- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
En kamratintrig

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En kamratintrig

Den som direkt från landets och hyddans frid en kväll under examensperioden någon gång omkring år 1890 för första gången i sitt liv steg in i gamla Gästis' kafé i Uppsala, skall sent glömma det ögonblicket. Röken stod tjock därinne, och skrattsalvor, hurrarop och tusen andra ljud från några hundra studenter smattrade mot ens trumhinnor. Man måste skrika för att göra sig förstådd. Borden stodo så tätt, att man endast med stor svårighet kunde tränga sig fram mellan dem. Man var nödsakad att följa någon av de många vaktmästare, som, dignande under bördan av med punsch lastade brickor, i jämn ström förflyttade sig från urkällan till avnämarna för att i lika jämn ström återvända med »lik» och cigarraska. Vid varje bord hölls tal för någon lycklig, som tenterat eller tagit examen. Punschen formligen flödade, ty Ivan Bratt var vid det laget en pys på 10, 11 år och drömde väl knappast än hur ödesdigert han engång skulle ingripa i Uppsalalivet, ty han hade nätt och jämnt börjat skolan i Jönköping. En polsk riksdag kan icke ha varit livligare och mera öronbedövande, men här slogs man inte. Man hällde på sin höjd punsch på varandra, men icke av vrede utan av vänskap och embarras de richesse.

Inne i matsalen var det något tystare, och där superade lag efter lag av lyckliga ungdomar. På varje bord stodo två brännvinskaraffer, en med renat och en med Falu och alldeles gratis. Man hade ännu inte lärt sig att ta betalt för brännvin. En förordning i den vägen skulle ha förorsakat revolution med upplopp, kravaller och schavotter. Här gällde frågan endast: vilken sort? och svaret blev: bägge sorterna. Och när den ungdomliga hungern stillats, återgick man till släckandet av den ungdomliga törsten inne i kafét, och vanligen hade man begärt tillståndsbevis att få överskrida den ordinarie stängningstiden, vilken sällan nekades av det underliga men hyggliga originalet Raab, om vilken de mest fantastiska lögnhistorier och sannsagor voro i omlopp. Förr eller senare skulle man tvingas att göra hans personliga bekantskap, om man var av det rätta studentlynnet. Man darrade kanske litet i knävecken före den första audiensen hos den mäktige polismästaren, men snart blev man immun och gladde sig åt hans ironiska artighet, vilken man snart lärde sig bemöta med mer eller mindre diplomatisk satir, vilken också uppskattades av honom, om man icke var mer än normalt pojkaktigt ogenerad.

Det var oftast under examensperioderna man fick anledning att skaffa sig företräde hos honom, ty på hemvägen från hipporna arrangerades vanligen polisgruff. Det behövdes ofta bara så litet som att dansa ringdans omkring en poliskonstapel för att inmanas i poliskammaren. Och det var nog ingen sinekur att vara poliskonstapel i Uppsala på den tiden, utom det, att det krävdes mer än mänskliga egenskaper för att med jämnmod ta emot alla pikar och stickord från unga, glada, övermodiga studenter. Bara det, att med tålamod nödgas åse en tyst och korrekt gåsmarsch runt torget, en marsch som kunde vara i timmar, krävde sin man. Och kunde man vid ett gruff, då torget var smäckfullt av hurrande, skrikande, skrattande, visslande studenter, tvinga fram herr baron och polismästaren på finktrappan med upprorslagen i hand, hade man nått ett viktigt mål i livet.

Det påstods, att teologerna söpo värst, och jag är böjd för att tro det, men man såg icke så mycket till dem, åtminstone icke på Gästis. De höllo till på Hörnan och andra mera obskyra ställen eller arrangerade privatorkidéer, där de kunde få styra och ställa efter behag och utan kritik av de andra fakulteterna. Ty det gällde att skaffa sig glada minnen att leva på, när man hamnat som komminister eller adjunkt i en urskog fjärran från ära och redlighet. Humanum est.

