ensam och glömd av alla - "utom av detta hjärta" - på sitt slott i Provence, vithårig, liten och förtorkad och kysser en medaljong med en bleknad dagerrotypi och en svart hårlock i.

Och han brukade plocka fram en Almanach de Gotha från år 1844 - samma år salig kungen dog - han förde näsduken till ögonen och suckade - slå upp Maison de Bourbon (de la race capétienne), avdelningen B. Maison de France (Bourbon-Orléans), och säga: - Här på sidan står hon, den oförlikneliga, men min takt - - - ni förstår - - -

Och så suckade han djupt och citerade två verser av Voltaire (antagligen de enda han kunde):

Quand on a tout perdu, quand on n'a plus d'espoir,

La vie est un opprobre et la mort un devoir.

Han blandade gärna in franska i sitt tal. Det hörde ju till l'ancien régime och han ville gärna räknas dit.

- Å, min vän, på den tiden hade jag vad fransmannen kallar coeur d' artichaut, ett hjärta som en kronärtskocka - å, jag brann för alla och oftast icke obesvarat, men hon, hon, den enda, oh, c'était un morceau de roi! Vraiment, mon ami! Men skål! Låt oss leva i nuet! Skål, kandidaten!

Och vi drucko i botten.

- Det där citatet ur Voltaire lät tragiskt, sade jag engång. Jag förstår inte att kammarjunkarn kan leva efter vad kammarjunkarn upplevat.

- Min vän, sade han, och hans panna lade sig i djupa veck, jag måste leva för att förvalta min egendom, förkovra den och låta andra njuta frukterna av mitt arbete, när jag engång är borta, voilà tout!

- Ja, det kan jag förstå. Det är en vacker synpunkt!

Han tog min högra hand i båda sina, såg mig in i ögonen och sade: - Ja, är det inte?

Vi voro ense.

Det där arvet antog i släktingarnas ögon så småningom mycket stora proportioner. Patron Malkolm hade en son, anställd i något verk i Stockholm, men han var visst en spelevink. Vi hoppades alla att han inte skulle förskingra det utan i stället använda det till iståndsättande av den gamla fädernegården. Hela trakten deltog i dessa farhågor och förhoppningar.

Kammarjunkarn hade två mycket ovanliga egenheter. Han hade en allt uppslukande passion för valnötter. Man kan nästan säga att sådana voro hans huvudsakliga föda särskilt i vardagslag. Han började sin dag och slutade den med valnötter, som i stora massor hämtades från Linköping, Eksjö och Vimmerby och saknades de någon gång på bordet eller i hans rymliga syrtutfickor, blev han knarrig och oförskämd. Hans fysik var inriktad på dem. Men tro inte att han bjöd någon en valnöt - jo, möjligen om han fick klyva den själv, ty knäckte någon en nöt blev han likblek av själsskakning och hade svårt att sedermera tåla den olycklige som kunde begå en sådan brutalitet mot en nöt som naturen med all önskvärd tydlighet skapat för klyvning. Häri hade han måhända rätt, fast vi aldrig riktigt förstodo, varför ett så obetydligt ingrepp mot skaparens anvisning kunde uppröra honom till exaltation.

Nötskalen från egna och andras tallrikar stoppade han alltid i fickan, om de voro hela - och att hans egna voro det, kunde man vara övertygad om.

Hans andra huvudegenhet var att före varje kalas eller överhuvudtaget libation tömma ett halvt dricksglas matolja. Han hade fått klart för sig att oljan såsom lättare ständigt höll sig ovanpå spriten och dymedelst hindrade de farliga ångorna att stiga upp i huvudet. Åtminstone avlägsnade oljan denna fara i avsevärd grad. Möjligen ligger något häri, fast författaren icke är riktigt övertygad. Kammarjunkarn hatade goodtempleriet, som just vid tiden för min bekantskap med honom började vinna terräng i småstäderna på grund av de mysterier som lära vara förenade med ordenssammankomsterna. Orden sträckte sina polyparmar också utåt landsbygden. Bonddrängarna gingo eller reste in till städerna och vordo delaktiga av hemligheterna men kommo regelbundet hem stupfulla. Detta retade gubben Gyllenhöök. Han gick omrking i trakten och uppmanade goodtemplarna att dricka matolja, så kunde de supa hur mycket som helst - och vara goodtemplare så mycket de orkade. Det är matoljan, som skall göra svenska folket nyktert - inte goodtempleriet, ty det passar inte i ett fritt land. Jag tror att han hade rätt - delvis. Men matolja var en sällsynthet i Sverige på den tiden och rov- eller linolja är intet angenämt surrogat, fast de böra göra samma nytta, tycker man.

