- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Sommarsatyrer

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sommarsatyrer

Den gamle majoren och jag sutto på min gårdsplan i kastanjernas skugga och drucko grogg. Plötsligt smällde grinden och den gamle professorn nalkades.

- Sitt ned!

- Nej tack, men kan jag få låna en kikare?

- Gärna! Ska de vara 6 eller 12 gångers förstoring? Eller vill du ha min gamla skeppskikare?

- Tack, får jag låna din Zeiss 12?

Han fick min tolva och avlägsnade sig.

Min dräng kom. Han hade hälsning från en båt som anlänt med ett flickpensionat ombord. Flickorna ville bada i min badvik.

- Gärna!

Majoren och jag fortsatte att grogga.

- Vad är det för pensionat? frågade han.

- Antagligen detsamma som brukar komma hit ett par gånger var sommar från Stockholm. Det är ett par gamla fröknar och en 20 flickor som vill andas havsluft och bada.

Grinden smällde igen och den gamle lektorn kom till vårt bord.

- Vill du ha en grogg?

- Nej, men jag vill gärna låna en kikare.

- Nyss har professorn lånat min tolva. Men du kan få låna min sexa eller min gamla skeppskikare.

- Vilken förstorar mest?

- Skeppskikaren.

- Då tar jag den. Tack, adjö!

Den gamle majoren sade: - Ja tack ska du ha för groggen - jag måste nu ge mej i väg. Apropå, skulle jag möjligen kunna få låna din båt ett slag. Jag skall över till Köpmanholmen.

- Tag den, broder, årorna och klykorna finnas i lekstugan.

- Ja tack, jag vet. Adjö med dig.

Jag höll på med en tavla. Staffliet stod i skogen strax bredvid min ateljé och den gamle majoren hade dragit mig från arbetet en stund. Dagen var het och hans grogginsinuation hade lockat mig. Men nu skulle jag ta tag i penslarna igen. Jag gick in på skogsvägen. Därborta glänste duken i solskenet och lockade.

Men bortifrån badviken började ljud komma, fnitter, rop uppe i falsetten, illskrik, prat och skratt. Pensionatet badade tydligen. -- Men vad är det där? Vad fan? Vad nu? Därborta kröp lektorn på magen med kikaren i högsta hugg. Och -- nej nu går det för långt! Borta vid ateljén kröp professorn med sin kikare, tydligen med pensionatet som mål. Såna gamla rackare! Jag var verkligen för blyg att hejda de gamla libertinerna. Jo-jo! Åldern spelar tydligen ingen roll - eller det kanske just är åldern som spelar en roll. Men det är synd om flickorna i alla fall. Jag måste ingripa. Jag ropade: - Nej hör ni gamla gossar, låt bli det där. Halt, säjer jag!

De stannade.

- Nä-äj hör ni, nu får det vara slut! Kom hellre och svalka era känslor med en grogg och jag lovar att vattnet skall vara mycket kallt! Ja, jag vill inte störa er, men jag går hem nu och väntar att ni ögonblickligen kommer efter!

De hade tydligen arbetat utan att veta om varandra. De sökte samma mål på olika vägar. De svarade ej utan lade sig ned troende sig vara dolda ungefär som då strutsen döljer huvudet och tror att ingen ser hans stora kropp.

Pensionatet gol och skrattade, omedvetet om satyrerna i skogen.

Årslag hördes. Jag sprang upp på Kanonberget.

Där nedanför roddes min båt av en gammal käring i rutig schalett. Vid alla helgon, det var ju majoren, min åldrige vän, som gick på 80-talet. Det var mej en raffinerad en.

Nu orkade jag inte mera. Jag gick hem och satte mig vid groggbordet, sedan jag sagt till om is och vatten. Om ett par minuter kommo professorn och lektorn. De sågo generade ut.

- Nu lämnar vi samtalsämnet, föreslog jag, och blandar oss en grogg.

- Var är majoren? frågade båda.

- Han kommer snart.

Om 20 minuter kom majoren något andfådd efter rodden, bärande årorna och klingade med klykorna. Han visslade en operettmelodi.

- Nå såg ni något, gossar? ropade han.

- Såg? Vad menar du?

- Humbuga inte! Men vet ni inte vad som menas med att ro schalett?

- Ro schalett??

- Jo, man tar en schalett på sig och ror lugnt och fridfullt. Flickorna tror att man är en gammal käring som skall ut och lägga långrev. Mej ropade de på och frågade vad abborrarna kostade. Jag svarade inte. De trodde jag var döv. Då simmade de ut till mig allihop utom de båda gamla fröknarna - och det sista var mig ovalt för resten, som tullvaktmästaren säjer. Men när de kom på tre meters avstånd började de skrika och försökte dyka. För man ser väl inte ut som en käring!

Och den gamle majoren vred stolt på sina små vita mustascher.


The above contents can be inspected in scanned images: 155, 156, 157, 158

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:47:43 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free