- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Sandöhistorier

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sandöhistorier

Under min vistelse på Gotska Sandön fick jag en kväll höra ett uttryck, som var alldeles nytt för mig och alltså krävde förklaring.

»Rospiggen hade seglat två byttor ut och två byttor in, men strandade ändå.»

Byttor?

Jo, förr i världen hade allmogeskeppare aldrig annan logg- eller timglas, om man så vill. De använde en träbytta, fylld med en viss kvantitet vatten och med utlopp genom en gåspenna. Klockor hade de inte utan seglade en eller två eller tre byttor, som de kallade det, och beräknade tid och avstånd med hjälp av denna primitiva inrättning.

- Men detta måste väl vara ett gammalt minne från medeltiden? sade jag.

- Nej, jag är övertygad om att våra farföräldrar hade reda på vad som menas med en bytta och dess tid. Fråga dina gamla rospiggar i Grisslehamn, skall du få se!

Jag har gjort det, men de gubbar, som möjligen känt till detta slags segling, äro döda, och ungdomen intresserar sig inte för annat än motorer.

Gottlänningarna hade sedan lång tid skämtat med rospiggarna om deras byttor.

- Nå, men rospiggar och gottlänningar ha väl inte haft så mycket att göra med varandra? Om jag undantar Gotska Sandön, ty där ha de ju träffats!

- Om!! Jo du kan vara lugn för, gosse, att de träffades där, särskilt folk från Fårön härifrån och folk från dina trakter, från Grisslehamn och skärgården söder ut, Möja och dom krokarna.

Och så fick jag i mig åtskilligt av historia, av vilket jag gör en bland de hundra just nu.

*

Innan fåröborna fingo Gotska Sandön till skänks av drottning Kristina, hade de sedan hedenhös seglat dit för att fiska säl - som det kallades - ty säl betraktades på den tiden som ett slags fisk. Men likadant hade rospiggarna gjort sedan hedenhös. Rospiggarna trodde, att ön var deras, och Fåröborna ansågo den (med större rätt, kanhända) som sin egendom. Det var dåligt med sjömätningen på den tiden, och ingen visste om Sandön låg närmare svenska fastlandet än Fårön.

Det kunde hända att Fåröbor och rospiggar träffades på Sandön och det blev fej - krig - slagsmål. Blodiga strider -ty på den tiden var det inte så noga med ett människoliv. Många av de människoben och skallar, som man hittar i sanden på den omtvistade ön, ben med märken efter hugg i och skallar med hål i hjässorna härröra sig med all säkerhet från detta fiskarkrig.

Engång måste det ha funnits en hamn på Sandön, söder om Säludden. Den har försvunnit på grund av landhöjningen, men just däromkring finnas märken efter boplatser, brända stenar och kol och aska och ruiner efter ett par inseglingsfyrar. Där har folk bott och haft sin varelse och njutit jägares och fiskares fria liv, ätit sälspäck och vältrat sig i mat och slagits när någon från främmande land sökt sig dit för att vältra sig i samma späck. Men den historia jag nu berättar, tillhör en långt senare tid.

Det var inte alltid slagsmål under säljaktstiden, ty när Fåröborna hade god vind till Sandön, hade rospiggarna god vind hem och tvärtom. Men stundom fördröjde sig den ena parten och de båda träffades. Då blev det vanligen krig.

Engång - det tillfälle jag nu talar om - hade några Fåröbor kommit överens om att resa till Sandön. Men en av båtarna, bemannad med en gubbe och hans tämligen fullvuxne son, hade blivit i ordning en dag före de andra och seglade alltså tidigare. De kommo lyckligt i land på Sandön, byggde sin riskoja och började gå längs stranden för att se om några andra människor funnos där. Det dröjde inte länge förrän de mötte två män, rospiggar, som också voro ute i samma ärende. Det blev samtal. Rospiggarna voro mycket vänliga, men visade sig ovanligt angelägna att få veta, var de andra landat. Jo - det berättade Fåröborna. Men samtidigt var gubben ängslig att det skulle bli något bråk och att rospigarna skulle komma på natten och göra dem något illa.

Parterna skildes åt och gingo åt var sitt håll.

Fårögubben gjorde som vanligt upp en eld framför sin riskoja. Men sedan högg han till en stock, drog över ena ändan en stickmössa och lade den under sin fårskinnsfäll. Därpå befallde han pojken att krypa upp i en tall och gömma sig i trädkronan. Själv ställde han sig bakom en annan tall i avvaktande ställning med sin goda sälbössa laddad.

När det så led inpå natten ett stycke, fick han se två karlar komma smygande med bilor i händerna. Den ene gick in i riskojans öppning och vrok bilan i skallen på den han trodde ligga i sängen - men han högg ju i en tallstock!

I samma ögonblick drog Fårögubben av sitt röjraskut (bösskott) och rospiggen stöp. Den andre rospiggen tog till flykten.

