Jag hälsar kvinnorna i riksdagen välkomna. Men jag kan aldrig tro att de på allvar ta sin uppgift att stifta visa lagar åt oss. Ty det går inte. Vi äro alltför konservativa och förbenade.
Kvinnorna verka dekorativa och justa i sina enkla klänningar och smyga sig smidigt i fråga om dress behagligt och nära efter männens allvarliga och hemmasydda kostymer. Särskilt tycker jag om att de inte ha för korta klänningar. De äro alldeles lagom i den vägen. Skulle de uppträda i kavajer och mollskinnsbyxor och grova skor med klackjärn, skulle de överdriva. Jag älskar dem sådana de behaga uppträda. Men skulle de följa moderna och förekomma i kjolar som sluta under armhålorna, med långa strumpor med fickor i, absolut naken rygg och tatueringar på - ja, överallt - ja, då skulle jag kalla deras uppträdande i den lagstiftande församlingen humbug.
Emellertid ha kararna (om de själva våga kalla sig så numera) enligt till mig ingångna underrättelser börjat uppträda välluktande. De slå Eau de Cologne på de hemmavävda rockarna, blanda Eau de Lubin i tvättvattnet och ha - honni soit qui mal y pense - börjat tvätta sig om fötterna innan de draga på sig sina fårullstickade hemstrumpor. Jag är övertygad om att kvinnorna med sin fina psyke skola inverka högst sympatiskt och förnämligt på sina kammarkamrater. Det kan så småningom bli stil på svenska folkets representanter. Halva mitt liv har jag längtat efter detta. Nu står jag inför den stora uppfyllelsen.
- Hör nu, redaktörn, sade pråmskeppar Jansson, som jag händelsevis mötte
på Skeppsbron förra veckan - säj mej, ä dä meningen att käringarna ska
ta ratten ifrån oss? För har jag en skuta som jag är redare i å har di
flesta axena, så går ja opp å tar rodret när det blir väder, si! Inte
faen säjer ja till restauratrisen att hon ska ta rodret! Nääj, nääj,
Engström! Skulle dom jävlarna få sköta grejet, så skulle dä bli jordslag i
seglena å kölsvinet skulle ruttna å vi skulle dö på en obebyggd ö! Näij,
Engström, när di börjar klä å sej på ryggen å tatuera sej på smalbena,
då ä de fara för staten! Jag förstår mej inte särskilt på fruntimmer,
men dä ä en helsikes paragraf, de här me flecker. Men vet Engström var
felet ligger? Nej, han vet inte dä! Felet ligger hos oss karar, som
inte ha tagit fruntimmerna i kragen å satt dom ner i köket å lärt dom
å föda barn å laga mat å va som människor. För si när fruntimmer får
rösträtt å får sköta sej själva så blir di vilddjur - di klär å sej och
tatuerar sej å ställer te elände - för di behöver karar, si, å karar som
ä riktiga karar, si, som håller dom på sin plats å lagar så att di allti
ä mä barn. Å dä säjer mamma hemma. Ho ä gammal å ful, men jädrar, ho
stoppar länge! Femti år ha vi vatt gifta å va dä anbelangar så håller vi
ut femti år te. Ursäkta gubben, att han säjer som dä ä. Men dä ä så! Si,
när en håller ihop å blir gamla ihop å en sir att barna artar sej å blir
lika oss te oppsyn å utseende, si, så ä de som om den gamla kärleken
skulle liksom leva opp igen å dä kan va presis som ve slåttern, när en
geck å dansa - jösses redaktörn - ja, han ä ju en gammal kar, fast han
ä så dum så han skriver opp allt va en säjer, ursäkta gubben! Men när
fruntimmerna börjar på å skriva lagar, då gör ja en kryss ut te havs!