Jag minns ännu som i går, hur ursinnig kammarjunkarn kunde bli, då man om söndagskvällarna hörde de fulla drängarna komma raglande mellan landsvägsdikena sjungande den då nya goodtemplarmarschen:

»Som en majdag så skön,
såsom solen så varm
så är svenska goodtemplarens
klappande barm.
Blott för Gud och för kung
och för fosterland
är hans liv, är hans blod,
är hans önskningars brand.
Fri och varm
är hans hjärtehåg:
Krossa drinkarens bojor
båd fjärran och när!
Må det klinga ljuvt
ibland Nordens berg:
Varken brännvin,
ej öl,
alkohol av nån färg!»

- Écoutez, mes amis, sade kammarjunkarn. Är det inte infamt? Är det inte dégoûtant? Och att blanda in Hans Majestät och Vår Herre i sådant där! Det är helt enkelt en malhonnêteté? för att inte säga en lèse-majesté! Och på en sådan melodi till! Är det inte Napoleons marsch över Alperna? Horribelt!!

Kammarjunkarn bebodde en av gårdens flyglar och där var han envåldshärskare. Ingen fick komma in. När han gick till måltiderna i corps-de-logiet låste han dörrarna lika noga med hänglås som då han gjorde sina Stockholmsresor. Han städade själv, bäddade själv, ordnade allt själv. Detta gav anledning till mycket prat om skatter, som han låg och ruvade på därinne. Onda Bettet hade engång då han givit sig av på långresa inspirerat gårdens rättare och ett par drängar att göra inbrott genom ett fönster för att som hon sade "göra storstädning hos den gamle snuskpellen". Men händelsen gjorde att kammarherrn glömt något och kom tillbaka just som man höll på att ta ut de inre fönstren. Den scen som då följde lär ha varit så storartad att alla vidare försök i den riktningen uteblevo. Han skall ha varit grandios i sin vrede och så ädelt indignerad att alla de närvarande från patron Malkolm till yngste drängen smält i tårar. Och hans avlägsna insinuation om arvet och dess möjliga överflyttande på värdigare föremål påstås ha varit så upphöjt fin, att Lorenz Gyllenhöök, furstars vän och ädlingen sans peur et sans reproche, stod som förklarad i ett ljus av helt annan konsistens än det småländska bondlandets inför det gripna gårdsfolket.

- Ja har jädringen go allri sitt nöen som har vatt så arger som kammarjunkarn, utom lannshövdingen förståss! försäkrade rättaren efteråt. Å för räxten va faen hadde Onna Bettet i hans rum å göra?

Rättaren hade rätt.

Två gånger om året skulle det vara fest på gården och det vid midsommar och jul. Och då skulle ungdomen ha roligt. Onda Bettet protesterade vanligtvis, ja, till och med Tysta Marie och patron Malkolm mulnade något, när kammarjunkarn ordnade med slakt och inköp från stan. Men ingen vågade opponera sig. Då kom ungdom i massor från kringliggande herrgårdar och det blev roligt. Han var en underbar arrangör, kammarjunkarn. Det dansades, åts och dracks bischoff och i de låga gamla rummen sutto gamla herrar vid toddyn och punschen och spelade vira och préférence om ett tiondels öre - ingen hasard. Ty kammarjunkarn hade spelat så mycket baccarat och andra farliga spel i syndernas metropol, att han visste hur långt den passionen kunde föra en okomplicerad själ. Själv spelade han icke. Han hade aldrig haft tid därtill. Hans nöjen hade varit ädlare - och farligare! tillade han ofta med ett fint leende.

Jag har glömt beskriva kammarjunkarns utseende. Han var en ganska liten man med lockar vid öronen och mustascher som omärkligt övergingo i polisonger. Han hade stora bruna, varma ögon och en kort krokig rasnäsa. Jag har aldrig sett någon människa i så hög grad likna en King Charleshund. Hans fötter voro ovanligt små. Han gick alltid klädd i svart bonjour och svart-vit-rutiga smala byxor. I ett knapphål bar han ett litet rött band, som väl skulle föreställa en orden, fast ingen någonsin hade hört att han begärt någon monarks tillstånd att bära en sådan.

