- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Från Ytterön

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Från Ytterön

Folk påstod att Danielson var kommen av skojarsläkt, men det var nog lögn och ingen kunde se det på honom. Han var en stor, grov karl med ett särdeles skägg, som var rött och räckte från ögonen ett stycke ner på magen, och rätt stram höll han sig för resten. Inte för snålhetens skull, för han bjöd alltid på en sup, men bara e n, när han hade hemma, men han höll sig mest för sig själv. Och vad han levde på var inte så gott att säga. På brev, som med långa mellanrum letade sig ut till hans stuga på Ytterön, stod det F. d. lantbrukare Lorens Danielson. Och nog kunde man förstå, att han var ifrån land, fast han inte var dum på sjögrejor och fiskade, han som de andra. Men något märkvärdigt var det med honom, för han gick aldrig på auktioner. Blev det någon auktion så hissade han på sig och gav sig utåt Högarne till, om han nu var rädd för länsman, som alltid var auktionsförrättare, eller han inte tyckte om folksamlingar. Sin stuga ägde han, men inte marken, ogift var han och enstöring för den delen, för han hade ingen hushållerska. Och därför hade han aldrig något kalas och kunde ju skylla ifrån sig på det. Och Lorens, var det ett namn det? Det lät åtminstone som ett skojarnamn. Men ingen vågade fråga ut honom om hans släkt och föregående, för han höll att ta i, och när han rynkade på ögonbrynen såg han rent farlig ut.

Ohjälpsam var han inte, när det gällde båtuppdragningar och laxnot eller annat som kunde förekomma. Men vad levde han på? Nu fanns det ju på Ytterön en hel del figurer, som var lite konstiga. Som för exempel fanjunkare Watz, men han hade ju sin grova pension och förtjänte rätt så mycket på att snickra trävättar och var styv som ackuschör - för på Ytterön fanns det ingen barnmoderska. Och kapten Svalin - som inte var mer kapten än jag, men alltid ville gå och gälla som en sjöhjälte - i truten, vill säga, och som hyst in sig på kammaren hos skräddarens och gick och orerade om Kina och Japan och vildsinta seglingar med stolta skepp på Stilla oceanen. Men han fiskade tillsammans med de gamla ogifta systrarna Mari och Kerstin Janson och hade del i några av deras strömmingsskötar och ålryssjor. Inte var den så värst mycket mångmiljonär. Men han var sällskaplig och livad och ingen frågade, varifrån han egentligen kom, fast det kanske inte var så helt med hans betyger, om han hade några.

Och Frans Lander, skomakarn! Den var det väl inte helt med heller. Han var en liten klen kropp, en puttefnasker, som stannat i växten utom vad huvet anbelangar, för det var onaturligt stort. Han tyckte mycket om brännvin och när han fått några supar började han gråta och hicka fram, att det var en olycka att han, som var av bättre folk, skulle behöva gräva ner sig på Ytterön. Han skulle egentligen ha varit präst vid det här laget, för han hade gått i skolan i Norrtälje - två klasser hade han varit i och hållit på fem år med det och kunde både tyska och engelska för den delen. Men hans far hade kommit på obestånd och satt honom i skomakarlära. Fadern hade varit grym och onaturlig och slagit honom och sagt att han var lat, fast han läste så huvet kunde sprängas. Det var därför hans huvud blivit så stort, se! Och nu var han tvungen att umgås med såna här obildade fiskare. - Men Kristus umgicks ju med fiskare och till och med såna busar som tullvaktmästare, brukade Matts Jansson säga, ty han var religiös.

- Dä var andra tider då, Jansson, hickade skomakarn. Nu hade han nog hållit sej för god!