Pojken hasade sig ned ur sin tall och båda började överlägga. Kanske var det bäst att resa från Sandön, för de andra rospiggarna skulle väl komma och hämnas. Det var inte gott att veta hur man skulle bete sig.

Men då hördes ljud och glada rop - det var de andra Fåröborna som kommit i land. De fingo höra det som hänt.

- Inte behöver vi göra oss någon brådska - vi är ju manstarka och vi är folk, som håller att ta i! sade de.

Men just som de överlade om detta, kom en hel hop rospiggar rusande fram . Det var mycket folk och Fåröborna tänkte att det var klokast att ge sig i väg - och de rusade till stranden och sköto ut båtarna - det var bråttom!

Alla klarade sig ut med båtarna, men den nyss omtalade Fårögubben och hans son blevo de sista.

En rospigg sprang ut i vattnet och högg sin yxa i ryggen på gubben. Och gubben dog innan han hunnit hem till Fårön.

Så där gick det till på den tiden.

Men jag undrar om skillnaden mellan den tiden och vår tid är så stor!

När greve Stenbock drunknade för åtskilliga år sen ute i skärgården och man hört hans rop från havet och ingen lade två strån i kors för att rädda honom och man frågade dem som hört nödropen, varför de inte givit sig ut i båtar för att rädda liv - så svarade de: - Inte visste vi att det var greven, men hade vi vetat att det var greven, så hade vi naturligtvis gett oss ut.

Det ligger mycket i ett sådant svar.

En rospigg gör inte gärna något om han inte kan förtjäna på det. Jag känner rospiggarna och vet, hur kalla de äro och hur egoistiska. Man talar om judar och förebrår dem kyla, då det gäller andras liv och egendom. Men de äro barnungar mot rospiggarna.

Jag har själv varit med vid ett skeppsbrott, då de sprang från stuga till stuga och tiggde om folk att gå med mig ut i min båt - men alla ville sova och somnade. En ung officer och jag tvungo några stycken fiskarpojkar att klara skivan - det hela gick bra - men det var mera tur än konst. Och jag vet en fiskare härifrån trakten, som av ren slöhet gick hem och lade sig, då han händelsevis fick höra nödrop från sjön. Han var för lat att tala om det för någon annan och somnade lugnt.

Jag vill inte skryta med mig själv, ty jag har aldrig räddat något liv, men jag har möjligen någon gång varit orsak till att något liv blivit räddat.

Men Fåröfolket är helt annorlunda beskaffat. Det finns ett slags fostbrödralag mellan dem. De kalla sig livsbröder, de kunna lita på varandra, när det gäller. Och det är inte lätt för en utomstående att bli vän med dem. De bildade förr i världen ett slags hemligt sällskap och hade ceremonier. När en pojke slagit sin första säl, intogs han i männens lag så: Han fick ta mössan av sig och en av gubbarna körde ner näven i sälblodet, som skvalpade på båtens botten, strök sorken (pojken) i ansiktet med det och förklarade honom som mogen, som kutbuss (säldödare). Så var det åtminstone bland Näsboarna - på Gottlands sydvästra sida. Men Fåröborna hade någon liknande ritual också.

Våra rospiggar ha varit säldödare också. Men icke på långa håll så mycket som gottlänningarna. Fast här i Grisslehamn mer än på andra håll, på den tiden när det fanns havsis. På tjugu år har här inte funnits riktig is i havet.

Och vad beror det på? Inte är det mitt fel! En värmeböljas? Kanske!

Jag talade med Fåröbor om allt detta. De gamla förstå som vanligt icke den nya tiden med minor och flygmaskiner och automobiler, utan tänka med saknad på den gamla, då gudarna välsignade deras stränder med vrak och då all deras längtan gick ut på att jaga säl. En gammal man sade: - Redaktörn som heter Engström, är väl kanske släkt med gubben Janne Engström? Jaså inte - skada, det! Han tog engång en vikarsäl med bara händerna. Det är inte många som gör efter. Vikarn låg på en sten med ett litet hak på och Janne försökte smyga sig på honom. Stenen låg inte vidare långt från land och djupt var det inte. Men det är så med sälarna, att då dom går i sjön så går dom runt, och håller en fast då, så kan de vrida händerna ur led på en om en inte släpper i god tid. Men Janne var stark som fan! Och just bakom haket på stenen hade sälen huvudet, så han kunde inte se åt land. Vind kom utifrån, naturligtvis. Janne började på att smyga i vattnet och lutade sig fram mer och mer ju närmare han kom, så att skägget släpade i sjön till slut. Och när han kom till stenen, högg han fast i båda bakskrävlingarna på sälen. Det blev ett djävla liv i sjön, ska Engström tro, men Janne höll fast - men han måste släppa den ena skrävlingen, annars hade armen gått av. Fyrmästarn, som stod på land och hade sett det hela, rusade ut i sjön i sista ögonblicket och fick tag i den andra skrävlingen1.

