Man hör ofta: Gud vad ni konstnärer äro lättsinniga! Vad ni ta livet lätt! Vad ni ha det bra, ni som inte ha något ansvar!
Nåja! Rätt ofta tas livet lätt av konstnärligt inrättade individer, men lika ofta och kanske oftare ta dessa kurrar livet mycket allvarligare än de flesta människor. Man måste först definiera begreppet lättsinne och sedermera begreppet konstnärlighet, innan man ger sig till att döma hårt.
Men jag har verkligen träffat en man, som i sig förenade konst och lättsinne så fast och bra, att dessa båda begrepp i honom vordo ett. Utan konstnärlighet skulle han ha försvunnit som en av dessa som uppslukas av gatan. Och utan lättsinne skulle han icke ha kunnat lämna några konstnärliga spår efter sig. Låt mig kalla honom Otto. Mina jämnåriga veta vem han var och sörja hans död.
Jag kommer ihåg som i går när jag träffade honom första gången. Jag hade blivit frielev på Valand i Göteborg och kom upp på ateljén nyfiken på dem som skulle bli mina kamrater. En man med krulligt hår, små ljusa mustascher och ett rätt cyniskt leende i ena mungipan mötte mig först. Han frågade: - Har kandidaten några pengar? (ty jag bar studentmössa). Nej, svarade jag, ty jag kom faktiskt till Valand utan ett öre och skulle leva på denna förmögenhet, som ju i sig själv var ganska negativ.
- Nå, då går vi ut och dricker öl! svarade Otto.
Antagligen hade han pengar för tillfället. Vi drucko öl och blevo vänner.
Aldrig, varken förr eller senare har jag träffat någon så oberoende människa. Han fick av den gamle praktfulle Pontus Fürstenberg 250 kronor i månaden på grund av sin begåvning. Han fick dessa pengar för att måla dekorativa saker i Valands trappuppgång. Den första i varje månad hämtade han pengarna och försvann lika regelbundet för 2 à 3 dagar. Då han åter uppenbarade sig i sinnevärlden, voro pengarna slut och han fick börja leva på det jag och andra förtjänade på att måla vykort - påsk-, pingst- och lövhyddokort till 10 à 25 öre stycket, dem vi sålde i cigarrbutiker och andra liknande affärer. Han bodde hos någon släkting, som var tapetserare och betalade 30 kronor i helinackordering där, men han föredrog att kinesa hos oss som hade hyrt ett gammalt kök i stadens utkant. Han blev vår gäst på grund av sitt goda humör. Han var alltid glad och arbetade med glädje. Men han gjorde aldrig något färdigt.
Jag har aldrig någonsin träffat på någon konstnär, som har förstått en kvinnokropp som han. Han gav fan i huvud, händer och fötter och tecknade bara det centrala hos kvinnan - så vackert och känsligt och skönt med kol, att jag aldrig sett så vacker mening hos någon konstnär, då det gällt att framställa själva kroppens karaktär.
Det kunde hända att han, då vi någon gång voro bjudna i vänliga familjer, som förstodo vår misär, kunde sätta sig att stirra på en ung flicka i sällskapet och falla i gråt. Jag lockade ut honom för att icke hans psyke skulle störa värdfolket - och engång frågade jag: - Varför gråter du, Otto?
- Å - och hans axlar skakade av gråt - jag tänker - tänk om någon skulle skända den flickan eller bara tänka på att bära sig illa åt mot henne, för hon är ju bara god och ren, god och ren!
Och det dröjde länge innan jag fick honom lugn. I nästa ögonblick blev han Otto igen och gick tillbaka in i salongen, rakt på värdinnan och sade: - Har ni något ylons (öl) för jag är så förbannat törstig!
Nå, det var ju bara att gå, ty han passade inte i salonger.
