För första gången på rätt många år ha Kalle Andersson och jag gått runt Byholmalandet. Vi döko in i skogen, som verkligen är grön och gingo sakta pratande de villsamma stigarna genom hyggena i havets närhet. De få furor, som kristiden lämnat kvar, susade som förut, men nu med ackompanjemang av vår ungdoms småskog, som håller på att sträva mot höjden. Duvor lyfte skrämda. Alla slags småfåglar lämnade ängsligt sina bon för att leda oss på villospår. Men vi ville inte skada någon levande varelse - knappt myggen och flugorna, som svärmade omkring våra på grund av den ovana vandringen upphettade ansikten.
Roddar-Kalles katt följer oss som en hund. Han är sällskaplig och gläder sig åt att träffa oss i skogen. Han följer oss jamande och vi jama förtroligt för att övertyga honom om att vi äro välsinnade personer. Men är han välsinnad? Han reviderar sitt revir av fågelbon. Han är på jaktstigen och begagnar sig av oss, av vår närhet. Och när vi slutligen närma oss havet och komma i ofruktbar terräng, lämnar han oss.
Vi fortsätta genom den verkligt intensiva grönskan, där endast den orangefärgade stigen bryter mot det gröna. Men nej - den bryter icke, den har samma valör som det gröna. Allt är en underbar harmoni stämd i grönt, för skön för en målare, för stark för en människa.
Och hela tiden höra vi havets arbete i stranden - som om man kunde tänka sig en säckpipa i susande bas stå bakom alla ljud av sommarn och alla färger och alla valörer, medan livet piper i miljarder melodier, fåglars sång, myrors rassel i svår terräng med torra barr, solens arbete med utvidgningen av sprickor i en gren, en flugas vingslag, tärnornas nervösa flykt, molnens brottning med nya temperaturer, klorofyllens segerrika framtåg i färgernas strid och min cigarrettröks underbara slingor av blåa ormtankar - och Kalle Andersson vänder sig om och säger: - Detta är oberörd mark, gosse!
Vi ha tänkt på detsamma.
Här är en gammal fästig. Här har jag ridit med min Islandshäst över berg och utför berg. Här måste man krypa för att komma fram. Här halkar man på en underbart violett mossa, som sjunger ljuvt i färg med bergets grågröna ton och gyttjans brunvioletta dunkel. Här växa Linnea och Kröson tillsammans och förvridna tallar glutta mödosamt över sin bergklint, bakom vilken Nordan möter dem med kyla, då senhöststormarna börja säga ifrån.
Så småningom komma vi ner till Skatudden och där säga vi åt varandra detsamma som vi sagt i mer än 20 år varje gång vi klättrat hit: - Här skulle vi bo! En stuga här! Det vore inte dumt!
Därnere äro tallarna vridna som av en vansinnig gud. Granarna äro mattor, men enarna stå sega och upkäftiga och tålande allt. Här är vildmark och härnere i stranden har jag skjutit skrak i min ungdom - mittemot den uppgående solen - med ansiktet vått av stänk från dyningen, som trasslade sönder sig i den gamla moränstranden. Och här har jag engång i kanot, flyende för akterlig storm, gjort en teckning - naturligtvis först då jag kom hem - av den djupaste dyning jag någon gång har sett.
Där bor en del av mitt hjärta.
