- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Madam

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Madam

På 1840-talet ägdes Gotska Sandön av en man vid namn Landström som avverkade skog, reste vindsåg och byggde skutor. Dessa skutor lastades med timmer på slipen och sattes i sjön fullfärdiga. Ty på Sandön finns ingen hamn och alltså ingen kaj. Det blev en dålig affär för Landström, som anställt ett 40-tal personer i sin tjänst. På grund av ekonomiska svårigheter måste han sälja ön till en viss Paterson som i sin ordning blev tvungen att fortsätta skogsavverkningen och skeppsbyggeriet ända till 1857, då lotsverket köpte ön och började bygga de första fyrarna. Byggmästaren var dåvarande väg- och vattenbyggaren kapten Nils Gustaf von Heidenstam, skaldens far.

Då Paterson sålde ön gjorde han som villkor att de av hans folk, som voro kvar, skulle sysselsättas av lotsverket tills de hunnit skaffa sig något annat, så att de ej stodo på bar backe, och då fyrarna första gången tändes i oktober 1859 återstodo av Patersons tjänare endast hustru Söderlund - madam - med sina barn och en gammal befallningsman Halling. Mannen Söderlund hade dött året förut. Han hade varit Patersons förtroendeman och övervakat timmerhuggning och sågning, ty han kunde skriva -. Redan år 1845 hade en begravingsplats invigts på Sandön av prästen Tranér på Fårön, men först år 1862 kunde Söderlund jordfästas. Ty det var icke lätt att komma till ön på den tiden, särskilt för en präst som var rädd för sjön.

Innan fyrarna byggdes på öns nordvästra udde bodde alla invånare i den s. k. Gården, som anlagts i skogen icke långt från sydvästudden av Gothberg, Gottlands siste verklige sjörövare. Resten av ön var vildmark. Hustru Söderlund stannade kvar vid Gården i en bofällig stuga som löpte fara att uppslukas av dynen. Men vad skulle lotsstyrelsen göra med henne och de minderåriga barnen? Fastän Sandön tillhör Fårö församling vägrade socknen att mottaga henne. Landshövdingämbetet på Gottland resolverade att Fåröns fattigvårdsstyrelse skulle ta henne om hand, men madammen sade nej. Fårögubbarna hade på en sockenstämma beslutat att icke ta emot henne, emedan hennes man varit flytking från Nuckö, som hör till Estland. Enligt en rapport till lotskaptenen av 20 mars 1861 led madam Söderlund verklig nöd i sin ensamhet vid Gården. Ty nu befolkades ön endast av fyrbetjäningen som bodde vid fyrarna en halv mil längre norr ut. I en ny rapport av den 7 april samma år begär fyrmästaren åter av lotsverket att madammen skulle avhämtas med tjänliga medel.

Men madam Söderlund vägrade. Hon försäkrade att hon skulle stanna kvar på ön till sin död för att få vila i samma grav som mannen. Hennes vilja var starkare än landshövdingämbetets och hon blev där hon bodde. Hennes historia är oskiljaktigt förenad med Gotska Sandöns.

För den uppmärksamme läsaren är min relation av hennes liv diger av intressanta ting. Tänk er en kvinna, en änka med två minderåriga barn på Östersjöns mest isolerade ö hänvisad till sig själv och sitt eget arbete, sin egen kraft. I tjugu år bodde hon vid Gården ensam med sina två barn, alltså till år 1878. Under tiden växte ungarna upp och uppfostrades i verklig tukt och Herrens förmaning. Den äldste, Ferdinand, som var född år 1854, blev sjöman och kom aldrig tillbaka. Den yngre, Hjalmar, föddes samma år modern blev änka, år 1858.

