Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kamratintrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KAMRATINTRIG
domliga hungern stillats, återgick man till släckandet av den ungdomliga
törsten inne i kaféet, och vanligen hade man begärt tillståndsbevis att få
överskrida den ordinarie stängningstiden, vilken sällan nekades av det
underliga men hyggliga originalet Raab, om vilken de mest fantastiska
lögnhistorier och sannsagor voro i omlopp. Förr eller senare skulle man
tvingas att göra hans personliga bekantskap, om man var av det rätta
studentlynnet. Man darrade kanske litet i knävecken före den första
audiensen hos den mäktige polismästaren, men snart blev man immun och
gladde sig åt hans ironiska artighet, vilken man snart lärde sig bemästra
med mer eller mindre diplomatisk satir, vilken också uppskattades av
honom, om man icke var mer än normalt pojkaktigt ogenerad.
Det var oftast under examensperioderna man fick anledning att skaffa
sig företräde hos honom, ty på hemvägen från hipporna arrangerades
vanligen polisgruff. Det behövdes ofta bara så litet som att dansa
ringdans omkring en poliskonstapel för att inmanas i poliskammaren. Och
det var nog ingen sinekur att vara poliskonstapel i Uppsala på den tiden,
utom det, att det krävdes mer än mänskliga egenskaper för att med
jämnmod ta emot alla pikar och stickord från unga, glada, övermodiga
studenter. Bara det, att med tålamod nödgas åse en tyst och korrekt
gåsmarsch runt torget, en marsch som kunde vara i timmar, krävde sin man.
Och kunde man vid ett gruff, då torget var smäckfullt av hurrande,
skrikande, skrattande, visslande studenter, tvinga fram herr baron och
polismästaren på finktrappan med upprorslagen i hand, hade man nått ett
viktigt mål i livet.
Det påstods, att teologerna söpo värst, och jag är böjd att tro det, men
man såg icke så mycket till dem, åtminstone icke på Gästis. De höllo till
på Hörnan och andra mera obskyra ställen eller arrangerade
privatorkidéer, där de kunde få styra och ställa efter behag och utan kritik av de
andra fakulteterna. Ty det gällde att skaffa sig glada minnen att leva på,
när man hamnat som komminister eller adjunkt i en urskog fjärran från
ära och redlighet. Humanum est.
M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
