- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Prackhamns såg

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Prackhamns såg

Det finns ändå arbetare kvar i landet som ta avstånd från det allmänna tokstolleriet och föredraga att leva på sina händers verk hellre än att leva på strejkkassan, vilken mänskligt att döma förr eller senare måste ta slut. Som till exempel vid Prackhamns sågverk.

Bolaget har haft att kämpa med svårigheter och måst inskränka sin produktion alltmer ju större löner arbetarna ha begärt. Men när strejken kom, fortsatte några bussiga pojkar sitt knog trots kamraternas hot. Den som hade hand om strejkkassan var en ilsken och dum underhuggare, som levde på sin fradgande käft och vilkens föregående är nog så dunkelt. Underligt att alla agitatorer få fradga i mungiporna! Men det hör väl till.

Rospiggarna äro lata. Och det skulle inte falla dem in att röra en fena som arbetare, så länge de få betalt ur en strejkkassa. De gå omkring med händerna i byxfickorna och röka cigarretter, dem strejkkassan betalar. De få sprit på sina motböcker - strejkkassorna betalar spriten. Frågar man en sådan herre: - Skulle ni vilja mot god betalning skjuta hem den här lådan på min skottkärra? svarar den ädle med ett högdraget nej! Ty han behöver inte arbeta. Och skulle han bekväma sig till arbetet, tar han oförskämt betalt.

Men, som sagt, det finns några av gamla stammen kvar. Jag kom nyligen seglande ner till Prackhamn. Sågen gick, men med litet liv. Där fanns bara ett dussin arbetare kvar, som med fara för stryk gjorde sitt bästa.

Jag träffade min gamle vän Efraim, mitt årsbarn, med vilken jag har jagat mycket sjöfågel i min ungdom. Han stod vid sin sågklinga - fortfarande tre fingrar borta på norra kardan. Jag sade: - Hej på dej, Efraim! Törs du verkligen stå kvar i arbetet? Är du inte solidarisk, din jäkel?

- Nej, Albert, svarade han. Si jag kan inte låta bli att arbeta. Människan är till för att arbeta - och kommer någon jäkel och säger stopp, så ger jag honom faen. Jag knogar på, för jag förstår att bolaget har sina svårigheter. Och så måste jag ju medge att vi har bra betalt. Jag begriper inte rulljansen, men jag förstår att det hela är åt helsike. För inte kan bolsjevikerna sköta bolag. Det ser ut som om de ville att var människa skulle ha sitt eget bolag, åtminstone bär de sig åt så. Och så länge bolaget kan betala, stannar jag kvar.

- Men vill inte kamraterna klå dej?

Efraim är en liten man med inte ett dugg överflödigt fett på musklerna. Han består av skelett och muskler. Varje kväll ror han ut och vittjar sina nät, drar upp sina ryssjor och strävar för att familjen skall få brödfödan.

- Ånej, svarar Efraim. Ja, det vill säga, midsommarafton då jag skulle gå hem, kommer en jävel som hade arbetat på sågen förut. Vi möttes på vägen neråt ångbåtsbryggan och när han fick korn på mej så valsade han fram och neg och jävlades och sa att jag inte var solidarisk och nu skulle han si hjärteblodet på mej.

- Aktarej, sa jag, annars tar jag fram kniven!

Å då plockade han fram en järnstång ur innerfickan och gick fram. Men jag klämde till honom märesamma.

- Med kniven? frågade jag.

- Nä mä en gärdsgårdsstör som jag fick tag i. Jag drämde till honom rakt över skallen. En vet ju inte va en sån där fuling kan ta sej till, så dä bäst att klämma till med en gång!

- Men hur gick det sen?

- Hur dä gick sen? Ja dä vet jag inte, men han låg kvar när jag gick därifrån.


The above contents can be inspected in scanned images: 200, 201, 202

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:54:52 1998 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adel/30.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free