Hennes första ensamma år vid Gården måste ha varit krävande. Iklädd mannens byxor och stövlar gick hon och drog ris och strandvrak hem till Gården åtföljd av en vit tacka, som hon kallade Hjärtat. Ty på den tiden funnos vilda får på Gotska Sandön. Hon hade tämjt några, som under hårda vintrar kommit till hennes ensliga bostad, genom att bjuda dem på brödkanter och potatisskal. När Hjärtat fick ungar, sparades de för gummans skull av dem som skötte om fårbeståndet. Ty madam förvärvade alltmer aktning, ju mer fyrbetjäningen såg, att hon icke låg någon till last utan förtjänade sitt bröd på egen hand, trots det att hon var fattig som en lus. Hon gick på stranden och slog ut kopparbult ur strandvrak och sålde metallen. Hon gjorde drev. Hon fann alltid något efter någon storm och det avyttrade hon. Hon hjälpte till vid tvätt och slakt, hon stickade strumpor och spann åt dem som begärde. Hon spådde i kaffe och kort. På baksidorna såg hennes gamla svarta spel ut som en killelek på grund av de stora kaffefläckarna. Hon älskade djur. Och när hon engång en vinter måste lämna gården för att hjälpa till i något hem vid fyrarna - det var en hemskt kall vinter - fann hon vid återkomsten Hjärtat död, ihjälfrusen och ihjälsvulten. Hjärtat hade blivit för tam och madam Söderlund sörjde.

Hon läste några gamla romantiska böcker, som hon fick låna ur fyrmästarens bibliotek. I dessa böcker hade hon hittat namn på sina katter. En hette Semir, en Tony och en Atis. Ty hon kunde läsa och begrep vad hon läste. Hon hade lärt sina pojkar att läsa. Och när tiden kom då de voro i skolåldern och måste landsförvisas till Fårö folkskola, hände det att den yngre sonen tre gånger rymde från skolan för att få vistas i sitt fattiga men älskade hem. Gumman var sträng men rättvis. Och när någon av pojkarna gjort något sattyg, måste han själv klättra upp i en björk nere vid Sandkrogen och skära stjärtris. Men efter bestraffningen serverades regelbundet kaffe med dopp. Ty gumman var innerst mildheten själv och älskades därför till avguderi av de bägge pojkarna.

Gumman Söderlund var född år 1815, och ju äldre hon blev, desto mer omspanns hon av mystik och aktning. Hon kunde se och spå. Hon hade sett gubben Landström, som avverkade skogen, särskilt ekarna, i ett konstigt sällskap. Landström brukade rida omkring på ön. Men madam såg honom alltid med en ryttarkamrat och frågade honom vem det var. Den figuren visste Landström icke av. Hade aldrig sett honom, blev rädd och slutade rida. Men madam såg att det var skogsrået som icke gillade skogsskövlingen.

En annan, som spökade, var Brunnsberg, Sandöns ägare före Landström. Han byggde också fartyg och sålde skog. På hans tid var ön mycket hemsökt av ryssar som gjorde strandhugg och stulo får. Brunnsberg skulle engång skjuta en ryss, men träffade av misstag sin son, som dog. Madam hade vid flera tillfällen sett Brunnsberg bärande sin son på ryggen och sökande efter ett lämpligt ställe att begrava honom på. Brunnsberg hade blivit konstig i huvudet efter olyckan och sådana människor spöka gärna efter döden. De få ingen ro.

Men så småningom kom madam Söderlund på grön kvist.

Ty landshövding Gyllenram i Visby kom engång till Sandön för att jaga hare och gjorde då bekantskap med den underbara käringen som trotsat både hans eget ämbete och Fårö kommun. Han gick in i gården och pratade med gumman. Han var en intelligent herre och begrep ögonblickligen att madammen icke var av vanlig ull. Han såg bevisen på hennes ytterliga fattigdom, hennes arbetsamhet och hennes goda huvud. När han kom tillbaka till Visby gjorde han en penninginsamling åt henne bland stadens honoratiores. Han gjorde upp med patron Grubb i Fårösund att gumman skulle få handla hos honom för en viss summa varje år och särskilt till varje jul. När han dessutom sett att hon gick klädd i sin döde mans kläder, talade han med sin fru och hon talade med andra fruar i Visby. Det blev en insamling och Visbyfruarna sände kläder i oändlighet till madam Söderlund och hennes pojkar. Det blev klänningar, krinoliner, gamla uniformsbyxor, uniformsmössor av det åldriga, höga slaget, fruntimmershattar, underkläder, skor och allt möjligt. Gumman blev plötsligt högst elegant och övertrumfade i ovanlig grad fyrbetjäningens fruar, vilka inte på långt när hade så eleganta kläder. Hennes sociala ställning på ön blev med ens förändrad. För räntan på pengarna köpte hon flera sorters brännvin och minst tre sorters snus - ty hon älskade snus - Norrköpings, Kalmare, Ljunglöfs och troligen också Rappé. Hon var kommen på grön kvist, blev på gott humör - vilket hon för resten alltid varit trots sin förfärliga gikt och ännu hemskare fattigdom. Hennes ansikte bestod av ett otal rynkor redan förut. Men nu förenade de sig till ett enda stort leende. Dagligen satt hon och spådde i kort, berättade om gamla tider och kokade kaffe med brännvin mot reumatismen så att röken kom grön som en vårbjörk ur skorstenen på hennes stuga - så starkt kokade hon. Och »Kanickens» porter skickade hon efter från Visby. När någon från fyrarna kom och hälsade på gumman, plockade hon fram alla sorterna snus, portern och det goda brännvinet.