Dulce est desipere in loco, säger Horatius. Det är trevligt att galnas, där det passar sig, översätter jag.

*

Som klubbmästare i Östgöta nation kom jag tillsammans med mycket folk, även teologer. En sådan hade tagit teologicofilen och skulle ha hippa på Gästis. Jag var bland de inbjudna.

Men det ville inte bli riktigt sprätt på festen. Vid andra bord skrek man och domderade våldsamt, men vid vårt bord dröjde den uppsluppna glädjen att infinna sig. Vi försökte med punsch, så gott vi kunde, men det övervägande antalet av oss var teologer, och de vågade inte släppa sig lösa. Vi gingo in i matsalen och superade, men varken Falu eller renat hjälpte. Vi återvände till kaféet och beställde ett avgudahus, d. v. s. en ishink full med punschhalvor, men adverso Baccho. Jag försökte med toddar åt teologerna, men de ville ej avkasta den klerikala värdigheten. Jag försökte med ett avgudahus till men utan resultat, och jag började vantrivas, särskilt som jag fått inbjudningar från flera andra bord att hjälpa till att nedriva deras avgudahus och sprida ljus bland hedningarna. Men det hade varit okamratligt att smita, och jag satt kvar tills värden gav tecken till uppbrott, något alldeles oerhört och upprörande. Men man måste foga sig även efter det naturvidriga, och vi avtågade.

Ute låg vinternatten råkall med tröstlös dimma. Värden bodde vid Skolpromenaden, och vi vandrade dit. Vi påskyndade stegen, ty jag hade för avsikt att återvända till Gästis för att återtaga min vällovliga näring vid något av de bord, som stodo till mitt förfogande.

Dimman var ganska tät och inbjöd till utnyttjande. För att liva upp den dystra stämningen måste jag företaga något. Vad var naturligare, än att jag började klättra uppför en lyktstolpe för att släcka den och lyckades också.

Men när jag väl kommit ned igen, stodo två poliskonstaplar där och lade beslag på min dyrbara person. Nå - om detta har jag berättat i en av mina böcker, och om hur jag pliktfälldes till 15 kronor i stället för de vanliga 5, som den tidens markegångstaxa stipulerade, emedan jag enligt Raabens påstående uppträtt alltför bestämt vid förhöret i polisvaktkontoret. På grund av orsaker, som jag ej kan förklara, uttogos de 15 kronorna hos min far nere i Småland, vilket gav honom anledning undra, om jag egentligen gjorde något annat i Uppsala än sysslade med lyktsläckning. Någon examen hade jag inte tagit, och min avsikt att läsa direkt på licentiaten i latin och grekiska med förbigående av fil. kand. kunde ju vara god, men vem visste så noga, om jag fullföljde den. Min far beslöt alltså att resa upp och undersöka förhållandet.

Jag hade verkligen dåligt samvete, och ett sådant är inte den bästa huvudkudden. Jag var allvarsamt orolig att inte få stanna kvar i stan, ty livet lekte för mig. Bedårande och skönt! Jag tror, att få studenter ha varit så glada som jag.

Mitt kotteri hade slädparti, och jag hade gjort i ordning brylån. Kommen I ihåg det slädpartiet, o, min ungdoms älskade, nu åldrande flickor?

Jag anförtrodde kamraterna mina farhågor.

- Min far kommer till Uppsala i morgon förmiddag, och det är kanske sista gången vi ses, ni och jag.

- Var lugn, vi ska ta hand om gubben.

Gubben! Han var yngre då, än jag är nu!

Alltnog, när jag hälsat min far välkommen på perrongen, och vi tillsammans stego ut på stationstrappan, stodo ett par hyrslädar där och i dem mina kamrater. I triumf placerades gubben i den främsta, och det bar i väg till Taddis, i vars himmelrike en festfrukost var dukad. Min far var glad, och hans sinne har alltid varit ungdomligt. Nu greps han av stundens stämning. Det blev fest, det blev sång. Snart var han lika ung som vi andra och bror med hela laget.

