- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Strix 25-årsjubileum

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Strix 25-årsjubileum

Ni ska inte tro att en skämttidningsredaktörs liv är bara skratt och skämt och lustighet! Han måste jubilera ibland och detta mattar honom. Minst vart femte år måste han påpeka sin tidnings säregna livskraft och sitt eget oberoende av åren, som strö silver i hans flintskalle och socker och äggvita i hans torso. Han får en viss vana att jubilera och detta äcklar honom, ty ju oftare han jubilerar, desto mera måste han utveckla sin redan utnyttjade fantasi. Med ett ord, mitt folk, en jubilator är en olycklig och ofta misslyckad figur. Jag räknar mig till en blandning av dessa båda kategorier.

Men rörd är jag! Rörd har jag rättighet att känna mig just i dag. Ty ett sådant överseende eller rättare sagt en sådan naivitet Svenska folket har visat under den tid som närmast föregår mitt skrivande ögonblick - det är något absolut enastående i skämttidningarnas, d. v. s. kulturens historia.

Man har varit så vänlig och god mot mig, att jag faktiskt måste skriva detta med tårar i ögonen.

Man har begärt av mig, att jag skall skriva Strix' historia sedan dess början. Jag skulle kunna göra som min fruktansvärde och sympatiske konkurrent Hasse Z. vid ett liknande tillfälle. Han skrev helt enkelt av sin artikel om Söndagsnisses sista jubileum, därmed vinnande några minuter medan tryckeripojken väntade på manuskript.

Men jag är icke en sådan. Jag upprepar icke något. Allt det I fån av mig har primeurens fraicheur, det onyttjades bouquet, det blygas oändligt vita jungfrulighet.

Varför började jag med Strix?

Därför att jag ville forma Svenska folket efter min egen statur! Jag ville göra Er apolloniska, helleniskt skönt och metriskt avvägda, snälla såsom ormar och goda som enbärsdricka, djärva som lejon och kloka som klokskapen själv. Just därför började jag utgiva Strix. Men samtidigt måste jag medge att jag hade fått för litet pengar i Söndagsnisse, där jag började arbeta. Där sen I själva, hur Mammon, klokt utnyttjad, kan ha välsignelse med sig. Ty jag har hela tiden varit smålänning och söker som affärsman min överman.

En tidning behöver nämligen en verkligt ekonomiskt anlagd chef, annars går den åt helsike.

Nåväl! Jag började utgiva Strix. Jag omgav mig med intelligenta medarbetare och på lediga stunder gjorde jag själv också något. Man började inse, att denne orakade och långhårige smålänning trots allt hade förmåga att framtvinga arbete av andra. Jag klädde mig originellt. Jag lånade pengar, reste till Paris och hemförde halsdukar, som väckte uppseende på våra krogar. Mina jämnåriga påminna sig nog hur jag och Anders Forsberg dåförtiden verkade dystra och lyriska bohémiener från La Butte, som då ännu fanns kvar. Han och jag uppfostrade tillsammans genom vårt ädla föredöme den stab av bohem, som då fyllde våra spalter med sina geniala hugskott. Till exempel den verklige konstnären, salig Otto. Han reste till Paris med avsikt och möjlighet att leva på sina eventuella inkomster från Strix. Han tecknade med kol som han tog ur sin spis underbara saker på karduspapper från närmaste viktualiehandel. Men han glömde fixera kolet. Då hans teckningar kommo till Strix, sågo de ut som vansinniga fantasier av en genial sotare. Han hade helt enkelt rullat ihop papperat, knycklat till båda ändarna, bundit om det hela med ett strumpeband som han med all säkerhet på hederligt sätt förvärvat av någon flicka uppe på Montmartre. Och han glömde sätta frimärke på detta monstrum av paket. På redaktionen sågo vi bara spåren av hans verkliga begåvning. Nu skulle han ha gjort sig.