Men plötsligt dog patron Grubb i Fårösund. Gumman trodde genast att med hans död voro hennes inkomster slut. Som om ingenting hade hänt återgick hon till sitt förra liv - att leva på strandvrak och vävning med mera tillfälliga ting.

Alla år efter landshövding Gyllenrams besök hade hon visat sin tacksamhet genom att regelbundet skicka honom några kannor Sandönötter. Ty av Sveriges alla olika slags hasselnötter äro de från Sandön bäst, störst och mest välsmakande. Men en dag skulle madam ut att samla ved och stängde in sina söner Ferdinand och Hjalmar för att de icke skulle begå rackartyg eller dränka sig.

Just det året hade varit ett mycket dåligt nötår och madam hade med stor möda lyckats samla endast en kanna bra nötter som nu hängde i en korg under taket i väntan på nästa Fåröbåt, som skulle föra dem till Gottland. Pojkarna voro hungriga och mamma dröjde. De började med att stjäla en nöt var. Nästa minut togo de två var och fortsatte sedermera i rörelsens riktning, fast de visste att nötterna voro landshövdingens. När madammen kom hem och upptäckte brottet, bestraffade hon pojkarna hårdare än någonsin förut. Hon tog full av indignation en engren och doppade den i gammal strömmingslake för att pojkarna skulle minnas - - - en sådan aga hade de aldrig fått förut. Men de stulo aldrig mer landshövdingens nötter.

Efter många år kom landssekreterare Hambreus till Sandön och erinrade sig att det fanns en liten summa kvar åt gumman i en sparbank i Visby. Han arrangerade så, att hon fick det som var kvar. Det var något över 300 kronor. Madam blev åter rik och kunde komplettera sitt förråd av snus, brännvin och kaffe. Hon behövde inte längre släpa strandvrak till Gården eller torrved ur skogen.

Hennes son Hjalmar blev fyrvaktare i den nya fyren vid Tärnudden och gumman flyttade med. Hon lagade mat och förde regemente även sedan han gift sig. Men Hjalmar var en underbar man, en sällsynt företeelse, en ädel karaktär.

På kyrkogården, den av pastor Tranér invigda, låg hans pappa begraven med ett kors över sig. Detta kors ruttnade snart, men gumman gick till kyrkogården och reste upp det så länge det lönade sig. Slutligen var arbetet lönlöst, ty efter varje storm såg man knappast något av korset. När korset var slut, stack hon vid varje besök ner en trästicka vid huvudgärden, för att veta dess plats.

Hjalmar Söderlund beslöt att bygga ett mausoleum över sin far och i det skulle engång hans mor, han själv och alla av hans släkt vila till tidernas slut. Och denna byggnad skulle uppföras på den invigda kyrkogården. Hans mor började bli gammal - närmare nittio år - och hon hade engång för länge sedan beslutat sig för att ligga bredvid sin gubbe, flyktingen från Nuckö.

Under tiden hade Hjalmar Söderlund gift sig och började få barn som i sin ordning växte upp.

Kyrkogården låg ett par kilometer från Hjalmars fyr - Tärnudden. Hjalmar köpte i Visby några tunnor cement och göt med hjälp av sina pojkar graven. Det blev ett jättearbete. På lediga stunder buro de vatten från källan vid Tärnudden och skaffade strandvrak till väggar och tak - ett jättearbete, utfört med kärlek. Det blev ett riktigt mausoleum med förnämliga platser för de döda. Runtomkring lågo alla som efter kyrkogårdens invigning antingen dött på ön eller drivit i land som lik - och rörde man i sanden, fick man fram lårben och skallar. Och det kunde hända, att en pilspets av flinta dök upp i ljuset eller ett mynt - eller en bit av en stenålderskruka.

