Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennesas och det var synd på en så bra pojke, för Petter var säker på, att
hon hade sitt ihop med dykare Lundgren. Nog för att han förtjänade
pengar och för den delen kunde försörja en familj, men det blir bara
elände om dom inte håller sig till bara varandra. Var och en har ju
slarvat i ungdomens vår, men när en går ihop på danser och följs åt hem, då
ska flickan inte gno istad till andra så snart fästmannen har gått och lagt
sig. Det är inte hederligt. Och det blir bara olycka av, om ett omaka par
åker ihop. Och nu gav Petter Lom sig Djävulen på att Österboms
Amanda och dykare Lundgren träffades om nätterna i skansen på vraket, för
förn stod ju över vattnet än så länge. Och det ville Calle inte tro, för folk
som ä kära ä tokigare än galna och stolligare än dårhushjon. Nu ville
Petter inte skämma ut bror sin och göra honom till en visa på hela
Harön, utan nu ville han ha mig med sig för att vi alla tre skulle lura ut hur
det stog till, så att Calle skulle bli fri. För han var inte som en människa
längre. Han satt nere i sjöbon och spelade och grät och ibland fick han
tag i en åra och slog den i berget, så flisorna yrde. Och en gång hade
Petter sett att han stod och högg sin sjömanskniv i en sten tills bara
skaftet var kvar. Och mössan hade han kastat i sjön och hoppat jämfota och
slagit sig själv i skallen så mycket han orkade. Calle var en bra pojke,
men han hade ju inte sett så mycket av världen som Petter. För det fanns
väl inget ölschapp eller någon hundfröjd i hela världen, som inte Petter
hade varit inne på, så han begrep, hurdana fruntimmer kan vara. Nu
kunde ingen lura honom längre - det skulle i så fall vara en rik
hotellvärdinna med fullvuxna barn som skötte kommersen, så han själv bara
fick sitta och röka och säga till om en öl då och då eller en cocktail
- tuppstjärt, vill säja - och kasta ut dom som bråkade. För vad styrkan
anbelangar, så var han så oförnuftigt stark så det sjöng och fräste i armar
och knytnävar på honom. Han var en man.
Jag kom hem till Petter Lom nog så sent på kvällen. Han plockade
fram julsylta och sådan där strömming som man kokar i fem timmar,
och en liten sup, hembryggt svagdricka och simpsoppa. Men Calle kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
