Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kamratintrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KAMRATINTRIG
Ernst Konrad, som var nationens teaterföreståndare, började utveckla
sin dramatiska talang, och vi vredo oss av skratt. Var och en drog sitt
strå till stacken. Man knackade varnande och ilsket i våningen över oss.
Man knackade i väggarna på båda sidor, ty huset var ett slags
studentkasern, men de oroade grannarna avväpnades genom inbjudning. De
kommo försonade och iklädda sina nattrockar och deltogo i festen, som
om de varit med från början.
- Ja, herregud, vad detta är roligt, sade pappa. Men käre Albert, jag
börjar tycka att min expedition har misslyckats.
- Kallar farbror den expeditionen misslyckad? ropades från alla håll.
Nej, det är den mest lyckade expedition, som företagits sedan Kolumbi
dagar, och han lyckades inte hälften så bra som vi, tack vare farbror Lars.
Mera punsch!!
De nyattacherade festdeltagarna hämtade förstärkning till batteriet,
struparna oljades, och sångerna ljödo.
Det började ljusna. Rullgardinerna blånade. Snart skulle tåget gå.
En av kamraterna började ett avskedstal till gubben, övergick till att
tala om ungdomsglädjen och slutade med ett entusiastiskt leve för
vandalernas konung Genserik, "som på tre dar förstörde 2.000 års kultur
-vad ha vi hunnit med?!"
Och när vi äntligen avtågade, ville Ernst Konrad hålla oss kvar, ty han
hade för avsikt att hålla tal för sig själv, såsom den där välvilligt öppnat
sitt fridfulla hem för de gräsliga horder, som förstört hans nattsömn, och
nu skulle han med ali säkerhet bli uppsagd. Han nedtystades.
Arm i arm tågade vi ned till stationen. Klockan var över fem och tåget
skulle gå. Från plattformen avtackade pappa sina värdar.
- Jag förstår er - och jag är ju själv likadan. Jag känner mig ung som
ni. Och, käre Albert, vi skulle ju ha talat allvar med varandra, men jag
hoppas, att du förstår själv att–-ja, Uppsala är härligt, men farligt!
Tåget blåstes av.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
