Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kattungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATTUNGEN
Jag vet icke, vilken djävul, som ingav mig idén att visa teckningen för
den gamle majoren, min principal. Men jag gjorde det. Han tillkallade
genast generalen och de båda gamla herrarna skrattade så fruktansvärt,
att hela huset skakade.
- Men för Guds skull, visa inte teckningen för fröken! sade jag,
tiggde jag.
- Jo, det är just vad vi skall göra. Kandidaten behöver inte vara rädd.
Men se opp, så hon inte sätter sig på kandidaten! Då svarar vi inte för
följderna.
Jag var världens olyckligaste informator, då vi inom kort samlades i
salongen för att så småningom intåga i matsalen. Gamla fröken stod
framför Carl-Johanssoffan och höll i sin väldiga famn den älskade
kattungen.
- Jaha mitt herrskap, nu går vi in och tar en enkel smörgås! sade
majoren.
Fröken lade katten ifrån sig på soffan.
- Men först måste jag visa det sista porträttet av fröken. Törs jag
säga att det är likt - eller är det smickrat? Originellt är det i alla fall, ty
det är taget bakifrån. Var så god min nådiga!
Och han lämnade teckningen åt originalet.
Fröken fiskade upp sin binokel någonstans ur sin mäktiga barm,
betraktade, och satte sig i soffan - på kattungen.
Få varelser ha dött så smärtfritt och blixtsnabbt som det djuret. Det
hade kunnat bli en prydnad i en frimärkssamling. Fröken försökte svimma.
- Katten, katten! ropade vi alla. Men hon hörde icke.
I soffan låg en död katt och en död kärlek. Jag gick inte in till
middagen utan smög mig upp på mitt rum och svepte in mitt huvud i
sängtäcket för att slippa höra de båda gubbarnas, majorens och generalens,
outsläckliga skratt.
Ha ha ha ha ha!
Jag hade fått en läxa för livet. (1923)
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