Eller den fantastiska och gudabenådade Arthur Högstedt, som ansåg att man alltid skulle följa sina instinkter, även de mest tillfälliga. En man - eller rättare en pojke - som var konstnär inte bara i varje tum utan i varje atom. Han såg på livet ungefär som en nykläckt sparv med både gulan och vitan av ägget dinglande om sin trasiga lekamen. Men vilken konstnär! Nå - han blev ju också vansinnig. Han gjorde teckningar till kväsarvalsen - naiva, skabrösa så att jag måste klippa bort detaljer. Kväsarvalsen blev genom hans text och teckningar fruktansvärt populär över hela världen. Då jag kom till Paris och München året efter dess publicerande i Strix, presenterades jag på märkvärdiga ställen som kompositör av valsen och fick mycket svårt att reda mig ut ur alla de förpliktelser, som medfölja en ryktbar tonsättares entré på ett muskkafé, där en orkester faktiskt levde på kväsarvalsen.

Jag ville att Högstedt skulle ge ut valsen med sin text på Strix förlag för att han och Strix skulle bli rika på den. Men så kom en smart musikförläggare och lade i det psykologiska ögonblicket vantarna på Högstedts idé - innan vi hunnit göra något åt saken. Han gav helt enkelt ut den vals Högstedt lancerat. Och där stodo vi, två okunniga pojkar, utan förmåga vare sig att hata eller hämnas.

Jag omnämner den här historien, därför att jag tror att kväsarvalsen trots Högstedts brist på sinne för det passande och min okultiverade entusiasm för det brutalt-burleska, i hög grad bidrog att göra Strix populär i början av vår bohemtid. Det var något nytt som kom in i det slätstrukna Sverige. Man slapp skratta bara i privata och exklusiva sällskap åt burlesk humor.

Och så började jag svära. Jag skrev fan och jäklar och lät trycka dessa märkvärdiga ord, bakom vilka numera ingen klok man hittar någon realitet. Jag hade i min barndom hört bönder svära och i Stockholm svor man så att det sköt upp små blå lågor ur de syndiga munnarna. I de förnämaste sällskap svor man eller sade åtminstone: Släpp ingen hm-hm över bron! Jag tänkte: det är väl samma djävul dom menar, om de också ger honom smeknamn av rädsla för att han skall ta dem. I tidningarna och böckerna hade man redan börjat skriva f-n och d-n. Jag tyckte detta var humbug och skrev ut ordet. Nu svär dom överallt och många påstå, att jag är orsaken och upphovet till denna synd. En människa som svär mycket, visar att hon har få uttrycksmedel. Hon kan inte sitt språk, vilket dock har kolossala uttrycksmedel, om hon får tillfälle att utnyttja dem.

Men när jag i Strix eller i mina böcker låter mina bönder och sjömän svära, är det därför att jag är till min anläggning realist - även om lyriken stundom slår sina ljuva klor om mitt hjärta. Jag vill för sena tiders människor visa, hur svenskarna uttryckte sig på min tid. Jag menar något vackert och ärligt med det. Och det kan bli till nytta för allvarliga forskare.

Ingen klok människa tror på djävulen längre. Svordomarna äro relikter från dunkla, hemska tider av okultur.

Hur många ädla kyrkoherdar, ja, kontraktsprostar, ha icke någon gång i sitt liv sagt: Å kors! eller: Ja vars! Men hur många ädla kyrkoherdar och kontraktsprostar veta, att dessa uttryck egentligen äro hemska eder vid Guds kors eller vår Herres trä?

Ja vars - ja vaserratre! sade vi ogenerat och okunnigt alla i vår ungdom! Akten er alla för vetenskapen! Och tänken er alla för, innan ni anser er mogna att kritisera. Här går ni omkring och kritiserar mig och så svär ni samtidigt som borstbindare allihop utan att veta vilka andar ni nedkallar över er och mig.

Men nu gäller det ju Strix' historia genom det nu tydligen förflutna kvartsseklet. Man känner sig ganska enkel till mods då man går igenom resultatet av alla dessa års arbete och stundom verklig möda. Ofta har det varit en lek, en glädje, en njutning. Men stundom har det varit en fruktansvärd övervinnelse av den frihet, som borde vara människors medfödda och nedärvda egendom. Till exempel: Man har kommit hem från en middag i den högre societet, som icke begär bättre än att bland sina gäster räkna en verkligt kvick utgivare av en skämttidning. Man har velat gå hem tidigt för att hinna arbeta något, innan den svavelsyrade tryffeln och de av livslust sprudlande ostronen hunnit förstöra en lantlig mage. Man har sagt åt den av anor dignande greven-värden: Nej, nu får det va slut! Nu pikar jag hem å viker mej!