Engång, då han den första i någon månad fått sina månadspengar av Pontus Fürstenberg och jag kom hem till mitt underliga logi (jag bodde den gången i ett avlångt rum utan kakelugn, det hade väl varit något slags garderob engång i tiden och allt vått bottenfrös under vintermånaderna) hörde jag buller, skratt och bråk inifrån våningen. Jag tyckte mig känna igen Ottos röst och gick in. Där satt han vid salsbordet med en stor hummerburk framför sig och åt med någon gaffel, slafsade i sig stjärtar och klor och rökte en stor cigarr samtidigt. Och runtomkring bordet sutto värdinnan och hennes två döttrar drickande champagne ur tjocka dricksglas. På bordet stodo nämligen tre flaskor champagne, inköpta av Otto. Familjen var för övrigt mycket aktningsvärd - intet att anmärka på - men den hörde möjligen inte till de ledande inom Göteborgssocietén.
- Hör du, Otto, sade jag, sedan jag gjort min komplimang för kvinnorna, vet du inte att vi ä bortbjudna till Lennart i kväll? (Jag ljög, ty jag ville rädda både Otto och familjen.)
- Jo visst, men först måste jag äta.
- Kom nu, så går vi!
- All right, då går vi! Godnatt frun! Godnatt små fröknar!
Och vi gingo. Det var en lördagskväll, gatorna voro fulla av folk, Otto började sjunga Marseljäsen. Det kom polis, det blev uppträde och jag hade all möda att rädda honom. Jag ville föra hem honom till hans logi hos släktingen, lyckades få honom upp i våningen och gick. Men jag kände Otto. Alltså stannade jag i ett gathörn i närheten och väntade. Mycket riktigt! Om en stund kom Otto ned och såg sig försiktigt om. Jag rusade fram: - Har du inte lovat att gå och lägga dig?
- Jo det har jag, men jag är en förlorad son. Kan jag inte få gå ut i stan?
- Nej!
- Ja, då går jag och lägger mig.
- Lova det och ta i hand på det!
- Här har du handen!
Otto gick upp, men jag kände ju honom. Alltså stannade jag i en portgång och väntade. Jag fick vänta länge, men efter någon halvtimme kom han ännu försiktigare än förut, seende sig om. Jag högg honom igen.
- Jag är en förlorad son! Kan jag inte få gå ut?
- Jo, jag märker att du är omöjlig. Du får gå ut, men endast på det villkor, att jag får alla dina pengar.
- Ja gärna, men lite vill jag ha som grundplåt för att börja ett nytt liv!
Han tog fram en solkig plånbok och lämnade mig den. Silverpengar dråsade ur den ned på gatan. Jag tog alla sedlarna och gav honom 75 öre av silvret, tog avsked och gick hem till min garderob.
Klockan 11 följande morgon kom han hem till mig. Han var alldeles sönderslagen i ansiktet och grät.
- Jag är en förlorad son! Har du något öl? Kan du tänka dig, att jag fick som vanligt mina 250 kronor av Fürstenberg i går, men i dag har jag inte ett öre. Har du några pengar?
- Nej.
- Jag är en förlorad son! Men jag vet var vi får öl på kredit! Man har väl förbindelser, för fan!
Jag lät honom sväva i ovisshet till kvällen. Sen orkade jag inte längre, utan gav honom hans pengar, varefter han försvann som vanligt ett par dagar och kom tillbaka, trasig och ännu mera sönderslagen och eländig. Efter dylika perioder arbetade han och gjorde härliga saker. Han gjorde kolteckningar, som för mitt minne stå som fullödiga konstverk och målade tavlor med oljefärg och fotogen på pappbitar - härliga ting, av vilka jag har kvar några. Vi voro nämligen så fattiga, att vi icke hade råd att köpa duk eller olja, eller terpentin, utan stulo fotogen ur min värdinnas lampa för att lösa upp vår rätt åldriga oljefärg.
Jag flyttade till Stockholm och gifte mig efter ett par år av verkligt bohèmeliv - nog så uppfostrande. Otto flyttade efter. En dag kom en kamrat och hälsade på i mitt nya hem. Han var trasig, hungrig, full av längtan efter konst. Jag och min hustru klädde upp honom från topp till tå och han lämnade vår enkla våning nog så elegant med till och med ett par blankskinnsskor, som Gustaf Ankarcrona glömt hos mig. Samt icke utan 2 kronor i fickan att börja ett nytt liv med och grundlägga en svindlande förmögenhet.