Men min himmel förmörkades av tunga tankar. Snart skulle gubben vilja se, hur jag hade det på min studiekammare. Och naturligtvis skulle han kinesa hos mig. Men jag hade icke varit hemma på ett par veckor av den enkla anledningen, att jag icke betalt hyran och dessutom icke hade någon ved. Jag hade icke vågat visa mig där av fruktan för värden, en poliskonstapel, och städet, en gammal ilsken gumma, som till råga på allt var troende. Hon tyckte icke om att röja undan spåren efter mina oskyldiga små fester, där all den goda matsäcksmaten, korv och sylta och fårbog, som skulle ha räckt i veckor, slukades av matfriska studenter på en enda natt. Framför allt tyckte hon icke om ringar efter punschglas på bordet. Och nu var där lika kallt inne som ute. Vattnet var fruset i handkannan, och en isklump glodde som ett blint öga ur vattenkaraffen. Jag smög mig hem ibland om nätterna för att hämta en bok eller en krage.

Å herregud, vad ynglingar få lida!

Men som min kamrat Ernst Konrad kände till mitt trångmål, erbjöd han gubben sin säng att kinesa i. Ty hos honom var det rymligare än hos mig. För övrigt kinesade jag själv på hans soffa sedan 14 dagar, och för resten skulle det nog inte bli så mycket sömn av. Det skulle nog Ernst Konrad och de andra sköta om. Pappa skulle resa med det tidiga morgontåget föjande dag, ty han hade icke fått längre permission.

- Jaha du Albert, nu ska vi väl prata litet för oss själva med varandra!

Nu kom det fruktade ögonblicket.

Men detta förslag möttes med dånande protester i from av indignerade nejrop och sång och musik, som i det riktiga himmelriket.

- Nej, aldrig i livet får farbror Lars lämna oss! Det blir inte av! Ekipager till Grindstugan äro redan beställda, och där ska vi ha brylå!

Och gubben lät sig ryckas med av stämningen. Det blev färd till Grindstugan, och sångerna ekade över snöfälten. Det blev fest igen med skratt och glada upptåg. På Gästis var det redan beställt, allt var arrangerat, och man var övertygad att farbror Lars inte skulle ogilla anordningarna.

- Men Albert och jag ha så mycket att tala om!

- Det hinner ni alltid! Natten är lång. Nu ska vi vara glada barn!

»Sjung om studentens lyckliga dar,

låtom oss fröjdas i ungdomens vår!»

Vem kapitulerar inte vid den sången, när det är verklig ungdom som sjunger.

Vi reste till Gästis, åto middag och installerades efteråt i kaféet vid ett bord, där man hade examenshippa. Ignaz B“rez, ungraren, favoriten på musikestraden, spelade sina bästa saker, där sjöngs, där skreks, där hurrades.

Och gubben rycktes med ---

Det blev nattsexa i ett av smårummen på läktaren. Gubben var med. Det blev sent.

- Men hör du Albert, skulle vi inte ---?

- Nej, nej, nej!

»Sjung om studentens!»

»Dåne lik som åskan, bröder!»

»Över fjällarna grå är det natt, hallå!»

Och Ernst Konrad drog sina visor, jag drog mina. Och nedifrån kaféet brusade festjublet, ekade hurraropen ---

- Ja, Uppsala är en härlig stad, sade pappa, men farlig!

- Härligt är Uppsala! Men farligt? Nej, nej, nej!

Kamraterna ville hissa gubben, men jag lyckades avstyra det.

- Men hör du, Albert, skulle vi inte gå nu. Det är sent, och jag måste resa med första tåget. Och vi ha inte fått tala med varandra.

- Leve farbror Lars! Ja, vi gå snart, men vi följas åt. Ingen sviker! Vi gå hem till Ernst Konrad! Men först måste vi ha ett glas champagne!

