Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det konstnärliga lättsinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KONSTNÄRLIGA LÄTTS NNET
tro att han visade någon överraskning vid min åsyn. Han hälsade med en
handrörelse uppemot taket och sade:
- Har du nåra pengar, för vi måste dricka öl!
Men Gud vad han såg ut! Krullhårig och röd och fetlagd var han som
förut, men hans kläder! ! !
- Hör du Otto, kom så går vi ner och köper en ny kostym åt dig!
- Ja visst fan gör vi det! Men först måste vi ha öl.
Jag hade mycket litet pengar, men det var mitt i sommarn och alltid
kunde man förvärva en linnekostym åt vännen Otto. Vi gingo ned på
gatan och i en liten butik hittade vi det vi ville. Inom kort var han
uppriggad från topp till tå. Så skulle vi bege oss neråt stån. Jag reste med en
god vän, en rik man, för vilken jag hade berättat om fallet Otto, och bett
honom beställa en liten tavla för 100 francs att börja med. På den tiden
var 100 francs en avsevärd summa. Men jag hade samtidigt sagt att man
måste vara mycket hövlig, om man skulle få ge Otto pengar. Man måste
beställa något och be att få betala i förskott.
Nåväl vi träffade min reskamrat och vi tre åto middag på en enkel
Duval. Mot slutet av måltiden vågade min reskamrat framställa frågan
huruvida Otto behagade måla en liten sak - vad som helst - "och herr
Otto ursäktar väl om jag ber att få lämna 100 francs i förskott?"
Otto högg den framräckta sedeln, stoppade den i fickan och sade: - Dä
bra!
Jag bleknade och sa: - Men hör du Otto, du kan väl åtminstone säja
tack, då du får pengar i förskott på en tavla, som du aldrig kommer att
målal
- Tacka? Tacka! Det är helt enkelt de rikas skyldighet att hjälpa en
konstnär som håller på att gå under. Det viktigaste är, vad vi ska dricka!
Vi slutade måltiden och gingo till något boulevardkafé. Plötsligt fick
Otto brått och tog avsked. Jag bad honom komma och hämta mig på
Grand Hotel följande morgon. Jag ville nämligen studera Montmartre i
hans sällskap, då det var flera år sedan jag sist var där.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