Men nej! Man blir kvarhållen flera dygn i sträck och måste utveckla en kvickhet, som man själv icke äger - möjligen konkurrenten - i detta fall Hasse Z. Vi ha träffats i de förnämaste salonger men varit luft för varandra - vi ha inte engång upptäckt varandra - kanske ha vi inte ens varit på samma fête. Men det gör detsamma! Jag tackar för det underjordiska och av verklig vänskap bemålade samarbete han behagat deltaga i då det gällt att skilja agnarna från vetet - humbugen från le bon sens naturel.

Med all säkerhet finns inte i något kulturland ett så gott förhållande mellan två konkurrenter som verkligen arbetat på sitt lands enrollerande bland de stater, som nu betyda kulturen på det här tämligen ellipsoidiska klotet, där vi framsläpa en ljuv och usel, av restriktioner irriterad och förljuvad, lumpen tillvaro, vilken dock är den bästa för den verklige, den levande filosofen.

Det här blev inte den Strix' historia jag från början menade. Napoleons historia var kortare än min hittills. Häri har jag något försprång. Men mina förutsättningar voro också gedignare än Korsikanens.

En skämttidnings historia är dess redaktörers, sade redan Geijer. Men han fattade inte - på grund av brist på materiel - vad som kräves av en redaktör som mig. Därför dog han också. Strix är den enda tidning i världen som under 25 år haft samma redaktör. Lord Hume, Sir Bennet - alla ha fallit på grund av dålig mage och brist på medikamenter. Men jag har hållit mig kvar, om också krampaktigt.

Nu återstå endast 25 år - och jag har varit utgivare av världens förnämsta humoristiska blad i 50 år. Detta betyder något. Den som icke begriper detta är ovärdig - icke endast som prenumerant utan även som människa.

Strix har under dessa 25 år varit en uppslagsbok för hygglig humor, vis levnadskonst, glädje av växlande valör, men med front mot alla samhällets underliga kryphål och missriktningar. Strix har alltid avskytt och förföljt hyckleri. Strix anser att hyckleri är den vidrigaste egenskap som kan vidlåda en människa. Mina medarbetare ha vackert och fint bistått mig i mitt verkligen ärliga arbete härvidlag.

För övrigt tycker Strix, att människor böra få vara och leva som de vilja sedan de blivit fullvuxna. Men de få skylla sig själva om de inte på något sätt visa sig tacksamma mot det samhälle, som, även om det är illa ihopkommet, ger dem skydd, kläder, föda och biograf.

Ty om de visa sig otacksamma mot naturlagarna, bli de dödade. De dö helt enkelt och simpelt. Och ingen klok människa sörjer dem.

Detta är ungefär resultatet av Strix' historiskt-filosofiska utveckling under 25 år. Min pappas gamle lärare i Linköping, lektor Steinordh, brukade säga åt ynglingar, som visade fräcka och oförskämt bolschevikiska tendenser: - Vänte I pöjke, tess I får nånting å konservere, då bler I nog könservative!

Vilken djup sanning ligger det inte i detta!

Thomas Theodor Heine, en av de mest radikala människor jag känt, gjorde engång en teckning, som föreställde en kung, vilken satt på sin tron och mot den tronen tågade en här av proletärer med röda fanor, påkar och alla farligheter. Bredvid sig hade denne kung en korg full med ordnar. Och när massan kommit i den allra farligaste närhet med majestätet vräkte detta ut alla ordnarna över de anstormande. De gjorde ögonblickligen heltom sjungande »Heil Dir» eller något liknande.

Detsamma ser man på den välklädda, delvis feta, men desto mer okultiverade regering vi nu ha. Vi ha en mycket konservativare regering - ur utvecklingssynpunkt - just nu, än vi någonsin haft. Inte är det arbetarnas regering! De äro proletärer, »som kommit sig upp». Och deras löjliga försök att representera skrattar vår gamla svenska tusenåriga kultur åt.


The above contents can be inspected in scanned images: 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:52:56 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adel/26.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free