God påsk! skall man väl säga för ordningens skull. Men för egen del vet jag ingen högtid som bereder mig så mycket huvudbry som påsken. Jag känner icke alls någon glädje vid dess annalkande - jag känner mig snarare äggsjuk. Ty när man som jag under årens lopp svarvat ihop 24 påskkåserier och nu måste tänka på det 25:e - är det då underligt om man vantrivs? Det är som om man en påskafton skulle ha ätit 24 ägg och tvingas äta ett till. Man äcklas åt det och önskar att hönsen liksom vi födde levande ungar - eller att man aldrig kommit till. Så svårt är det.
För resten är det barbariskt och ohälsosamt att borra i sig ett halvt dussin ägg till supén, som vi gjorde i vår ungdom. Jag minns en torpare nere i Småland som en påskafton åt tre tjog och några till. Han hade slagit vad om en bagge att han skulle kunna äta upp 100 kokta ägg. Han var känd som storätare när tillfälle gavs.
När han efter tre tjog började märka att det fanns gränser även för hans begåvning och han blev osäker på sig själv (vilket man aldrig bör bli) bad han med tårar i ögonen sin värd att han skulle få steka resten. Då skulle han lyckas. Men värden var obeveklig. Han var en rik kyrkvärd, en man utan hjärta, en hård natur, som icke kunde sätta sig in i en fattig torpares själsliv. Ty för en sådan betyder en bagge både mat och kläder.
Nå - kyrkvärden fick sitt straff. Han dog ett par år efteråt i tarmvred.
Men jag skall aldrig glömma de förfärliga rop av smärta som senare på natten utgingo ur torparens låga hydda. Han hade aldrig varit sjuk förut och trodde nu att han skulle dö. Man lopp till barnmorskan, socknens enda medicinska auktoritet (vilken för övrigt var oexaminerad) och hon lyckades med tjänliga medel rädda torparens för den fattiga småländska jorden oersättliga liv.
Men efteråt kunde han aldrig tåla kyrkvärden och brast ofta i vördnad mot denne potentat, fast han visste att han därigenom riskerade torpet.
- I kunne la teminstingen ha gutt mek ett låmm för varka!
(Ni kunde väl åtminstone ha givit mig ett lamm för värkens skull!)
Ty han kunde aldrig glömma baggen.
*
Medan jag nu är i farten kommer jag ihåg att ett av mina vackraste barndomsminnen är ett påskägg, ett artificiellt sådant, av papp och bemålat med änglar och rosor och vackra flickor (vilka ju också äro änglar). En ung matros hade haft det med sig från Amerika som gåva åt sin syster. Det var stort som ett strutsägg och hade på sin tid innehållit sockergyn. Kanske det rentav var ett homöopatägg! I ena ändan fanns ett tittglas omgivet av krusad tyll, och lade man ögat till och rannsakade äggets inre, såg man en bild av Niagara. I luften över fallet stod Merry Easter! (Glad påsk) i gyllene skrift med många krusiduller. I andra ändan var insatt en spegel, likaledes tyllomkransad, där man kunde beskåda sitt eget osnutna anlete. Ägarinnans bror lät oss pojkar titta i ägget mot en avgift av 2 öre person. Andra titten kostade bara hälften. Ägget blev med tiden fruktansvärt smutsigt, men i dess inre brusade Niagara fortfarande lika mäktigt och himlen stod lika kornblå över skummolnen. Brodern-förevisaren lade säkerligen genom sitt kloka utnyttjande av ägget grunden till sin förmögenhet. Han var inte smålandspojke förgäves. Nu är han stor speceri- och diversehandlare någonstans uppåt Norrland. Kanske finns det kvar som mascot i hans brand- och dyrkfria kassaskåp. Ty det är för smutsigt för étagèren i hans salong.
*
Vad påskris, påskkäringar och Blåkulla är för något, ber jag få slippa förklara. Det berätta nog de andra påsknumren och vitsa om, som de gjort det så länge jag minns. Men kommen ihåg, I unge, att alla påskkäringar ha varit flickor engång! Tänken därför, när I jazzen med en flicka av osedvanlig fägring, med ögon som sammetsbrunnar, tänder som kolibriäggskal och andedräkt av narciss och liljekonvalj: Denna ängel kan engång bli en påskkäring, svart av skorstenssot och med röda ögon som rinna av hettan från Blåkullas gnistspyende ässjor.
Men det tron I icke! Och det gören I rätt i. God påsk!