*

Jag satt en dag inne hos Danielson. Det var vid midsommartiden. Jag var intresserad av honom, ty jag hade resonemangsvis listat ut att han var från Harön, där jag tillbragt så många både goda och dåliga år. Men när jag började tala om Harögubbarna, blev Danielson som en vägg. Jag förstod att han hade tråkiga minnen härifrån och slutade att forska. Men han slutade inte att forska efter vad jag ville ha ur honom. Det såg nästan ut som om ett hat började glöda i ögonen på honom, inte mot mig, men på grund av något gammalt minne av obehaglig art. Han undrade tydligen, hur mycket jag visste, eller om jag visste något. Jag lämnade alltså ämnet Harön och kom till mitt egentliga ärende och det var att få köpa grästrossen, som han bärgat från vraket ute vid Skälharan.

- Men ska inte Engström ha en kask? frågade han plötsligt. Jag har fått hem en liter.

- Nej tack, Danielson, sade jag. Han kan behöva sin liter själv nu till midsommar.

- Ja, dä kan ju vara. Men jag är inte svår på spriten själv - tar bara hem för att bjuda. Men se här på ön har dom ett väderkorn värre än rävar, se! Jag fick hem litern i går, hämta'n själv hos styrman på Tvåan och stoppa'n i innerfickan på kavajen, så nu vet nog ingen att jag har hemma. Dä skulle vara skomakarn då, för han luktar starkt på en mil. den får en hålla sej i lovart om. Men si där kommer ju den skråen!

Jag kikade ut genom rutan.

Mycket riktigt! Där masade Frans Lander sitgen uppåt sakta och målmedvetet, fast han sökte se oberörd ut. Det sägs att man kan draga en svensk genom en ekvägg med en halv sup. Men här hotade icke ett sådant besvär.

Skomakarn steg in. - Godagen i stuvan, Danielson! Å si på fasicken, ä dä inte Engström? Ja, ja hörde att di hade sett hanses båt på förmiddan på kryss milla Styvern å Lådarön. Ja nu ä dä egentligen inget annat än säckfågel kvar härute, om en ska jaga. Engström har välan säck mä sej? Ja ursäkta som frågar, men härute ä dä inte så noga mä vasken ejder eller änder eller årstider. För där ingen anklagare finns, där finns heller ingen dommare, står dä. En får väl sätta sej ett slag, Danielson? Ja såg att han var nere vid båten i går - ja nu på sommarn kan en ju få ut va en vill ifrå stan. Watzen hade en stor låda som dä skvalpa i, å Matts Erik fick hem den nya tögen te noten - den borde han ha tänkt på före midsommar - å kapten Svalin fick hem seglet som han köpte på Blidön - jordslag ä dä i'et, men d'ä inte genomblåst - å där får han te både stor å fock flere gånger om.

- Ska Lander ha en sup? frågade Danielson stillsamt.

- Ja, om dä ska vara så noga, så tack ska han ha, Danielson! Joo, dä smakar så här på missommarn. Ja har inte haft hemma sen i julas å knafft då. Nä, d'ä dålia tider för en fattig ämbetsman. Å lädret sjunker inte. Ja försökte mä sånt där norskt sälskinn, men d'ä skört - dä stoppar inte härute i krokarna. Tack så mycke, Danielson! Exmerar Engström inte en sup? Ja, var å en gör som han vill, för den delen! Tack ska han ha, Danielson! I har välan affärder hopa, kan ja förstå! Jaja, den där grästrossen, den skulle passa för hanses båt, den ä som ny. Ja, ja ska inte lägga mej i era affärder. Å tack ska han ha, Danielson!

Frans Landers ögon stodo på skaft emot litern och han gjorde ingen min att förflytta sig.

- Å Petter Söderbom på Rånö, som har byggt sej en ny skuta själv, d'ä tag, dä! Men när di högg kölstycket, så slarvade di, för di har döpt skutan med fel namn.

- Fel namn?

