Havet ligger blankt och vitt och speglar en rymd som tyckes vitglödande. På en flat häll ett stenkast från stranden ligger en pingstlat vikarsäl på sidan och sover i solskenet.
Från fyren uppe på höjden av sanddynen kommer fyrmästaren och efter honom hans tax. Då de komma ut ur småskogen, tvärstannar husbonden, ty han har fått sikte på sälen. Taxen stannar också och ser frågande upp på sin herre. Sälen ligger still som om han vore skjuten. Fyrmästaren tar upp taxen och smyger sig ljudlöst ända ned till stranden, där han sätter sig med ryggen mot ett par vrakplankor. Han pekar på sälen och viskar åt taxen: - Titta där, Bob! Där, där! Men sälen ligger orörlig och verkar som en del av hällen. Taxen ser honom inte, utan tittar omväxlande utåt havet och på fyrmästarens ansikte. - Där, Bob, där!
Taxen begriper inte ett dugg.
Men en säl ligger inte och sover många minuter i stöten. Plötsligt måste han om också halvt i drömmen lyfta på huvudet och se sig omkring. Han spanar åt höger och vänster och bakom sig. Han drar in vädret. - Nej, här finns inget misstänkt! Alltså slocknar man av ett slag igen!
Och han lägger sig ned på sidan som förut och dåsar till i den härliga värmen.
Den här sälen lyfter också plötsligt på huvudet, spanar och vädrar runt horisonten - och nu ser taxen honom. Fyrmästaren tar Bob om nosen med ett fast grepp. Bobs svans arbetar förtvivlat. - Stilla, stilla! viskar fyrmästaren. Tyst! Och Bob förstår. Han vet vad som menas med att vara still och tyst. I nästa ögonblick har sälen lagt sig ned och sover igen. Nu släpper fyrmästaren Bob, och denne rusar ögonblickligen ned till stranden och ut i vattnet. Den omärkliga dyningen frasar sakta bland strandstenarna och förtar ljudet av Bobs steg. Nu släpper han bottnen och börjar simma. Rakt som en torped på målet, fast inte så fort, och vägen är lång för en tax - ett helt stenkast.
Om ett par minuter rekognoscerar sälen igen. - Vad är det där? tänker han, då han får sikte på Bobs huvud, den svarta punkten som närmar sig. Jaså, bara en annan säl. Och han lägger sig ned igen och somnar.
Snart är Bob nära målet. Han fryser litet av intresse och det är inte utan att inte svansen piskar vattnet ibland. Sälen vaknar. - Det där var en konstig säl, tänker han och lyfter sig på framskrävlingarna. Nu är Bob alldeles vid hällen. Han visar tänderna och lägger framtassarna på stenen beredd till anfall. - Nej, det här är något galet, tänker sälen. Det här är ingen säl! Det är bäst att ge sig i väg! Han gör ett kast och går i sjön.
Men i sista ögonblicket har Bob fått ett fast tag med tänderna i vikarens ena bakskrävling och dyker med honom.
Fyrmästaren reser sigupp och rusar ned till vattnet.
- Var tusan tog Bob vägen? Varför kommer han inte upp igen? Kanske vikaren har hunnit ge honom ett tjyvnyp, ty en vikare hugger inte falskt -
Fyrmästaren blir ängslig. Bob och sälen äro fortfarande borta - - - men där - därborta höjer sig vikaren med halva kroppen över vattnet, långt ute är han redan - - - och där, där dyker Bob upp strax bredvid. Nu får han sikte på vikaren och börjar modigt simma rakt på honom igen. Vikaren dyker.
Fyrmästaren ropar: -Bob! Bob! Ici, Bob!
- Det dröjde länge, innan Bob fick klart för sig att han borde simma i land, berättade fyrmästaren. Och ängslig var jag också att han inte skulle orka ta sig fram ända till stranden. Ingen båt hade jag heller i närheten. Det blev några oroliga minuter och det var inte mycket krafter kvar i hunden när han äntligen fick botten under tassarna. Han orkade knappt ruska av sig vattnet. Ja, det är en underbar hund, sade han och klappade Bob. Tror du inte han begriper vad vi tala om? Jo, det kan du vara lugn för! För min del är jag alldeles övertygad om det. Förra sommaren t. ex. satt jag härinne och läste en dag, då jag fick besök av en karl med ett viktigt brev. Det gällde att några timmar senare ge sig i väg med motorbåten till Stockholm. Jag ropade utåt köket att man skulle bära oljekläderna ombord. Båten stod som vanligt uppdragen på slipen med en stege lutad mot relingen. Hunden var inne i rummet, då jag gav befallningen. Han låg som vanligt på mattan under bordet. När jag och pojken fått båten i sjön på kvällen och skulle starta, vem låg inte gömd under filthögen längst fram i förn, om inte Bob! Vi skulle inte ha upptäckt honom, om han inte hade glömt svansen. Den stack fram under filtarna. Bob hade smugit sig ut långt i förväg, klättrat uppför stegen och krupit ned och gömt sig för att få följa med. Han måste ha hört ordern om oljekläderna. Nåja, den gången fick han följa med, jag nändes verkligen inte att lämna honom hemma. Fick du följa med den gången, Bob?
Bob viftade på svansen och nös.