1 Skrävlingar = sälens fötter.

Och så drog de sälen i land för att kunna sticka honom ordentligt och få blodet och göra blodpannkaka. Dom säger att Janne åt opp femton pannkakor - jaja, gott är det, men det är inte alltid en har mjöl till hands. Fast vi Fåröbor ger oss nog inte ut annat än med mjöl och salt - och tobak, förstås - och har man en fyrkantig flaska med droppar i, så är det ingen som klagar. - Kände Engström madam Söderlund som bodde på Gotska Sandön?

- Nej, men jag har hört talas om henne rätt mycket.

- Hon kunde reda sig, hon, madam Söderlund! Inte ett öre förtjänade hon, men klarade sig gjorde hon. Hon kunde laga sälbiff - potatis hade hon själv! Och en sådan sällever hon kunde laga till - det var så en inte trodde det var sant, när en åt en. Hon gick i strand och lockade på sälarna och de kom och hon slog dom inte om hon inte behövde dom. Men var hon utan mat så var hon inte snål med yxan, när det gällde säl. Jag förstår'et inte, men antingen är sälen inte rädd för gamla käringar eller också hade hon en särskild fruntimmerslukt som drog dem till henne. De gick efter henne som hundar - ackurat! Jag menar hanarna, förstås. Det var dom som släpade sig på strand efter madam Söderlund. Och ute i havet låg dom andra - det var väl honor, kan jag tro, och vrålade som de hade varit ute i marsisen. Svartsjuka, kan jag förstå. Jo, det finns fruntimmer! Alla djur tyckte om henne. Men har Engström hört, när hon var på marknad i Visby? - Det är en bra paschas. Det var den enda gången hon var i Visby. Där var marknad och dit skulle madam Söderlund, förstås. Där stod en italienare med positiv och Lyckans Stjärna och med en apa på positivlocket som var klädd som en amiral och dansade och tiggde pengar. Men när madam hade stått där ett par timmar och tittat på galenskapen, så sa hon åt Söderlund, att nu skall jag gå och handla! Just då hade positivspelarn släppt loss apan och den gick omkring med en tallrik och tiggde. När madam Söderlund kom in i butiken, där hon skulle handla, så var hennes speciedaler borta och ändå hade hon nyss känt den i kjortelsäcken. Det var naturligtvis apan som dom hade släppt loss som hade stulit den - den sakramentskade apan! Gumman Söderlund rusade tillbaka till marknadsplatsen och positivspelarn.

- Ge mej tillbaka min speciedaler! Den är stulen här - antingen av dej eller apan!

Men positivspelarn som var italienare och inte begrep ett ord gottländska, låtsade som om madam Söderlund inte fanns till. Hon fick inte igen slanten. Italienaren såg också ut som en apa. Kanske hade han inte stulit slanten för resten!

- Illmariga, det är vad ni är bägge två! skrek hon. Tänk om ni kunde tala! Men ni är väl så fullmatade så ni bara talar till varandra! Jojomen! Illmariga är vad ni är, era tjuvrackare!

Sedan dess kom madam Söderlund aldrig till Visby. Hon var alldeles för renhjärtad att ännu engång besöka en stad där all synd fick växa fri och renodlad.

Och när hennes man dött, var det omöjligt att få henne från Sandön. Hon var ett storartat fruntimmer, skall jag berätta för redaktörn. Det sista jag minns om henne var att hon hade tämjt några vilda får som kom till hennes dörr i ensligheten och fick brödkanter och potatisskal. Det var särskilt en vit tacka som hon kallade Hjärtat, som hon tyckte om. Den tackan följde madam var dag i snön, där hon gick och drog ved och högg ris och bar torrved. Men en gång måste gumman vara borta vid norra fyren ett par dar för att hjälpa till med slakt. När hon kom tillbaka, hittade hon Hjärtat dödfrusen och ihjälsvulten utanför sin dörr. Då grät madam Söderlund och tyckte att det var hennes fel. Men fårena voro ju vilda - och hade rett sig själva utan henne - så länge hon kom ihåg. Men Hjärtat var död!

Tror ni inte att det finns hjärtesorg ute på en ensam ö mitt i Östersjön? Jojomensan.

Men Hjärtat hade ett lamm, som blev ganska tamt - ja till och med påfluget - och kallades Näbban just därför. Om någon tid hade Näbban ersatt Hjärtats plats i madam Söderlunds hjärta. Sådana äro kvinnorna - sådana äro vi alla!

Jag vill inte just påstå att min Fårögubbe talade precis som jag har skrivit nu.

Men jag är övertygad om att han menade det mycket vackrare och äktare än jag. Det händer mycket på ensamma öar ute i havet.


The above contents can be inspected in scanned images: 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231

Project Runeberg, Wed Feb 18 22:58:48 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/34.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free