Fyrmästaren på Sandön har berättat för mig hur det gick till, då mausoleet var färdigt. Fyrvaktare Hjalmar Söderlund hade gjort en kista åt sin fars skelett, en smal kista, där han hade placerat benen som de skulle ligga. Den låg längst nere till vänster i kryptan - en underlig, smal kista av ek. Men Hjalmar hade gjort den så smal av praktiska skäl, ty köttet var ju borta, allt var torrt, benen lågo för sig själva, alltså behövdes bara en smal låda, där man lade skallen i ena ändan och benen i den andra.

- Och nu måste mamma ner dit och se när vi lägger in pappas kista i mausoleet!

- Inte kan jag gå dit - jag är för gammal, sade madam.

- Jag skjutsar madam ned, sade fyrmästaren, ty han var ägare av öns enda häst. Och de tre, madam, Hjalmar Söderlund och fyrmästaren, reste ned till Gården och veko av till fots åt kytkogården till. Madam Söderlund var hopskrynklad av gikt och gick med två käppar - över nittio år gammal. De båda männen hjälpte gumman, och efter åtskilligt besvär voro de framme vid kyrkogården. Mycket hade förändrat sig sedan sista gången madam var där. Staketet var nedruttnat, sanden och stormen tillsammans hade utplånat spåren efter de gamla gravarna. Men stolt reste sig Hjalmar Söderlunds cementmausoleum med sin solida ekdörr. Över dörren låg i en hålighet en tavla med vackert målade bokstäver. På den hade fyrvaktare Söderlund präntat:

»Den aldra högstes makt helga, velsigna och bevara detta hvilorum.
Och upptag deras sjelar hvars kroppar här såfver.»

(Jag måste medge, att jag, när jag första gången såg denna kyrkogård och dess mausoleum, kände en underbar känsla av vild ensamhet, vild glädje över att kunna känna mig ett med sanden och det gröna havet och måsarnas skri.)

Nere i mausoleet lågo stoften av gubben Söderlund och ett av Hjalmars barn som dött i tidig ålder. Gubben Söderlunds kista var onaturligt smal, men Hjalmar hade snickrat den sådan, därför att allt kött var ju för länge sedan bort från benen och benen ensamma göra sig ju icke så breda.

Madam Söderlund ville ögonblickligen gå ner i graven och titta i kistan. Hjalmar protesterade.

- Är du säker på att det är min man Anders och din fader Anders skelett, som du har lagt in i denna kistan, min son? frågade madam.

- Mamma har ju skött om korset - å när korset ruttnade så stack mamma pinnar i sanden för å hålla reda på stället - å detta är pappas grav å kista å skelett! Dä ä säkert. Jag grävde opp'ett just där ja visste att dä låg!

Men madam var inte säker. Hon befallde: - Min son, gå ner å ta å locket å hämta opp Söderlunds dödskalle, så får ja si, om dä ä Söderlunds.

Hjalmar måste ner i graven, lyfta av locket och plocka fram sin fars skalle. Han sträckte upp den åt gumman.

Hon tog emot den med darrande händer.

- Min son, ja vill veta, om dä verkligen är Söderlund. Jo, dä är Söderlund.

Och hon lade skallen till sitt gamla bröst, vaggade den, smekte och kysste den och sade: - Ja, nu dröjer dä inte länge förrän ja kommer te dej, Söderlund!

Så sade hon till Hjalmar: - Ja, ta nu å lägg tebaks dädär, min son!

Varpå Hjalmar placerade skallen i ena ändan av likkistan och skruvade till locket.

Madam hjälptes upp i schäsen och fördes sakta - med tanke på hennes gamla gikt - hem till sin stuga.

Fyrmästaren frågade: - Varför ville madam så nödvändigt titta på skallen?

