- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
1923????

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

1923????

Jag önskar hela mänskligheten ett gott nytt år. Jag är så gammaldags och vidskeplig, att jag tror att en sådan önskan, slungad ut från mitt skrivbord, åtminstone har mera effekt, än om jag inte skulle sitta och önska. Jag tror på goda önskningars makt. Jag är till och med övertygad om dem. Det finns något andligt som har kraft och föder kraft. Livet är inte bara boxning och jazz - det finns andliga, sköna och goda värden. Och jag är övertygad om, att om jag önskar vackert, så gör jag något riktigt, något gott.

Om jag till exempel önskar att alla läsare av detta skulle få känna min barndoms känsla av jul och nyår, känna sol över snö, knastrandet i de solbelysta drivorna och de blå skuggorna under granarna, den kärlek som mötte mig i hemmet, far och mor som bara önskade gott och vi barn som överväldigades av julens och nyårets högtidlighet - det var som ett högtidligt sus i en värld av julgranar - och kärlek, godhet och stjärnor som blixtrade från en mörkblå natthimmel. Långa råmande skrik ur frysande sjöar, porl av bäckar under isarna, godhet och vänliga nickar när man mötte varandra pulsande i meterdjup snö. Vi gingo till de fattiga, fast vi voro fattiga själva. Vi hade med oss vörtbörd och doftande korvar och en vacker bit av grisen, som vi slaktat under tårar. Det jag minns helst och vackrast är den känsla av helg, som grep oss alla. Himlen blev väldigare och större och någonstans däruppe satt Gud och ordnade allt för oss. Vi levde i dopp i grytan och värmde oss vid glöggen och doften från hemstöpta talgljus. Och jag skall alltid minnas, hur jag gick ut på perrongen utanför min fars lilla station och sjöng upp emot stjärnorna. Jag vet inte varför jag grät, men det var kanske därför att jag var omgiven av kärlek, andades kärlek till något, jag visste inte vad. Och julen slutade så ljuvligt sakta, inte brutalt hastigt. Alla människor logo gott mot varandra och bjödo på snus, man gick i stugorna och åt fläsk och över det hela stod en himmel av godhet.

Det förefaller mig, som om denna himmel av godhet just nu skulle vara överdragen med moln. Var ha vi snön, var ha vi glöggen och denna ljuvliga godhet som vi utandades, utdunstade, bestodo av, när vi möttes i vårt hemlands skog. En tjäder flög över vägen obeskjuten, en hare sprang upp skrämd av vårt skoknarr och satte sig under en ny buske. Och överallt denna högtidlighet av jul och nyår och särskilt nyåret, digert havande med öden - och vi små människor gingo där i snön och önskade och älskade.

Och tack för allt gott jag fått uppleva!

*

Men varför skall man inte få vara aktuell? Jag läser boxningstidningarna och finner dem vara undermåliga. Det finns något som heter bildning, och den befordras inte genom slagsmål. Det finns andra värden, vid Gud. Gärna för mig få busar slå ut tänder på varandra - ty de behöva dem kanske inte - gärna slå ut ögon och öron och alla lemmar, men detta slag av kultur intresserar mig inte. Jag läser hellre en förnäm bok - för resten kan jag boxas så bra, att jag inte är rädd för någon människa. Jag kan få stryk, men då är det någon underhuggare, någon neger som slår ut mig.

I boxningstidningarna rinner blod, tänder slås ut, en samling knölar med muskler, drängar som händelsevis fått förmågan att slåss, bli publikfavoriter. Det är hemskt. Jag läser hellre en dikt av Karlfeldt eller en gammal grekisk bok, ett fragment av en skald. Jag har ett favoritslag. Jag slår en rak vänster och ger en uppercut med höger och sätter in mina nittio kilo i slaget. Men jag tycker bättre om att slippa slåss.

Människorna som skriva om boxning äro helt annorlunda beskaffade. För dem är slagsmålet huvudsaken. Bara detta att vilja slå en människa är rått. Alla dessa som syssla med och skriva om boxning äro verkliga underhuggare, obildade drumlar, som tro att muskulatur är modern kultur. Nu har jag sagt ungefär vad jag vill om dessa figurer. Det finns något som heter förnäm kultur, kunskap, bildning. Dessa muskelknippen ha inte ett dugg att göra med godhet och skönhet. Deras uppgift är att flytta varandras näsor litet till höger eller vänster.

Jag fick en historia som är ganska bra och berör just den här saken.

Censorn till läraren i kristendom - efter studentexamen: - Inte kunde dom så värst mycket, min käre lektor Pettersson.

Pettersson: - Ett sorgligt faktum, herr professor, men naturens nyck är nu den, att Kristus inte blivit prisboxare.

Sådana äro vi. Jag har lärt min pojke att ge sin vikt i slaget. Han kan sköta fötterna rätt bra och sätta in en rak vänster åtföljd av en swing to the jaw eller en uppercut. Men han gör det inte om han inte blir anfallen av en buse. Det är hemskt att behöva säga buse om en svensk.

*

Jag är fortfarande aktuell. Man talar och skriver om homöopati och examinerade läkare nedlåta sig till att byta ord med käringar som sälja sockerpullor.

Det hände under kristiden långt uppe i Norrland någonstans. Grosshandlarna Karlsson och Norman samt homöopaten Nilsson dricka toddy tills det tar slut med sockret.

Det var nämligen under kristiden. Mycken sprit och törst finnas kvar. Homöopaten går då hem efter några dussin av sina grynkapslar med diverse etiketter, och pokulerandet forsättes i allsköns gamman och välmåga.

*

Gott nytt år åt Er alla!


The above contents can be inspected in scanned images: 116, 117, 118, 119

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:43:11 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free