- Ja, för när en hugger första trädspånet å dä faller mä barken oppåt, så ska dä va karlanamn, å faller dä mä barken neråt, så ska dä va kvinnsnamn. Nu föll barken neråt å di kallte skutan för Emanuel ätter Söderboms nyfödda pojke. Å hon har redan sutti på Dubbelgrynnan utanför Korsholmen. D'ä dålia tecken. Men tack ska han ha, Danielson, för supen! Dä smakte rent å nymodigt! Nää, dä finns gamla märken som en ska hålla sej te, när en ska bygga skutor, å dom får en inte slarva mä. Men I har enskilda affärder, om grästross å tocke där. Å därför ska ja inte störa er. Å tack ska han ha, Danielson! Den supen smakte gott.

Skomakarn försjönk i tankar framför sitt glas och gjorde ingen min av att gå.

Danielsons ögon blixtrade dolskt under de röda brynen.

- Sex! sade han plötsligt med eftertryck.

Skomakarn och jag tittade på honom.

- Vad menar Danielson med sex? frågade jag.

- När jag säger sex, så menar jag sex.

- Bry sej inte om'en, Engström, sade Lander, för han har allti vari liksom lite för sej själv. Nää, i fråga om skeppsbyggeri så ä dä inte te hugga hur som helst. Dä ska va särskilda trän för kölen å särskilda för stäven mä sina särskilda märken, annars blir dä ingen lycka mä skutan. Å pengar ska dä ligga under mastfoten, koppar å silver, dä berättade far min som ändå var åv bättre folk. Se dä finns märken, se! Precis som att en aldri ska börja mä sillfisket före 28 oktober, Simon Judas! Men nu ska han ha tack för supen, Danielson!

- Sju, sade Danielson.

- Sju - vad menar Danielson med det?

- När jag har sagt sju, så menar jag sju. Å gå nu, skomakare, för vi har affärder, Engström å jag!

Det glödde rött i Danielsons ögon, rödare än i skägget. Lander reste sig upp med ett smeksamt ögonkast till litern och sade: - Ja tack då så mycke, Danielson, för supen!

- Åtta!! röt Danielson, och skomakarn vaggade ut med sitt stora huvud.

*

- Hör nu, Danielson, vad menade Danielson egentligen med sex, sju och åtta?

- Jo, skomakarn tackade för supen tillsammanlagt åtta gånger med lämpliga mellanrum. Sju gånger tackade han innan jag körde ut honom. För han ville ha mera. Därför drog han ut på tiden och trodde i det längsta att jag skulle slå i en sup till och helst en för var tacksägelse. Jag räknar tacksägelserna. Jag satt hela tiden och räknade dom. Men jag bjuder aldrig på mer än en sup. Och nu vill jag säga en sak! Engström kan jag umgås med. Men den där jäkla skomakarn är som en igel och som en postiljon i fråga om nyheter och skvaller på ön. Jag har burit mej illa åt på Harön engång för fyrtio år sen och det har jag fått plikta för. Och nu vill jag vara i fred. Men skomakarn ska få stryk. En karl som tackar sju gånger för en sup är en smilfink och en dålig karl. Vi är sextio år gamla bägge två och han har för stort huvud. Jag ska inte slå ihjäl honom, men han ska få just det som passar för en sån där liten en. Tänk efter, Engström! En karl som tackar sju gånger för en sup är en otacksam basse och en oförnöjd skobekare. Nu går jag och klår skomakarn!

Jag ville inte vara med om detta, utan gick ned till min båt och lämpade in grästrossen i skansen. Men Danielson gick direkt hem till Lander. Skobekarens stuga låg vacker, röd med vita knutar i en bränning av blommande syrener. Där fanns pioner och lysande örter i gräset. För dessa omständigheter hade Danielson ingen känsla. Han ställde sig på gårdsplanen och skrek på Lander. Och skomakarn kom ut. Varpå Danielson började klå honom.