- Jo, ja tänkte att Hjalmar kanske hade glömt var han hade begravt Söderlund i sanden. Men si ja visste att han hade en framtand borta. Å de stämde när ja fick skallen i händerna. Dä var Söderlund - å nu kommer ja ätter! Snart! För ja har ingen glädje utå livet nu när alla barna ä ute å ja ä över nittio år å Söderlund ä borta. Si dä ä som om dom som har vart tillsammans i ungdomen å i kärleken aldrig skulle kunna skiljas åt. Si ja tror att scheletterna söker opp varandra i sån här sand. Di kryper ihop å blir som ett schelett ihop.

Nu är madam Söderlund död och ligger begraven i det av sonen byggda mausoleet. Kyrkogården, på vilken denna cementkonstruktion står, är den mest ensliga dödsåker jag sett. Oändligt enslig och dyster. Och när allt är tyst i stranden, hör man ändå ett underbart tragiskt sus från skogen, om också tallkronorna stå dödsstilla. Det är som om alla Östersjöns vindar skulle ha tagit bostad i kronorna för att vila sig ett slag i ångest.

När jag var där sist för att rita av kryptan, hade öppnat ekdörren och såg ned i dunklet, fick jag en känsla att jag störde madam Söderlund. Jag blev till och med litet rädd för ensamheten. När jag gick tillbaka till den jaktstuga där jag bodde och traverserade en av vinden uppriven sandgrop, sprang en hare fram under en trädrot och verkade ännu ensligare än jag. Jag gick förbi en av de nya agafyrarna och snavade på en stig över ett lårben av en människa. Jag gick in i skogen och hittade en stensättning från forna tider. Mitt i den låg underkäken av en människa bland vita sälben. Jag hittade en nästan hel dödskalle under en gammal tall som kunde vara många hundra år gammal. Ty på Sandön växa träden långsamt och motvilligt. Stormarna hindra riktningen uppåt. Träden föredraga att breda ut sig över mossan.

Jag gick fram till den gamla Gården, där sjörövaren härjat och där man funnit skelett av människor, då man reparerat golven, skallar med märken efter yxhugg och ben med stora hak i. I den stuga, där madam bott och där sanden håller på att döda den förr rika växtligheten, som arbetat sig fram genom golvspringorna och nöter de gamla golvplankorna, lågo reliker efter gumman - en krinolinställning, en spetsmössa, en paraply med spröt av valbard. Det var som att komma in i 1700-talet.

Och jag kom ihåg en historia om madam. Förr i världen gick sälen ofta i land på Sandön, ty ingen störde den. Nu håller den till på stenar några meter från stranden. Gumman Söderlund kom en tidig vårdag beväpnad med en yxa för att hugga litet kaffeved från en skuta som gått på land under en marsstorm. Hon var hungrig och barnen hade ingen mat. På sanden innanför den sälsten som kallas Flata Hällen mötte hon en sälkut. Hon anade mat och smög sig fram emot villebrådet. Men hon behövde inte smyga. Sälhunden kom emot henne och visade ingen rädsla. Och madam kunde inte heller döda. Kuten väste litet i början, men sen tillät han att hon smekte honom. Hon visste strängt taget inte hur hon skulle göra för att tillfredsställa sitt samvete. Hon behövde mat, men kuten var ju så snäll och orädd! Han låg och nafsade efter hennes fingrar under det att hon kämpade med sitt samvete. Men till slut fann kuten det säkrast att gå i sjön igen och just som han kom i det våta, begrep madam, att hon burit sig dumt åt, då hon inte huggit honom i skallen genast. Hon försökte få tag i bakskrävlingarna för att dra upp honom på land, men han var för stark. Han gick i sjön och försvann. Den dagen fick hon och barnen leva av potatis och sillake, då de kunde ha varit flottiga om munnarna av det härligaste sälspäck.

Och ändå läste hon gärna och ofta Fåröbornas aftonbön:

»Gud välsigne vår åkrar och ängar,
våra pigor och drängar,
giv fisk i garn och kut i strand,
Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt!»

*

Jag läser i min dagbok från Sandön: »I natt efter sydostlig bris med brott på sjöarna har vinden plötslig kastat om till nordväst. Sjön fortsätter i sin riktning, men nordosten tar skummet av brottkammarna och kastar det akter ut. Då se de vandrande brotten ut som vilda vita hingstar med fladdrande manar, djärvt framstormande.»


The above contents can be inspected in scanned images: 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:57:56 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/33.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free