Jag hade lycktas förvärva mig hans ynnest i hög grad. Och han meddelade mig alltid de senaste och mest vågade historierna från Stockholm, kanske därför att han visste att han i utbyte fick de förfärligaste bondhistorier av mig, historier som skulle kommit en Götagardeskorpral att rodna som en läsflicka. Efter varje sådan historia tog han alltid någon av de gamla herrarna i ett knapphål och drog honom avsides från toddy- eller spelbordet. Och inom kort hördes ett kluckande skratt och jag kände beundrande - eller kanske rättare sagt undrande blickar riktade på mig.

Men jag måste berätta om sista gången jag såg kammarjunkarn. Det var vid en julfest på herrgården. Det var kallt i det gamla bofälliga huset och vi måste dansa mycket för att hålla värmen i den stora salen. Mellan danserna gingo vi in i nästa rum, där en väldig torrvedsbrasa brann och där patron Malkolm, kammarjunkarn, Onda Bettet, Tysta Marie och några nåder och herrar från grannskapet talade visa ord.

Kammarjunkarn resonerade just om styrka. Trots sin relativt obetydliga kroppshydda hade han i sin ungdom varit den starkaste och vigaste bland sina jämnåriga, den bäste och oförvägnaste ryttaren, den skickligaste fäktaren. Han berättade en dramatisk historia från Paris, hur han bestraffat några slynglar som förolämpat en dam en kväll utanför spanska ambassadens hotell. Åtta personer hade stannat på valplatsen oförmögna att röra sig. Hans muskulatur var så utvecklad att han ansågs som ett fenomen inom diplomatien på den tiden. Särskilt hans bicipes hade varit förfärliga, hårda som sten och smidiga som stål.

Jag som var bara tjugu år frågade kanske litet framfusigt om han kunnat kröka en eldgaffel mot vänstra armens biceps. Han såg litet förvånat på mig och svarade:

- Ma foi, min vän, det har jag aldrig försökt - men ligger det inom möjlighetens område, så skulle jag naturligtvis ha kunnat göra det. Kan måhända min unge vän göra det?

- Det är den enklaste sak i världen, svarade jag med ungdomens glada tillförsikt, ty jag visste att jag kunde det med en vanlig eldgaffel. Det är ju också mycket lätt som var man vet, om man har normala muskler, förstår att spänna dem och slår ordentligt, att kröka en eldgaffel i nästan rät vinkel på det sättet.

- Nå, det skulle intressera mig på det högsta att se ett sådant kraftprov. Styrka har alltid haft min sympati - fast mest naturligtvis då den användes för att skydda l e sexe faible, jag menar det svaga könet, vilket bör vara vår uppgift.

- Tillåter kammarjunkarn att jag hämtar en eldgaffel?

- Avec plaisir - gör det, min vän!

Jag lopp efter eldgaffeln i ett av gästrummen och löste uppgiften till den gamle herrns och damernas ytterliga förvåning.

- Ni är ju en veritabel atlet, min vän, sade kammarjunkarn. Men kan ni kröka den gamla Gyllenhöökska eldgaffeln, förtjänar ni Grand prix. Här är den!

Och kammarjunkarn hämtade ur hörnet vid den stora spiseln fram ett monstrum till eldgaffel, en ärevördig pjäs från 1600-talet med ornament och allahanda agremanger, grov som en tumme och lång som jag själv.

- Kan kandidaten kröka den, så skall kandidaten på min ära få köra för den vackraste damen på slädpartiet i morgon.

Det var just henne jag ägnade min blyga låga. Jag tog Gud i hågen och sade:

- Inte kan jag kröka den i rät vinkel, men det behövs väl inte heller?

- Ånej, seulement un petit peu, ça suffit!

Jag lyfte åbäket, spände muskeln och slog till för fosterlandet och min älskade.

Den gamla eldgaffeln sprang tvärt av.

Alla gapade av förvåning och jag med. Naturligtvis hade det funnits någon spricka, något fel i järnet, annars hade resultatet aldrig blivit så lysande, så alltför lysande.

Men Onda Bettets röst kom skärande och vass ur jubelsorlet som följde:

- Är det något mer kandidaten vill slå sönder, så gör det inte här! Vår gamla fina, dyrbara eldgaffel, Gyllenhöökska eldgaffeln! Jag har då aldrig sett maken! Sådana oförsynta tilltag!

Men kammarjunkarn kom och omfamnade mig:

- Kom så dricka vi farbrorsskål! Du kommer att försvara din dam mot en värld. C'est admirable, c'est épatant!

