Det var i början av världskriget. En massa landstorm skulle ut i skärgården för att bevaka våra kobbar och inkvarterades en natt i en viss fästning för att dagen därpå fortsätta resan. Men arrangemangerna voro illa gjorda, det fanns icke nog rum inomhus, en del måste tälta på borggården och man hade icke tillräckligt med halm för detta ändamål, varför nattlägret blev hårt för somliga. Översten, som ömmade för gossarnas väl, steg upp i daggryningen och gick ut på borggården för att se hur de hade det. Då kryper en landstormsman, en söderamerikanare, ut under sin tältduk, ruggig, sömnig och arg, ruskar på sin lekamen och tar en åkarbrasa. Översten traverserar borggården i all sin glans, upptäcker den morgonruggige och frågar: - Hur mår ni? Ni har väl legat illa?
Söderamerikanaren fixerar sin höge förman med en naivt oförskämd uppsyn och frågar: - Har'u någe halm, din jäkel?
Förvånad över detta ovanliga tilltal tror översten att mannen är onykter och säger: - Gå och lägg er!
Ty översten är vänlig och vill icke mannens olycka.
- Ja frågar: Har'u någe halm, din jäkel.
- Nej, svarar översten, fortfarande något överraskad.
- Nå, va går du då å jäser för, jäkla gullhöna?
Den välvillige översten fick så småningom karlen att gå och lägga sig. Han förstod att det stod illa till med disciplinen i Söderamerika, men ville icke börja den ruggiges första tjänstgöringsdag med en bestraffning. Sådant kallas humanitet.
*
För omkring 60 år sedan var sedermera generalen och krigsministern Axel Rappe som ung, glad - ja mycket glad underlöjtnant, på väg till förläggningsplatsen med en avdelning beväringar. På den tiden fick man traska landsvägarna och framtågade sjungande och icke utan brännvin i matsäcken. En beväring hade begått någon dumhet, om han nu varit berusad eller gjort något subordinationsfel. Han skulle få sitt straff vid framkomsten till nattkvarteret. Där mötte Rappes kamrat Torpadie också med en kontingent beväringar. Det blev en glad middag, ty Torpadie var om möjligt lika skojfrisk som Rappe. Efter middagen erinrade sig Rappe att en man måste bestraffas. Man beslöt ställa till ett skämt i den tidens stil och smak.
I hast arrangerades ståndrätt, brottslingen framfördes och efter en kort men blodigt allvarlig undersökning dömdes han till döden.
Han skulle avrättas i soluppgången. Bondpojkarna förfärades över krigslagarnas stränghet. Men här skulle statueras ett exempel. Den skyldige låstes in i en potatiskällare för att i enslighet kunna bereda sig att kvittera det jordiska.
De båda löjtnanterna ägnade sig åt punsch och glädje tills de omsider somnade ifrån alltsammans.
Men när de vaknade åtskilligt tunga i huvudet och skulle fortsätta marschen, fanns icke en man att anföra. Bondpojkarna hade under natten befriat den dödsdömde ur källaren och samt och synnerligen tagit till flykten undan det grymma befälet och lagarna som icke kunde efterlevas.
Historien förmäler icke, vilket straff de båda löjtnanterna fingo. Kanske intet alls, vilket är det troligaste.
Sådant kallas också humanitet.