Vid denna tidpunkt uppenbarade sig på krigsskådeplatsen två vilda sjömän, Vågmans Kalle och Mari Östergrens Edvards Johan, som nyss kommit hem från långsegling. De kommo i giljarsyfte, ty två minuters väg från skobekarens stuga bodde Johanna Eriksson, som tillbragt ett par stormiga år i Öregrund och nu dragit sig tillbaka för att överta moderns stuga och hennes trasiga nät. Men här måste de hejda sig. Ty de hörde Danielson svära och grymta och leva bärsärk bland syrenerna. Och när de kommo fram, låg skomakarn klådd och rädd och syntes knappt i gräset. Så slut var han. Men hans goda huvud och hans fantasi förnekade sig inte, ty kvicktänkt var han. Och när Vågmans Kalle frågade Danielson, varför han var så ilsk och vad han hade för sig, reser sig skomakarn (innan Danielson hunnit svara) på vänstra armbågen ur gräset, knyter resolut högra skomakarnäven mot Danielson, som rasar tio meter därifrån och härjar bland pionerna och syrenbuskarna, och ropar åt Danielson, vilken såg ut som en bild av bara rödskägg med ett par glödlampor i: - Kom hit, din förgjordade ullahund, så ska ja ge dej!

Men till pojkarna sade han något andfådd: - Dä va väl att I kom, pojkar, annars hade ja gjort mej olycklig på'n. Men I skulle ha sett på, hur jag skäggröckte honom!!

Där låg den lille skobekaren med sitt stora huvud som moralisk segrare. Det är nämligen så inrättat att små män ha fått ett övermått av intelligens, som motsvarar just det minus de fått i tontal.

Allt detta fick jag mig berättat av fanjunkare Watz, som kom ned till bryggan just då jag skulle hissa på och ge mig av till Svansarne. Jag hade ju hört bråket däruppifrån, men inte velat blanda mig i det.

- Herr Engström, sade fanjunkaren, ge fan i att hissa på utan kom opp till mej och drick en toddy! Jag förstår att herrn ska skriva om det här och det är rätt, ge dom på plytet! Jag har försökt att införa disciplin här på Ytterön. Men med såna underliga figurer som bor här, Danielson, som har suttit inne för dråp, kapten Svalin, som lurade redarna på fem års inkomst, skomakarn, som aldrig kom igenom första klassen i skolan, därför att han hade engelska sjukan - så är det inte lätt att införa disciplin. Jag är gammal militär, sir herrn, och när det gäller, kläder jag skott. Men det här folket kan inte fan få bukt med. Det är vår styrka.

Fanjunkare Watz stod grå och hög och andades tobak ut genom sina väldiga mustascher.

Han fortsatte: - Jag anser mig på grund av min militära ställning förhindrad att tala politik med en tidningsman. Men om herrn vill komma hem till mig och dricka en toddy och äta strömming, skulle det vara mig kärt och behagligt. Men framför allt - inte politik!

Jag beslog seglen och tillbragte några timmar till dagningen hos fanjunkaren. Han blev min vän.

Sådana vänner är det ont om nu. Gubbarna, som jag haft till modeller i tjugufem år, äro döda och deras söner äro ett nytt släkte med sportmössor och cigarretter. De kunna inte segla, ty de ha utombordsmotorer. De kunna knappast fiska. Men hembränna kunna de på grund av vår idealiska lagstiftning. De bli allt slugare i fråga om smuggling, under det att tullpolisen blir allt dummare och dyrbarare att organisera.

När fanjunkare Watz och jag skildes åt på morgonen sedan han följt mig ned till bryggan, hjälpt mig att hissa på och klarat mina sista skivor, skrek han utåt fjärden, just då jag fått vind och slörade för en stark västan hemåt:

- Om dä skulle bli krig, så lita på mej! Skål, Engström!

Jag vände mig om och såg på Watz. Han stod bredbent på bryggan och hans väldiga grå mustascher fladdrade i vinden.

- Lita på mej, Engström!


The above contents can be inspected in scanned images: 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260

Project Runeberg, Wed Feb 18 23:00:09 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/36.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free