Men Onda Bettets ögon följde mig olycksbådande hela kvällen. Och när morgondagens lantligt enkla slädparti gick av stapeln, fick jag inte den dam jag hoppats på, det hade Onda Bettet styrt om. Jag fick inte engång någon annan att köra för utan måste stanna hemma och hålla kammarjunkarn sällskap och snusa med patron Malkolm. Vilket dåförtiden icke var tillräcklig ersättning.

Men kammarjunkarn lagade i stället till en ordentlig brylå, tog ett spetsglas matolja och så firade jag en nog så trevlig förmiddagsorgie i sällskap med de båda gubbarna i avvaktan på slädpartiets återkomst.

Ja, så där gick det till i Småland och kanske litet varstans i landet i min ungdom.

En morgon kort efteråt hittades kammarjunkarn död i sin säng. Man hade haft ett förfärligt göra att bryta sig in i flygeln, ty han lade alltid på järnbommen innanför dörrarna, det var för resten två bommar, och dörren var av ek med grova järnbeslag. Luckor hade han låtit sätta innanför fönstren, den gamle Lorenz Gyllenhöök, på det att ingen ens den vägen skulle kunna störa honom i hans förnäma avskildhet.

Man höll på en hel dag med arbetet att komma in i flygeln.

Den första som rusade in var Onda Bettet. Där låg gubben i sin ståtliga gamla 1600-talssäng på bolstrar utan lakan och dammat och skurat hade det icke varit där på åratal. Där fanns för resten inte många möbler i sängkammarn - bara två stolar och två Hauptbyråar - utom sängen förstås och ett enkelt furubord. Köket var alldeles tomt.

Men vinden var desto fullare. Den var smockfull av säckar, flera hundra stycken, och de säckarna - men dit kommer jag senare.

När man väl fått kammarjunkarn ur sängen och lagt honom på bår i den andra flygeln, fann man nycklarna till Hauptbyråarna på sängbottnen. I den ena lågo hans uniformer, hans linne och hans paradskodon - dem han använt på den årliga slottsbalen. I den andra låg en massa skräp, kärleksbrev, värdelösa minnen från hans ungdom, metkrokar, tenndosor, trasiga epåletter, porte-épéer, sporrläder, svartnade uniformsknappar m. m. sådant. Och där låg också hans testamente, i vilket han tillägnade all sin kvarlåtenskap åt sin vän och frände Malkolm Gyllenhöök, utom ett par byxor, dem han testamenterade åt Onda Bettet, på det att hon åtminstone skulle få någon liten aning om det mankön hon hela sitt liv måst undvara, vilken avsaknad gjort henne till den hon var. Men det dyrbaraste han efterlämnade var att söka och finna på vinden, förvarat i så och så många hundra säckar.

Den som söker, han finner, heter det, och han uppmanade nu allvarligt de efterlevande att noga undersöka säckarnas innehåll, icke förbigå ett enda av de där hopade föremålen, icke tanklöst kasta det tillsynes värdelösa på sopbacken utan med ödmjukt sinne gå till verket på det att sökandet tilläventyrs skulle varda belönat.

Säckarna innehöllo hoplimmade tomma valnötsskal hopsamlade under omkring trettiofem års träget förtärande av dessa oljerika och närande frukter.

Herrgårdsfamiljen satte sig att undersöka skalen och då Onda Bettet plötsligt fann en ettöring i en nöt blevo samtliga ytterligt intresserade. Efter några timmars arbete fann Tysta Marie en tioöring. Intresset stegrades. Flitens lampa brann och till och med patron Malkolm lät sig övertalas att deltaga i denna underliga jakt efter lyckan.

Då och då fann man en ettöring. Ja, till och med en och annan tolvskilling hade insmugit sig och lagt sin högre valör till de andra lägre. Men i allmänhet kan det sägas att man på sin höjd blott varannan dag hittade någon uppiggande småslant. Slutligen övergav patron Malkolm det hela och satte sig som förut i sin länstol för att snusa och filosofera över livets intighet. Han följdes efter ett par månader av Tysta Marie, som under tiden i betänklig grad försummat de husliga sysslorna för det planlösa krossandet av valnötter.

Men Onda Bettet höll ut många, många månader till båtnad för herrgårdsfriden. Hon slutade icke förrän hon med en förbannelsens väsning slängt ifrån sig spillrorna efter den allra sista nöten.


The above contents can be inspected in scanned images: 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82

Project Runeberg, Sun Jul 20 22:55:29 1997 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free