Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANDUS
Nu sörjer jag återigen en av mina gamla modeller, ty gubben Mandus
Österberg dog i somras. Kanske var han den fantasirikaste människa jag
träffat. Jag har aldrig hört någon ljuga som han - möjligen en och annan
skald - men knappast! Han skulle ha kunnat skriva äventyrsromaner
-om han kunnat skriva. Det var klent med läsningen, men med
skrivningen var det rent bakomvänt. Han skyllde på gikten, som satt i
fingrarna.
- Men när ja va h’ung så skrev ja som den värste länsmansskrivare,
sade Mandus. Di kom ner te mäj h’ifrå H’uppsala h’å ville h’att ja skulle
bli skrivlärare för stodentera. Men ja hadde just statt mäj som dräng
hos ’äradsdomare Petterson i Markim, å ’an ville inte släppa mäj för
h’aldri dä! H’annars ’adde ja välan vatt professor nu. Ho, ho! Det sista
var hans sätt att skratta.
Mandus var åttiosex år gammal då han dog och hans sista ord voro:
- Kast loss! Så log han ett trött leende och hakan föll ned. Han hade
icke velat ha någon präst till sig.
- D’ä h’unnerlit mä di här prästera, förklarade han, som h’inte gör
h’annat h’än läser h’å ber, h’att di tror, h’att faen ska ta dom, så snart
di kommer på sjön. Som när ja skulle segla h’ut h’en präst te
Tärnuddens fyr — ho, ho! Hä ble h’en kuling så ’an spottade h’å fräste — sjön,
vill säja! Prästen vart vit h’i h’ansiktet, för ’an ble sjösjuk h’utå rädsla,
h’å så bynte han på h’å kräks, så de lät som när h’ett par björnar parar
sej. Hå när ’an ’adde fått h’ur sej h’allt, så ’an va så torr h’i skrove som
h’en godtämplare, så sa ’an: H’är e falit, Mandus? frågte ’an. Pastorn
’ar h’aldri stått så säker på prädikstolen, sa ja. Ja, ja litar på Mandus!
sa ’an. H’å ja, ja litar på vår ’ärre! sa ja. Sen dess ’ar ja h’aldri litat på
präster. Ho, ho! Nä, ’ar ja kommit te världen h’utan präst, så får ja välan
ge mej ’ärifrån h’utan präst h’också. Ho, ho!
Det är verkligen skada att jag här icke kan återge Mandus’ sätt att
tala. Hans föredrag gick i långsam takt, distinkt och klart och med särskild
markering av bokstaven r. Hans min var alltid ett överlägset leende, sa-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