På gatan mötte han Otto.
- Det var fan vad du ser vräkig ut! Var har du fått din fina dress?
- Av Albert!
Otto rusade full av indignation hem till oss. Han var eldröd i ansiktet och verkligt sittlich entrüstet. Han började andfådd: - Hör du, jag mötte Johan nere på Drottninggatan, och det var fan vad han var uppriggad! Hur fan kan du ge honom kläder, då du ser hur jag ser ut? Titta på mina byxor till exempel! Och titta på min skjorta! Det är helt enkelt oförskämt, då du och jag äro äldre kamrater!
Jag medgav det, men försäkrade samtidigt att jag inte hade mera kläder att skänka bort - jo möjligen ett par byxor!
- Nå så ta hit dom då!
Jag hade verkligen ett par blå cheviotsbyxor, som jag aldrig använt, ty de voro alldeles nya. Han fick dem plus skjorta och krage. Han började ögonblickligen kläda av sig, så att min hustru tog till flykten ut i nästa rum. Otto var en liten man och mina byxor voro ungefär 2 decimeter för långa för honom, varför han efter min anvisning vek upp dem. Just då började det bli modernt med uppvikta byxor, åtminstone på varietéerna, men jag påpekade att han möjligen kunde säga till sin städerska att klippa av dem ett slag och göra en ny fåll. Han lovade ordna detta och lämnade mig i likhet med Johan försedd med 2 kronor som grundplåt.
Men Otto gick hela vintern med byxorna uppvikta på samma sätt, ända tills det uppvikta av sig självt föll av honom som om han tappat ett par manschetter.
Otto kom på en lastbåt till Calais och tog sig därifrån på obekant sätt till Paris. Han hade väl fått sälja några teckningar till Strix eller någon annan tidning. Eller kanske han målat något åt någon i Göteborg eller Stockholm. Mot slutet av sin vistelse här hade han bott i ett hus, som man höll på att riva. Han flyttade allteftersom man rev huset en våning lägre ner och hamnade i källarvåningen. Först då man började ändra om källarn, flyttade han och blev kines hos någon lika husvill. - Alltnog - han kom till Paris och skulle leva på att skicka hem teckningar till Stockholm. Han sände några till mig, härliga kolteckningar, fulla av liv. Men så småningom upphörde han att fixera dem. Han gjorde ett konstverk på ett ark karduspapper, slog ett snöre om arket och slängde det i någon brevlåda. Då papperet kom hit, tillknycklat, eländigt, trasigt, kunde man möjligen se att något varit tecknat på det, men kolet var till största del försvunnet. Jag skrev och förebrådde honom slarvet. Han svarade att postverket icke hade nog vördnad för konst.
Jag reste till Paris ett år huvudsakligen för att ta reda på Otto. Nathan
Söderblom, som då var präst där, hade hjälpt honom och lagt ner verkligt
arbete på att få honom på rätt bog, men Otto måste leva sitt liv utan att
någon egentligen kunde inverka på honom. Efter mycket besvär fick jag reda
på hans adress - nånstans långt uppe på Montmartre. Då jag kom dit var
han inte inne i sitt rum. En gammal kvinna, som jag träffade och frågade
om honom, bara skakade på huvudeet. Många artister hade hon sett, men
ingen sådan. Jag blev visad in i hans lya. Där fanns
- Nå, men var ligger monsieur Otto? Här finns ju ingen säng.
- Det vet jag inte, svarade gumman. Men ibland om morgnarna, när jag kommer in, sitter han på golvet och använder kappsäcken som ritbräde. Han är mycket egendomlig. Han sjunger mest. Och ibland kommer andra artister hit om nätterna och har vin med sig och sjunger. Men nu kommer han för resten själv!
