Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Tog Erikson verkligen emot tian? frågade jag.
- Jaa, Engström, jag blev så altererad över hanses fräckhet, så jag tog
emot sedeln.
- Ja, då får Erikson sköta sig själv och lida för sin dumhet, sade jag.
Men vi ska försöka att ordna det ändå. Står båten hårt på?
- Nej, han sir ut som om han skulle ligga lugnt i hamn. Och ingen
blåst är det heller. Knappt nån liten dyning. Vackra vädret bara.
- Jaha, Erikson, sade jag. Det är bara att vänta tills tjockan lättar. Men
jag springer till gubben Vikberg, för han är väl den ende som känner
till botten mellan Måsskäret och Oskar Fredriksborg och hittar i rännan
där. Det vore väl fan om vi inte skulle kunna klara det här utan både
tull och dykeribolag. Jag skulle inte lägga mig i det, om inte
uppsyningsmannen hade varit så fräck och klarat av det hela med en tia för att själv
ta det Erikson borde ha haft, han som var den förste som såg båten stå
på grund och anmälde saken. I det här vädret kan båten inte stå så fast.
Han måste ha åkt opp i någon springa lugnt och fridfullt som om botten
varit såpad. Ta nu och gå opp i byn och säg åt alla gubbarna att de
kommer ut med båtar - för jag ser att tjockan håller på att lätta - så kan
vi lämpa ur en del av lasten, vad den nu kan vara, och när vi fått henne
lätt, styr Vikberg henne ut söder om Storbrottet och så är hon klar och
ni får några hundra kronors förtjänst.
Gubben Erikson gnodde i väg som om han velat springa undan något
farligt. Jag gick ned till min båtbrygga - och under vägen blänkte solen
till som en vit blixt i den mjölkvita tjockan, det kom vind från sydost,
sakta och stilla, plötsligt lyste himlen blå över tjockans vaddbälte och rätt
som det var blev sikten klar. Därute vid Måsskäret låg en stor ångare,
fridfullt som i hamn.
Jag hissade på och slörade upp till båten. Men jag var inte ensam om
detta. Moscow verkade som en magnet, och från alla håll rodde och
seglade båtar radiellt mot en medelpunkt, där pengar vinkade. Några
ros-piggar voro redan ombord och gjorde tecken och under åt kaptenen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
