Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod på bryggan och grät. Och rodd av ett par vaktmästare nalkades
tulluppsyningsmannen målmedveten och allvarlig. Kaptenen talade bruten
tyska och jag klargjorde situationen för honom. Hans last bestod av allt
-från maskiner ned till halsduksrosetter och söndagsblad. Men naturligtvis
misstrodde han mig och var icke säker att jag icke var något slags
sjörövare. Emellertid lyckades jag få honom med på min plan. Vi skulle lämpa
ur en del av lasten, så båten blev lätt, och sen var det hela en löjligt enkel
affär. Han var med och rospiggarnas båtar fylldes så småningom med de
underbaraste ting. Plötsligt gled båten av sig själv av grundet. Gubben
Vikberg hade redan kommit ombord. Allt var klart och jag tyckte att jag
hade gjort kaptenen en verklig tjänst, då bärgningsångaren, som vi redan
glömt, anlände. En van bärgningskapten kiev ombord, en man gjorde
fast en tross och gav ett tecken. Jag protesterade, svor, rasade, men
möttes av absolut oförstående. - Vi ä ju flott, skrek jag.
- Vi ä inte flott, svarade den moderne sjörövaren - och i nästa
ögonblick hade han satt oss på grund igen och nu ordentligt. Där stodo vi.
Skrovet darrade då det åkte upp mellan ett par stenar och stod säkert
som nitat i botten. Gubben Vikberg nedkallade och uppkallade högre
och lägre makter och skrek: - Det här skulle jag ha klarat - och nu
kommer ni bovar och kör oss opp på berg igen.
Jag frågade bärgningsångarens kapten: - Med vad rätt stör ni oss i
det här arbetet och förstör det, då vi hade kunnat reda oss själva?
- Det där begriper herrn inte.
- Ja, men ni har ju kört oss på grund igen!
- Ni har stått på grund hela tiden. Ni har inte med saken att göra. Är
ni kanhända redare? - Nå då så! Gå inte och ställ till bråk här!
Hela mitt inre uppreste sig mot detta sjöröveri. Och jag ropade ner till
Petter Lom, som satt i sin sköteka och höll sig i lejdaren: - Kom opp så
slår vi karlen! Har du sett hur allt har gått till?
- Jo då, men dom där kommer en ingen vart med. Så där gör de
jorden runt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