Steg hördes i trappan. Dörren öppnades och Otto klev in. Ingen må tro att han visade någon överraskning vid min åsyn. Han hälsade med en handrörelse uppemot taket och sade:
- Har du nåra pengar, för vi måste dricka öl!
Men Gud vad han såg ut! Krullhårig och röd och fetlagd var han som förut, men hans kläder!!!
- Hör du, Otto, kom så går vi ner och köper en ny kostym åt dig!
- Ja visst fan gör vi det! Men först måste vi ha öl.
Jag hade mycket litet pengar, men det var mitt i sommarn och alltid kunde man förvärva en linnekostym åt vännen Otto. Vi gingo ned på gatan och i en liten butik hittade vi det vi ville. Inom kort var han uppriggad från topp till tå. Så skulle vi bege oss neråt stan. Jag reste med en god vän, en rik man, för vilken jag hade berättat om fallet Otto, och bett honom beställa en liten tavla för 100 francs att börja med. På den tiden var 100 francs en avsevärd summa. Men jag hade samtidigt sagt att man måste vara mycket hövlig, om man skulle få ge Otto pengar. Man måste beställa något och be att få betala i förskott.
Nåväl, vi träffade min reskamrat och vi tre åto middag på en enkel Duval. Mot slutet av måltiden vågade min reskamrat framställa frågan huruvida Otto behagade måla en lite sak - vad som helst - »och herr Otto ursäktar väl om jag ber att få lämna 100 francs i förskott?»
Otto högg den framräckta sedeln, stoppade den i fickan och sade: - D'ä bra!
Jag bleknade och sa: - Men hör du Otto, du kan väl åtminstone säja tack, då du får pengar i förskott på en tavla, som du aldrig kommer att måla!
- Tacka? Tacka! Det är helt enkelt de rikas skyldighet att hjälpa en konstnär som håller på att gå under. Det viktigaste är, vad vi ska dricka!
Vi slutade måltiden och gingo till något bulevardkafé. Plötsligt fick Otto brått och tog avsked. Jag bad honom komma och hämta mig på Grand Hôtel följande morgon. Jag ville nämligen studera Montmartre i hans sällskap, då det var flera år sedan jag sist var där.
Otto kom inte på tre dar.
Men en morgon hörde jag ett väldigt liv utanför min dörr. Det verkade slagsmål. Dörren rycktes upp och Otto störtade in åtföljd av ett par vaktmästare som partout ville avstyra hans besök. Hans vita kostym var svartmelerad - han såg fruktansvärd ut.
- Kad du säja till om öl?
Jag försökte förklara för våningskyparna fallet Otto och fick opp ett par flaskor öl.
- Jag är en förlorad son, sade Otto, men va fan gör det? Nu måste du hjälpa mig emellertid. Jag har fått en förbannat bra idé till en altartavla för svenska kyrkan ute i Calais. Men jag har varken färg eller duk eller penslar. Och för resten vill jag ha en ordentlig kostym! Den här vita håller inte färgen. Har du pengar? Nå, det gör detsamma, bara du har öl. Opp med dig för resten och ligg inte och slöa längre. Här i stan får man lära sig att arbeta, så mycket som här har jag aldrig arbetat, vad vet ni slöbockar hemma i Sverige om arbete?
- Ja, hör du kära Otto, jag har verkligen inga pengar mera. Jag och min kamrat resa till London i kväll. Jag har växlat det lilla jag hade till pund och shillings.
- Alltihop? är du kamrat? Du skall ju stanna här hela dan tills i kväll, alltså har du pengar för dagen. Ge mig dem?
- Åja, dem kan du ju få. Vill du titta efter i västen som hänger därborta?
Otto vittjade västen. Han fann bortåt 30 francs.