Det salades till ett par flaskor Sparkling bland de ekonomiskt välsituerade bland oss. Korkarna smällde, tal höllos för farbror Lars, och det hurrades, så taket ville lyfta sig.

Arm i arm Drottninggatan nedåt, över bron och torget och hem till Ernst Konrad, där inom kort soffa, stolar, bord, byrån och sängen voro upptagna av den stojande skaran.

- Men hör du Albert, skulle vi inte ---

- Nej, nej, nej! Vi går inte! Vi skiljas inte förrän på perrongen! ljöd det.

Ernst Konrad, som var nationens teaterföreståndare, började utveckla sin dramatiska talang, och vi vredo oss av skratt. Var och en drog sitt strå till stacken. Man knackade varnande och ilsket i våningen över oss. Man knackade i väggarna på båda sidor, ty huset var ett slags studentkasern, men de oroade grannarna avväpnades genom inbjudning. De kommo försonade och iklädda sina nattrockar och deltogo i festen, som om de varit med från början.

- Ja, herregud, vad detta är roligt, sade pappa. Men käre Albert, jag börjar tycka att min expedition har misslyckats.

- Kallar farbror den expeditionen misslyckad? ropades från alla håll. Nej, det är den mest lyckade expedition, som företagits sedan Kolumbi dagar, och han lyckades inte hälften så bra som vi, tack vare farbror Lars. Mera punsch!!

De nyattacherade festdeltagarna hämtade förstärkning till batteriet, struparna oljades, och sångerna ljödo.

Det började ljusna. Rullgardinerna blånade. Snart skulle tåget gå.

En av kamraterna började ett avskedstal till gubben, övergick till att tala om ungdomsglädjen och slutade med ett entusiastiskt leve för vandalernas konung Genserik, »som på tre dar förstörde 2,000 års kultur - vad ha vi hunnit med?!»

Och när vi äntligen avtågade, ville Ernst Konrad hålla oss kvar, ty han hade för avsikt att hålla tal för sig själv, såsom den där välvilligt öppnat sitt fridfulla hem för de gräsliga horder, som förstört hans nattsömn, och nu skulle han med all säkerhet bli uppsagd. Han nedtystades.

Arm i arm tågade vi ned till stationen. Klockan var över 5 och tåget skulle gå. Från plattformen avtackade pappa sina värdar.

- Jag förstår er - och jag är ju själv likadan. Jag känner mig ung som ni. Och, käre Albert, vi skulle ju ha talat allvar med varandra, men jag hoppas, att du förstår själv att --- ja, Uppsala är härligt, men farligt!

Tåget blåstes av.

- Ett fyrfaldigt leve för farbror Lars! Leve han, hurra, hurra, hurra, hurra!

- Som förstår er intrig, pojkar! Men tack skall ni ha i alla fall. Ja, adjö med er alla och Albert - ja, du förstår nog!

Tåget satte sig i rörelse, och vi viftade.

- Adjö, pappa! Adjö farbror Lars!

Och så var han borta. Och han hade ej fått tala med mig vare sig om lyktor eller studier. Vi hade bara haft roligt.

*

Ja, jag förstod. Här måste göras slag i saken. Här måste arbetas, men med vad? Jag stannade över julen i Uppsala, trodde att jag läste och höll mig kvar en termin till. Men jag fann, att situationen blev allvarsam och tillspetsade sig. Den gamla kärleken till min färglåda vaknade och blev stark, och till slut gav jag mig godvilligt.

Men just nu när jag i den tidiga höstmorgonen sitter och skriver detta, råkar jag kasta en blick på mina gamla latinska och grekiska lexika i bokhyllan. Om ryggar kunna se förebrående ut, så göra deras det.

En sviken kärlek! Det värker litet i hjärtat, och jag känner som en klump i halsen.

Men dagen bryter in, och om en kort stund är jag mitt ute i det verkliga, det jäktande livet, jagad och jagande.


The above contents can be inspected in scanned images: 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:44:17 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free