- Dä bra! Där ser du själv hur det hade gått om jag inte haft tillräcklig energi. Nu har jag i alla fall närmare 30 francs. Vet du att Olle har kommit till stan igen? (Olle var Olof Sager-Nelson, målaren som sedan dog i Biskra). Han hade energi. Vet du hur han fick pengar att resa hit? Han hade gått och härjat i Göteborg ett par månader sen du reste därifrån och så en dag mötte han gubben Fürstenberg på gatan och gubben sa: »Jaså, herrn går kvar i stan och slarvar än? Vad skall det bli av herrn? Herrn förfaller på det här sättet!» »Å, med mej ä dä ingen fara», sa Olle, »jag reser till Paris i kväll!» »Såå, det var tusan», sa gubben, »var har herrn fått pengar till det?» »Dem får jag av herr Fürstenberg», sa Olle. Och det imponerade på gubben, så han sa: »Nåja, herrn har talang, kom hem till mig klockan två, så får herrn pengar.» Olle kom och fick. Men vad får jag? Dina småpengar på sin höjd. Men säg till om mera öl! Hur dags reser du? Niotåget till Havre? Jag kommer till stationen. För resten är jag en förlorad son. Vet du, det finns en liten gubbe på en krog oppe på Butte Montmartre, som jag har lärt sjunga Bellman. Han tar sig för var dag och jag lämnar tamejfan inte Paris förrän han har lärt sej »Fjäriln vingad» och »Kom, sköna källarflickor». Han kinesar hos mej ibland när vi inte har några pengar. Han är en riktig buse som jag skulle vilja måla, om jag hade färg. Engång då vi inte hade pengar, gick vi opp till Nils Forsberg och jag skickade in gubben att tigga. Jäklar i mej kom han inte ut med 5 francs och vi gick ner i trädgårn och drack absint, men då kom Nils Forsberg och fick se oss. Busen smet men jag satt kvar, och gick fram till Forsberg och sa att jag är en förlorad son. Han svarade att jag hade talang. I hälsicke sa jag, jag har geni, men sådant förtjänar man inga pengar på. Dom stackarna som har talang, dom blir rika och tjocka som grosshandlare, men alla genin blir förlorade söner. Jag kan inte glömma Calle Larsson som sa åt mig att jag borde gå ner i Stadsgården i Stockholm och lämpa kol i stället för att gå och slarva. Det lämpar jag mig inte för, sa jag. Det förlåter jaghonom aldrig. Men klä på dig nu så få vi frukost!
Jag steg upp och klädde mig, gick in till min reskamrat och fick 100 francs, tog en droska och köpte en ny kostym åt Otto, varefter han försvann, dock först sedan vi ätit frukost.
Men vid tåget på kvällen var han. Han kom i sista ögonblicket och skrek: Du har väl några franska pengar kvar? Jag gav honom allt vad jag kunde kalla mitt och han försvann i ett ångmoln.
Det finns underliga figurer i världen. Och denne Otto var en av gudarna benådad konstnär, en lyrisk människa, en skaldiskt betonad och desslikes ovanligt kunnig och sitt yrke behärskande prisse. Men han kanske var lite för mycke prisse. I alla händelser passade han inte i samhället. Men vilken utpräglad individ gör det?
Just nu - i samma ögonblick jag avslutade denna studie, kommer jag ihåg
att jag engång i Paris försökte sammanföra Otto med Olof Sager-Nelson
och Ivan Aguéli. Men det misslyckades. Otto var med all säkerhet mera
konstnär än dessa båda, som emellertid läto tala om sig på grund av en
excentricitet som var rätt medveten. Ottos var absolut omedveten, hans
naivitet större. Ivan hade lärt sig att äta fosfor och övade svält
för att lära sig bli oberoende av mat. Han kunde plötsligt resa sig
upp från ett kamratlag och springa ett par svenska mil för att mitt i
natten komma tillbaka och dricka vin och verka alldeles oberörd av den
kroppsliga ansträngningen. Dock misstänker jag att han stundom gjorde halt
vid någon kuskkrog och åt ett par kotletter i största hemlighet. Han
studerade koptiska - vilket Otto fann alldeles vansinnigt, han som
tyckte att göteborgska var det roligaste språk i världen. Aguéli hatade
Otto. Olle Nelson blev snart mycket modern i sin konst och fann Otto
efterbliven. Men den som genomförde begreppet bohème var Otto. De båda
andra översatte det till franska - Otto var det.
